Förlossning del 3

Vår lille kille kommer ut. Att det är en pojke vet jag ju såklart inte fören undersköterskan frågar om jag vill ha hjälp att lyfta upp honom. Han? Frågar jag. Dennis nickar stolt. Jag frågar ändå för att försäkra mig. Är ni säkra, en pojke? Ett lyckorus går genom kroppen. Sedan ligger han där stilla. Han är helt färdig, nästan inget fosterfett, svart hår. Han bara tittar men jag som gärna vill att han ska skrika lite masserar honom lite över ryggen med hjälp av undersköterskan. Moderkakan kommer ut och skvätter ner hela BM med blod. Vi skrattar igen, bm hittar en liten liten reva som hon väljer att sy trots att jag försöker få henne att avstå. Hon glömmer fästa tråden så hon får göra om det. Återigen skrattar vi och säger att hon får lov att gå hem och sova nu.
Barnmorskan och Undersköterskan tackar för de fick vara med på vår förlossning och rusar sedan iväg för att hinna med tåget. Sedan går timmarna, vi fikar, tittar, visar upp vår kille för stolt storasyster, ringer familj och vänner. Jag duschar, känner mig märkligt frisk för att just har fött och alla i korridoren frågar hela tiden "har du verkligen fött idag?". Jag har inte ont någonstans, jag är inte trött och känner att nu vill jag hem och mysa med min familj. Tårta ska vi ha och champagne. Någon timme innan vi åker börjar jag känna mig matt. Jag blöder mycket men tänker att med tanke på kraften i mina eftervärkar är det säkert normalt. Herregud allt är väl normalt med andra barnet tänker jag.

Klockan 15.00 är vi hemma. Jag känner mig fortfarande matt men herregud jag har precis fött barn. Jag vilar och myser. Min familj kommer och jag försöker umgås och äta, ha trevligt och mysa med Engla och bebis. Men jag orkar inte. Jag kräks, sedan somnar jag. Jag byter blöja (binda) var 5-10 minut och varje gång jag reser mig faller det nästan moderkaksstora klumpar ur mig. Jag duschar och byter och duschar och byter. Tillslut är bindorna slut. Jag får panik, hur ska jag kunna sova inatt, jag kommer blöda ner hela sängen om jag inte bytar binda var 5 minut och beslutar att ringa till bb för att kolla om det är normalt. Det tycker jag skall åka in och någonstans här försvinner all ork. Hjärtat rusar, jag orkar nästan inte gå, väl på akuten tar dom det lugnt. Ingen panik här inte, en undersökterska är nästan nära på att skicka hem mig när hon hör att jag födde på morgonen och blöder. Det är ju normalt att blöda. Hon säger " Herregud du ser ju jättepigg ut för att ha fött i morse, kan man aldrig tro jag låg i sängen i 6 dagar när jag hade fött". Jag svarar att jag i alla fall känner mig döende. När dom tar mitt blodtryck försvinner jag. Dom sätter dropp och lägger mig i hjärtsäng läge, baddar med vatten, tar prover. Mitt hb ligger på 95. Jag blir inkörd i ett rum och en läkare kommer för att undersöka mig. Ganska snart visar det sig att ett kärl, en artär står öppen och orsakar blödningen. Världens hemskaste undersökning av ren smärta (gyn undersökning rekomenderas inte direkt efter man fött barn) resluterar i att läkaren får sy för att få stopp på blödningen. Ett läkemedel som gör mig mindre blödningsbenägen sprutas in i venen och orsakar vad jag först trodde var en nära döden upplevelse som senare visade sig vara en bieffekt av läkemedelet, kraftigt illamående och skakningar i hela kroppen. Jag läggs in på gyn och nya prover på mitt hb tas. Provet visar 79 och läkaren ordinerar blod. Ligger hela söndagen och försöker vila, äta, få igång amning och får blod. Efter två påsar blod känner jag mig som om jag varit på spa i en vecka. Känslan av att kunna gå på toaletten utan att jag orsakar blodbad och faktiskt kunna ha en binda i ett par timmar gör att jag känner ren tacksamhet till den duktiga läkaren. Framåt kvällen känner jag mig riktigt bra och orkar duscha och mysa med bebis. Orkar lyfta honom och intressera mig på riktigt för honom. 9 timmar mellan natten lördag till söndag ammar jag tills brösten nästan blöder, sedan äntligen kom mjölken och bebis (ska snart få ett namn) somnar. Pku test tas, hörseltest och sedan beslutar jag tillsammans med läkaren för att åka hem.

Nu är jag hemma, piggare men inte återställd. Myser med ett helt underbar liten pojke och tycker livet är ruskigt bra. Tacksam över en snabb och i efterhand ganska häftig förlossning och lättad över att jag fick hjälp och sökte den innan jag hunnit bli sämre.