Vi älskar vår Engla. Veckans bästa:

Engla som var med Sofie(vän till mig och Dennis)för att handla lite fika tar upp 1 euro, 2 danska kronor och 1 svensk krona ur sin jackficka. Sedan tittar hon med stora ögon på Sofie och säger, "Mamma sa jag skulle köpa munkar för pengarna!". Sofie tittade på pengarna och på lilla Engla som lät väldigt övertygande och köpte lite munkar. Sedan tog Engla Sofie i handen, gick med bestämmda steg ut ur butiken och in på polarn och pyret för att sedan titta på Sofie återigen, nu med en informativ röst "Nu ska jag leka en stund där borta, du kan titta på kläder så länge så går vi när du är klar."

Jag tycker inte om munkar, har aldrig gett henne pengarna, men visst. Polarn och pyret har vi kanske besökt någon gång.

Nej jag slår inte mitt barn.

Ni ser butterheten han har i blicken. Det bruna märket under ögonen. Röda märken över mage,och lår. För den oerfarne hade man misstänkt , olycka och kanske rent av barnmisshandel. Så är inte fallet. Det här handlar om ett klassiskt fall av instinkt. Jakt. Han vill iväg efter rådjur och älg, känna blodsmak.

Nej okej. Men om jag skulle prata lite mer klarspråk. Vi lämnar Wilmer på rygg i babygymet, lämnar rummet någon minut och kommer tillbaka för att upptäcka till vår förskräckelse att Wilmer ligger med huvudet mot väggen i ett hörn. Han har vänt sig, tagit spjärn med dom små fötterna och ålat iväg.

Man ska inte måla fan på väggen men jag vet vad ni tänker, jag kommer få det tufft, ett helvete skulle somliga kalla det, andra skulle säga underbart. Jag återkommer med min defination efter han börjat gå och fått upp farten.

Jag och Engla bjuder på den här!

Eftersom jag är själv idag när Dennis är på jobbet fick jag av någon smart anledning för mig att soliga, lediga lördagar när man dessutom inte har tillgång till assistans med barnunderhållning, då ska man städa kylen och skafferiet, vika tvätt och rensa. Ni kan ju gissa hur populär jag är här hemma idag. Men efter att vi tagit oss ut till lekparken och njutit av friskluft är jag åter i lä. Jag håller mig fortfarande, tillfälligt borta från Englas "black list".

Nu klär jag och Engla Wilmer i alla hennes gamla kläder. Små söta bodies med blommor och röd-rosa byxor. Dennis hade inte gillat detta kan jag lova men Wilmer, han skrattar och showar.

Vi älskar vår Bebis. Herregud vilka kinder, vilka fötter, vilka små söta ben. Alla dessa leende, skratt, dregelpussar och gos. Han är underbar. Alltid glad. Gillar livet, mat, musik och bröst.

Vi borde alla lära oss mer av Wilmer.

Hemtenta suger

En vecka. Åtta frågor. Inte speciellt svårt, inte komplicerat. Men fy farao vad tråkigt. Därför sitter jag och min tentapartner som vanligt timmarna innan inlämning och svär. Jag har en ökad respekt på jurister, lagar kan vara det tråkigaste i världen näst efter att sitta i kö på banken.

Världens finaste Engla i helgen när vi hade tjejkväll hon och jag!

Engla har haft det lite kämpigt den sista tiden och är stundvis inte den glada tjej vi känner. När hennes värld tillfälligt rasar kämpar jag för att hålla mitt huvud ovanför ytan och vara den mamman hon förtjänar och behöver. Svårt i en värld full av okunskap och feghet. Får försöka fokusera på det positiva, vara lycklig över den kunskap vi ändå stundvis möts av och inte slås ner av de som inte vågar se.

Dop

Vi har bestämmt oss för ett litet dop för de allra närmsta, släkt och vänner. Platsen blev efter en del om och men Karlskrona, det är ju trots allt här Wilmer är född, jag och Dennis har träffats och på något sett det mest naturliga valet. Engla och jag har suttit och fixat lite med inbjudningarna idag och nu återstår det bara att komma ihåg att posta dem!

Det är svårt det där med Dop tycker jag. Jag tycker traditionella Dopklänningar är gräsliga, och hade önskat en söt liten naturfärgad/vit stickad liten kostym, lite lantkänsla. Men. Nu blir det nog det traditionella ändå. Om vi inte skulle springa på det jag föreställer mig, att gå till en skräddare kännas lite väl. Eller, kanske inte. Vi får ser. Det verkar som om vi skall ha Dennis dopklänning om allt faller väl ut.

Sen försöker jag förhandla till mig en blomsterkrans på Wilmers huvud, Englas är redan bestämmd. Vet inte riktigt varför men Dennis känns inte helt såld på idén.

På Englas dop kostade lokalen och tårtan 6000:- tillsammans. Onödigt dyrt och tråkigt då det kändes snålt och tråkigt eftersom det typ blev det. Denna gången har vi fått låna en fin lokal gratis(vi har bytt stad, i Karlskrona finns lite fördelar) och kommer inte köpa en tårta för 3000 (eftersom vi inte är idioter längre), vad vi bjuder på vet vi inte riktigt än.. Men allt sånt löser sig!

Wilmer skall hur som helst bli ett av Guds barn, lika bra att vara på den säkra sidan och varför inte göra livet lite intressant och passa på att sammanföra våra familjer för första gången! Den som filmar det kan nog tjäna en rejäl hacka!

Vi uppdatera lite och långsamt, varför? Vi kämpar fortfarande med sjukdomar, treåringar, bebisar och skola. Lite sol så är vi nog på det igen! Tillsvidare är det prioritering av egentiden som gäller vilket i mitt fall fullständigt går åt till vår härliga soffa.

Min dotter har en lista

Engla har en lista. En såkallad "black list". Hamnar man på den är man körd. Det hon gör är att hon poängsätter familjemedlemar efter hur dom behandlar henne.

Innan Engla föddes och faktiskt även när hon mindre så lovade jag mig själv att jag ALDRIG skulle bli en sådan mamma som höll på att göra mig till, ändra måltider eller aktivitet. Jag skulle inte ge efter! Nu jäklar. Jag skär bort kanter på mackorna, ordnar rosa kalas, köper nya servetter efter klagomål på att de inte var rosa nog. Vi stänger av musiken i bilen, tar bussen till förskolan, förhandlar och mutar. Trots detta hamnar vi gång på gång på den där jäkla listan.

"Mamma, du är mycket snällare än pappa, han är en tråk-pappa!". "Nej inte mamma, hon är dum , bara pappa!" "Mamma, kan jag få ha Wille här, han är inte dum" "Mamma, jag vill inte vi ska ha en bebis längre!" Mamma, både du och pappa är dumma"

Om man säger NEJ hamnar per automatik på listan, hur länge varierar. Trots detta blir det ju en del nej, allt är inte förhandlingsbart. Det bästa med hela dagen är faktiskt att jag inte hamnat på listan en endaste gång, när jag skröt för Dennis menade han att det var för jag fjäskar. Jag tror han är avundsjuk, han har nämligen legat på listan hela dagen.

Förlossningen

Såhär 3 månader senare är det roligare än någonsin att tänka tillbaka på den där iskalla natten i november när Wilmer äntligen ville komma ut. Min förlossning var en riktig drömförlossningen, främst för jag lyckades behålla lugnet (åtminstonde tidvis) och höll mig lugn, avslappnad och fokuserad. Den nedersta bilden när jag ligger och håller för ögonen sammanfattar min förlossning bra. Jag tycker inte om när folk tycker synd om mig eller försöker trösta, jag blir arg och obekväm av det och låg därför och höll för ögonen hela den första halvan av förlossningen. Tog bort ett finger och gav ögonkontakt när jag blev tvungen att hälsa på någon ny, annars gav jag alla order och statusuppdateringar (typ , nu trycker det, eller jag vill ha lustgas nu osv) med händerna för ögonen. Lustgasbilden borde egentligen inte fått vara med, när jag väl fick den hade jag så ont att jag hade svårt att behålla lugnet och inte helt släppa kontrollen och klarade inte av att hålla eller koncentrera mig ordentligt på den då mina händer skakade vilket gjorde att jag kände ett rent och skärt hat mot masken. Däremot fick jag 1 riktigt skön fylla innan jag helt la ifrån mig den, underbart men knappast smärtstillande.

Jag har dålig verklighetsuppfattning.

Hittade lite bilder på datorn som jag faktiskt inte sett förut. Samtliga tagna dagar innan Wilmer föddes, och herregud vilken mage. De flesta bilderna är för osmikrande för att jag ska kunna lägga ut dem här men de här två bjuder jag på. Bilden med det vita linnet har jag med av en anledning. Linnet jag har på mig är ett gravidlinne, ett linne som jag svor över på slutet. "Hur fan kan dom göra gravidkläderna så små att inte ens gravida med så liten magen som jag kan få på sig dom!". Precis så lät det. Nu när jag ser den här bilden inser jag en sak. Min mage var inte liten, inte ens lite. Den var enorm!

Lilleman

Vår solstråle är nu lite mer än 3 månader. Han kan (när humör och vilja finns) vända från mage till rygg, skratta högt, jollra. Han sover hela nätter, har fått två sprutor i sina små lår, är 64 cm lång, väger 6300 gram. Gladast blir han när storasyster ägnar tid till honom, riktigt ledsen blir han när något gör ont, en syster som kramar för hårt, en mamma som inte är uppmärksam på saker som kommer flygande eller en pappa som glömmer mystiska saker i blöjan (fråga inte..!). Vår lilla kille börjar bli stor och tycker nu att babygym, träleksakerna på babysittern och händer och fötter är underhållning, något han tycker är riktigt tråkigt är bilåkning.

Wilmer tyckte han hade väntat länge nog och det som började med nya skedar och mat ordentligt upplagt slutade i ren matkaos. Men en härlig sådan. Först en mycket chockad min, sedan en mycket misstänksam, sedan en äcklad och tillslut en lycklig. Wilmer doppade ner hela handen i maten och slickade sedan händerna rena! Himmelriket gjort av puré.