Jag har nu gått in i vecka 37 och blivit otroligt medveten om att bebisen snart är här. Eftersom jag känner mig i princip som ogravid mestadels av tiden så kan jag på något sett inte ta det till mig. Jag får panik av tanken på att bebisen kan komma när som helst för jag har ju inte hunnit bli redo, ingenting är redo. Kläder är inte tvättade, väskor är inte packade och viktigast av allt, jag kan inte föreställa mig att föda barn till exempel i kväll och helt plötsligt vara mamma till ett nytt litet liv i morgon. Det känns inte verkligt.Bebis, jag som första gravida i världen ber dig stanna lite till. Till den 21 november åtminstonde så lovar jag att njuta av varje sekund sedan!
Förutom att jag mestadels mår riktigt bra känner jag ett visst hat? Avsky? Tår som ser ut som korvar, ett ansikte som envisas med att visa upp nya hakor och finnar. Jag är verkligen höggravid och det är inte vackert längre, det innebär bara matrester på alla kläder jag äger och att jag fruktar för mitt liv om jag hamnar på rygg eftersom det då inte finns möjligheter att ta sig därifrån.
Vilket gnälligt inlägg, egentligen känner jag inte mig gnällig, jag älskar att vara gravid men herregud varför ska jag vara en av dem som får så förbannat mycket "reserver". Vet ni en sak? Jag har börjat vakna på natten av att jag är hungrig, det om något är ju som taget ur en film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar