Det där med att göra rätt.

Konversation vid maten idag.
Jag: -Engla vill du ka Ketchup?
Prinsessan Engla: -Nä, jag tål FAKTISKT inte det..
Jag: -Okej, Wilmer, vill du ha Ketchup då?
Prinsessan Engla: -Mamma, KETCHUP!
Jag: -Okej här...
Prinsessan Engla: -Alltså, jag kan SJÄLV!

Engla lyfter den fulla och för henne tunga ketchupflaskan

Prinsessan Engla: -Mamma du köper ALDRIG en såhär stor flaska igen. Fattar du?.

Okej. Jag fattar.

Det där med fyra åringar är inte helt lätt. Som mamma vill man krama sönder dem, som fyra åring behöver man tydligen inte mamma till så mycket. Helt plötsligt får man lägga det på en annan nivå, möta henne i leken, fjäska och annordna "mamma-dotter aktiviteter". Jag kommer på mig själv med att fluffa till håret, ta på solglasögonen och fixa till tröjan innan jag går in genom grinden på förskolan, jag vill vara en cool mamma, jag vill att Engla ska tycka jag är cool. Herregud, ni hör, desperat, jag söker bekräftelse hos en fyraåring.

Dom här två barnen.

Är otroligt fina, smarta, häftiga, roliga osv, osv. Men herregud va envisa. Speciellt den håriga pojken på bilden. Han är en ängel när han är själv med mamma om kvällarna. Vilket är de flesta.

På 16 dagar har Dennis och jag varit lediga två kvällar tillsammans. Wilmer har vägrat sova dessa kvällar, prata, bajsat, skrikit. Ingen har dugit förutom jag, inte som mamma utan som personlig säng. Lägga ner honom när han sover djupt har inte funnits på kartan. Nu har den andra kvällen gått till sin ända.

Wille somnade 23.30, på Dennis. Dennis med. Engla på soffan. Tvättkorgen är överfull av kvällens kräkfest som Engla hållt i, sopptunnan överfull av bajsfesten Wille annordnat. Diskhon full av disk efter den ensamma festmåltiden jag avnjutit och vardagsrumsgolvet fyllt av rester från chips som Dennis festat på undertiden som rögle spöade skiten ur djurgården(?). Jag kan inte hockey men han var nöjd.

Fest har det varit helt enkelt. Dock har jag varit på roligare tillställningar.

Jag behöver inte dra hela historien va?

Ni är med. Vi bor i Helsingborg nu. Jag jobbar på barnavdelning, Dennis på psykosavdelning.
Engla och Wilmer går på förskola. Wilmer "går" inte riktigt, men nästan. Han kan alltså gå, men tycker inte detta är något för honom. Han går när han känner för det. Inte så ofta.
Vi har hunnit med två omgångar kräksjuka. Vi har inte inrett vår lägenhet än. Vi känner oss ännu inte rika av de två nytillkomna lönerna. Vi är billösa. Vi är trötta. Vi jobbar 100% och har förskolebehov 1-2 dagar i veckan. Hur? Ja, Dennis jobbar natt, jag jobbar dag.
Resterande tid läser jag allt och åter allt om hus. Behöver ni informaiton om att isolera vind, bygga trädäck, plantera gräs eller vilken fasadfärg som är bäst så kan ni med säkerhet fråga mig. Om jag har ett hus? Nej, därmed blir Dennis mer än galen på mitt ständiga tjat om diverse olika bygg frågor. "Dennis, kan du bygga en entré trappa?" "Dennis om du får tid så löser du isoleringen va?" "Dennis, kan du köra en grävmaskin?" "Dennis, kan du sätta upp funkispanel?" Ja, ni fattar, jag är rätt enformig just nu.