En barndomsdröm

Jag växte upp tillsammans med bästa vännen Anna och hennes bror. Våra familjer umgicks ständigt, skjutsade till dagis ihop, delade stall, åt middagar och annordnade fester ihop. Min uppväxt kan jag inte beskriva annat än underbar och fylld av glada minnen. I alla fall fram till jag blev 12 år fyllda och allt krossades.

Hur som helst, denna uppväxt gjorde att saker jag önskade och tjatade om kanske inte är vad alla andra barn tjatade om och önskade. Min önskan var nämligen att få äta till middag korv och makaroner. En ganska liten önskan kan man tycka, men i mina ögon så oerhört riktig. Hemma hos Anna fick man både piroger, något jag inte sett tidigare, stekt korv, vårrullar och färdiga köttbullar. Och det bästa, såfort det hade bakats bullar fick man lov att äta hur många man ville, det fanns ingen gräns! Jag har många lyckliga barndomsminnen från köket hemma hos Bärgs ska ni veta (ja dom stavar det men ä).

När vi vid tolv års ålder flyttade från vellinge och splittrade familjen fick jag som de flesta skiljsmässobarn en kris, jag ville ha trygghet och en stabil familj igen. Återigen blev korv och makaroner som man åt i vanliga familjer viktigt och ungsstekt lamm och sånt trams mamma och pappa lagt ner timmar på att göra kändes oerhört tungt att behöva äta.

Det kom till en poäng då mamma nästan skämdes då jag och min lillasyster skrek från ena sidan Ica till den andra "Mamma snälla, kan vi inte äta svenssonmat idag?!"

Vid tretton års ålder lärde jag känna Zara, dom hade ett sånt där kök som Bärgs, där serverades korv och pasta i olika former, pulver béarnesås och hur mycket kanelbullar man ville äta. Under de kommande lite , ja vad ska man säga, röriga tonårsåren som sedan följde var det många gånger jag åter fick uppleva familj i den traditionella formen vid matbordet hemma hos Zara. På något sett räddade det mig.

Nu mamma, ska du veta. Igår, då köpte jag färdig béarnesås och i morse åt jag äpplepaj med obegränsad mängd vaniljsås till frukost, innan dess åt jag tre godisbittar och ikväll tänkte jag eventuellt äta lite mer. Men gud vad jag är tacksam trots allt över alla den fina maten jag fick njuta, det handlade nog aldrig om korven egentligen.

och allt det vi inte gjorde..

Som ni förstått av tidigare inlägg så har det varit mycket jobb den senaste tiden, förutom det har vi hunnit med två vändor till skåne och därmed en massa tågåkande, leklandet, Dennis har fått en ny tatuering, kolhydratavgiftning, uppdatera garderoberna, badhuset och baka lite grann.

Vad vi inte hunnit med är nästan lika mycket, städning, och rensning, införskaffa en ny soffa, fixa nytt pass till dennis, lyckas med kolhydratavgiftning (skyller på stress) lämna in sekretess papper till dagis, eller plugga inför tentan...

Nu förstår jag hur ni har det där ute i stugorna

Det är stressigt att jobba! Jag börjar förstå vad det är folk snackar om kan man väl säga. Jag hade aldrig uppehåll när jag fick Engla utan har valt att plugga hela tiden från det att hon var två veckor. Det har knappt varit en ansträngning. Svensk skolundervisning tar ju inte precis musten ur en och Engla bara sov och sov. Alla som hörde att jag var ensamstående och pluggade samtidigt, bodde långt ifrån familj (barnvakter) och allt vad det innebar brukar alltid bli imponerade , berätta hur jobbigt jag måste ha det och hur svårt det måste vara ekonomiskt. Ett tag använde man mig som någon slags mall för supermamman som klarade allt, till och med så att mina lärare brukade säga att de sett mig på mina två timmars promenader på morgon som jag dagligen tog för att lämna Engla på dagis pigg och glad klockan halv 7 och rekomenderade de andra att göra samma sak för att få bra resultat i skolan. Dennis förstod nog aldrig att det var jag som gick i snabb takt varje morgon med tanke på att samma sekund som vi blev tillsammans och jag fick lite avlastning började jag sova och var iprincip borta den första månaden.

Hur som helst, lite sidospår. De senaste fyra veckorna har jag haft praktik, likaså Dennis, och för att få dagishämtning med jobbande att gå ihop har vi fått pussla en hel del med våra scheman. Vi som annars är vanna att enbart plugga på heltid tycker att detta är en pärs.

Jag är trött, Dennis är trött, Engla är trött och framför allt , det finns inte tid för vattenkoppor och Svinis just nu som det verkar finnas gott om.

Nästa termin har vi valt att ta den 10 veckor långa praktiken olika delar av terminen så att vi hinner ses mer än en kvart på jobbet när vi byter av varandra.

Första bilden!

Kommer så väl ihåg hur man satt timmar framför spegeln och övade leende inför årets skolfotografering när jag var mindre. Oftast lyckades man ju klanta sig ändå och se ut som ett fån på de där hemska bilderna som mamma och pappa motvilligt betalade för eftersom det var det enda rätta. Engla som blivit bra på i princip varenda bild hon fotograferats på sedan hon lämnade magen blev naturligtvis hur bra som helst med ett naturligt leende. Gruppbilden väljer jag att inte utlämna här såklart men ni kan få föreställa er den, 16 glada, leende, busiga, barn och en butter blängande Engla som ger mördar blick.