Förlossning del 2

Klockan har hunnit bli 06.00 och Dennis har precis ringt på klockan efter lustgas. Undersköterskan kommer in och frågar vad jag vill och jag säger att jag skulle vilja ha lustgas nu. Hon tar mitt blodtryck mitt i en värk och jag hör bara att hon berömmer min andning och börjar fråga om jag har äggvita i urinen eftersom jag har så högt blodtryck. Hon går utan svar eftersom jag är helt upp i min andning. Min barnmorska kommer in, presenterar sig och säger att hon vill undersöka mig innan jag får lustgas. Kläder av och jag hyfsat irriterad över att allt tar sån tid (enligt mig) frågar precis när hon skall undersöka mig "SKA DU GÖRA DET NU??!". Hon skrattar lite och frågar om jag har en värk nu då? JA. Jag säger sedan att det känns som om vattnet kommer gå snart barnmorskan skrattar och kontrollerar sen. 8-9 centimeter och mycket riktigt, ordentligt buktande fosterhinnor, hon frågar om hon ska ta hål och det tackar jag ja till. Jag börjar skratta och känner en lättnad. Herregud va orättvist mot alla andra, jag har ju inte gjort något; vilken lyx tänker jag. Undersökterskan skämtar lite om att det är nog okej med lustgas nu och jag får masken. Börjar dra och är härligt borta några sekunder under en värk, sen känner jag mig bara förbannad på lustgasen och vill slänga den i väggen. Jag behåller den ändå, tänker att jag kanske kommer ångra mig och vill inte förlora den smärtlindring jag faktiskt har. Bm sätter elektrod på bebis huvud och jag ställer mig på alla fyra. Här händer något. Jag känner mig stolt, som en urkvinna som skall föda och tänker hela tiden att jag behöver ingen för det här, det är tack vare mig jag kommer klara det här. Inte på grund av min barnmorska eller Dennis. Tack vare mig och min kropp. Jag tänker, om jag slappnar av går det fortare. Bm försöker skriva lite journal samtidigt som hon slänger ett öga på om elektroden kommer lägre ner. Dennis hjälper mig att hålla balansen och jag börjar krysta. Bm kommer och kontrollerar och hjälper mig pressa bort den sista cm medans jag krystar. Undersköterskan kommer in i rummet och jag säger "du hörde det var dags eller". Sedan börjar det. Jag trycker och hör att de andra i rummet försöker få kontakt med mig och svarar "Förlåt förlåt jag vet att man inte ska skrika". Alla börjar skratta och säger att de är tillåtet att skrika. Sagt och gjort. Jag skriker, trycker och får då och då kontroll över mig själv och lägger kraften på att trycka. Jag känner efter med en hand och känner att bebisens huvud nästan är ute. Tack gode gud tänker jag och tänker, nu jävlar trycker jag så är helvetet över sen. Jag trycker och trycker och trycker och ploff så var han ute. Krystvärkar i 8 minuter, aktiv förlossning 32. 1.48 minuter sedan första värk.