Okej. Jag fattar.

Det där med fyra åringar är inte helt lätt. Som mamma vill man krama sönder dem, som fyra åring behöver man tydligen inte mamma till så mycket. Helt plötsligt får man lägga det på en annan nivå, möta henne i leken, fjäska och annordna "mamma-dotter aktiviteter". Jag kommer på mig själv med att fluffa till håret, ta på solglasögonen och fixa till tröjan innan jag går in genom grinden på förskolan, jag vill vara en cool mamma, jag vill att Engla ska tycka jag är cool. Herregud, ni hör, desperat, jag söker bekräftelse hos en fyraåring.