Vecka 37

Jag har nu gått in i vecka 37 och blivit otroligt medveten om att bebisen snart är här. Eftersom jag känner mig i princip som ogravid mestadels av tiden så kan jag på något sett inte ta det till mig. Jag får panik av tanken på att bebisen kan komma när som helst för jag har ju inte hunnit bli redo, ingenting är redo. Kläder är inte tvättade, väskor är inte packade och viktigast av allt, jag kan inte föreställa mig att föda barn till exempel i kväll och helt plötsligt vara mamma till ett nytt litet liv i morgon. Det känns inte verkligt.

Bebis, jag som första gravida i världen ber dig stanna lite till. Till den 21 november åtminstonde så lovar jag att njuta av varje sekund sedan!

Förutom att jag mestadels mår riktigt bra känner jag ett visst hat? Avsky? Tår som ser ut som korvar, ett ansikte som envisas med att visa upp nya hakor och finnar. Jag är verkligen höggravid och det är inte vackert längre, det innebär bara matrester på alla kläder jag äger och att jag fruktar för mitt liv om jag hamnar på rygg eftersom det då inte finns möjligheter att ta sig därifrån.

Vilket gnälligt inlägg, egentligen känner jag inte mig gnällig, jag älskar att vara gravid men herregud varför ska jag vara en av dem som får så förbannat mycket "reserver". Vet ni en sak? Jag har börjat vakna på natten av att jag är hungrig, det om något är ju som taget ur en film.

Barnmorskebesök

Blodtryck 144/98
Hb (järn) 109
Hjärtfrekvens 144-148, mycket starka och fint varierande hjärtljud
Sf mått 33 cm

Plugga på en lördag

Är inte okej. Men vad gör man inte?

Har suttit ett par timmar med en hemtenta nu som i ärlighetens namn verkar bli precis lika rörig som insidan av mitt huvud. Nu kom Engla hem som varit på stan med Dennis och vill absolut inte att jag skall plugga mer så vad gör man inte för sina barn, nu står städ på schemat!

Datum?

Idag har jag fått frågan flera gånger om det är på G. På Englas förskola spekulerades det sekunder efter jag hade visat mig om det skulle ske idag med tanke på hur jag gick, dom tyckte jag såg förlossningsklar ut. Min syster svarade när jag ringde för att kolla hur allting var "är du på bb??!!" Ämm, nä?! Anledning till det var för min mamma sagt att det antingen sker ikväll eller om en månad.

Dennis och även min barnmorskan tror på övertid, något slags straff för att jag födde på Beräknat datum sist tydligen. Jag tror på två dagar tidigt, den 21 november alternativt den 23 november. Kanske mest på den 23 november. Får jag vara med i någon slags rekordbok då som första kvinna som föder på Bf?

Jag tror inte jag föder än på ett tag i alla fall, min starkaste tro är att man inte får bebis fören man är kräktrött på att vara gravid, jag är fortfarande inne i jag-älskar-att-vara-gravid-skulle-kunna-vara-gravid-hela-livet-stadiet och får ständigt försvara det. Folk verkar tycka det är märkligt att känna en olust känsla över att snart inte vara gravid längre, de menar att det normala är att 100% bara längta efter barnet. Jag längtar som en galning efter vår bebis men samtidigt, bebisen skall vara här för alltid, gravid kanske jag aldrig är igen och det är magiskt. (Om än vidrigt.)

Tid för kärlek

Jag och Dennis har egentligen inte varit tillsammans så länge men har sedan första dag levt som gifta, det blev så i och med att det redan fanns barn, hem och ekonomi att sköta. Dennis är fantastisk och uppvaktar ofta mig med blommor och andra små gester men jag har svårare för att inte bara vara mamma utan flickvän också.

Eftersom Engla är hos sin pappa en gång i månaden brukar vi försöka passa på då att åka hemifrån och få lite äkta förhållande tid. Senaste gångerna har vi åkt till Helsingborg, shoppat, ätit gott, och bara haft tid för varandra och varje gång händer något magiskt. Jag ser honom med andra ögon. Helt plötsligt ser jag det, han är ju skitsnygg och dessutom min! Otroligt!

Pippi skulle framstå som rena lugnet!

Engla håller på att bli stor. Riktigt stor. Med ålder kommer nya utmaningar och just nu är det tålamodet hon är i full gång med att testa. Man skulle kunna välja att se det hela som en kreativ fas där hon mest vill måla om väggar, klippa sönder sängkläder, möblera om och underhålla sig med olika typer av vattenlekar.

Och om någon undrar så är Engla på det klara på en punkt just nu i alla fall, inga tvivel där inte. Hon vill INTE ha en bebis, hon vill ha en liten vit hund.

Försöker att förklara att bebisen för det första redan finns och kommer oavsett hon vill eller inte och att det inte finns något samband mellan att vi inte ska köpa en hund just nu, det beror på att vi bor i lägenhet och det inte finns plats för någon hund. Engla brukar då bli mest tyst och sur men så ikväll var hon åter kreativ, hon hittade på en låt.

"Jag vill ha en vovve och en katt, vovve gillar lägenhet, jag vill ha en liten vovve"

Vecka 36

Nu är praktiken avklarad vilket både känns skönt och tråkigt. Har trivts otroligt bra och känner på riktigt att jag kan använda mig av min kunskaper som jag nästan till min egen förvåning upptäckt att jag har. Magen har blivit lite större vilket främst märks när jag skall ta mig till golvet eller kanske allra mest ta mig upp därifrån.

Jag är otroligt trött till och från och sover mer än vad jag gjorde de första veckor, vissa dagar känner jag mig rent av gråtfärdig av trötthet innan jag gått upp och blir då både arg och irriterad. Jag vill inte vara trött, jag vill umgås med vänner och familj, orka leka med Engla och ge allt på praktik och i skolan.

Tråkigt är att jag precis som när jag var gravid med Engla verkar samla vätska vilket inte är så klädsamt.

Om jag skulle med få ord beskriva hur jag mår nu är det egentligen oförskämt bra, jag har trots allt orkar jobba fram till nu och hade utan problem orkat några veckor till, känner mig helt frisk i kroppen och magen är inte alls speciellt stor eller otymplig. Men. För visst finns där men, jag är trött och får nerver i kläm, har mycket onda förvärkar som både väcker mig och kan pina mig var tredje minut under flera timmar varje dag och rätt som det är kan jag knappt stå pågrund av instabilt bäcken. Men tänk, snart får vi en bebis!

Jag vill ha!

Bebben har fått en svart Bugaboo Cameleon. Till den har vi köpt en ståbräda som än så länge verkar vara en bra idé. Engla tycker den är rolig osv. Sedan Engla föddes har ett av hennes absolut största intressen varit att sova vilket gör att vi nu funderar på att köpa en vagn även till henne. Som alltid börjar det med att jag säger att jag vill ha en enkel vagn, trött på att slänga bort pengarna på vagnar som jag sedan tröttnar på och säljer. Men som alltid så återkommer jag.

Jag hade en Bugaboo bee när Engla var 4 månader. Utan tveckan den roligaste vagnen jag haft, den var grymt smidig, men lilla Engla hatade den, inte bara den utan vagn över huvudtaget. Nu vill jag ha den igen. Som kompliment till Cameleon tänker jag, pefekt att ha i bilen, när vi tar med två vagnar på stan och som extra vagn när Engla inte längre vill ha vagn. Fullt liggläge för ju att även bebisen kan använda den väldigt tidigt.

Dilemmat. Jag är en sekund ifrån att beställa men jag ser på Dennis ansikte att han inte är helt med på noterna. Han är inte nöjd helt enkelt. Ondöigt säger han. Jag vet precis vad han menar men något inom mig skriker KÖP!!!.

Stora frågan, skall jag göra mig själv väldigt nöjd och stå ut med att Dennis surar lite, eller ska jag lyssna på honom. Han blir så nöjd sen när jag ångrar mitt inköp och säger "vad var det jag sa, när ska du börja lyssna på mig" att jag blir lite smått illamående. Ensamstående skulle man vara. Då bestämmer man själv.

Jobba?

Efter att ha sagt nej till resursteamet i veckor, inte svarat på sms och slutligen köpt en ny tv till sovrummet som jag hade lite ångest över tackade jag Ja till att gå in en dag på sjukhuset för att jobba. Skitroligt att vara tillbaks och träffa alla men grymt tungt för mina stackars fötter och ben. Nästa gång på sjukhuset hoppas jag blir i en säng tillsammans med bebisen.

När kommer bebisen?

Jag: "När kommer bebisen Engla, vet du det?"
Engla: "Den kommer i vinter, då är det kallt, sen blir det sommar då blir det varmt. Nu är solen i Kina, i morgon är den i Sverige igen. När det är varmt kan jag och bebisen bada på stranden."

Lägg till att allt sades utan paus att andas.

Ingen dålig kula!

Jag har nu kommit till det fantastiska slutet. De sista veckorna som med otur kan bli ganska många och långa då man mest går runt och känner sig fet, otymplig och värdelös. Ta sig ner till golvet? Jo det är lugnt men upp är hopplöst. Köra bil? Ja plats får jag men allt i huvudet är en dimma och därmed är bilkörning livsfarlig. Shoppa? Ja, 3 fikor och lika många pauser att sitta gör att jag med nöd och näppe orkar med 2-3 butiker. Sova? Ja går också utmärkt , förutom på natten då måste blåsan tömmas med små mellanrum.

Nä sista veckorna är ingen hit bara en lång väntan. Trots att jag är väldigt igång på praktiken och både plannerar in skogspromenader, kortare resor och middagar med vänner så kommer förlossningen allt närmare och funderingar kring hur Engla kommer reagera, kommer vi få sova? Kommer det bli omöjligt med egen tid nu? Kommer jag orka med skolan osv. Men innest inne vet jag att det kommer gå bra och att vi kommer stundvis vara helt över av trötthet men mest av allt kommer det bli underbart. Tänk , jag kommer ha en person till i mitt liv som jag älskar utan gränser!