Som innan man dör?

Vecka 41 i morgon av totalt 40 veckor. Precis ingen logik alls. I morgon är jag alltså på övertid, idag är jag i mål. Fast ändå inte. För jag sitter här hemma och känner mig tusen år från att föda barn. Ingen känsla, ingenting inom mig som säger att "nu är det dags". Inte ens förvärkarna är av någon riktig kvalité längre. Slemproppen fortsätter ju i och för sig att avlägsna sig och tarmtömning sådär 4-5 gånger om dagen, men det är allt som kommer ut. Äckliga grejer, inga söta bebisar.

Den här Graviditeten har varit väldigt Speciell. Den började med illamående på en helt för mig tidigare okänd vidrig nivå. Känslostormar, ångest, oro och ibland en viss känsla av lycka. Detta trots att Bebisen var helt planerad. Sedan kom mellan perioden, utan direkt illamående men med fortsatta våldsamma kräkningar, dock mådde jag bättre och kände mig lite, lite gladare. Sedan kom tredje triemestern, den som man ska må skit. Helt plötsligt mådde jag toppen. Glad, kände mig frisk i kroppen, pigg och full av energi och så fortsatte det fram till två- tre veckor sedan. Trött igen, ont i kroppen, massor av onda förvärkar, irriterad och stressad. Men så vände det igen. Precis när jag trodde att man inte kunde må sämre rent kroppsligt så känner jag mig nästan hög. Jag känner det som om kroppen väger 10 kg mindre, jag rör mig smidigare, jag är piggare, jag är glad , jag orkar göra saker. Men framförallt. Jag känner mig knappt gravid ibland.

Så vad tror ni? Kan det vara som precis innan man dör med en förlossning? Man liksom vaknar upp efter veckor av frånvaro och är piggare än någonsin för att sedan stupa? I mitt fall då föda? Vi hoppas på det.

En känsla av att Bebisen kommer stanna där inne för alltid har infunnit sig starkt.