Ta mig här ifrån

Jag och Dennis har årsdag idag och har firat genom att vara hela helgen på hotell. Inget fancy men fräscht och nybyggt (knarkade doften) och med gott om godmat och fantastisk utsikt från rummet ut över havet. Vi hade laddat ut med tidningar och choklad, lite öl (ja inte till mig då såklart) och njöt i fulla drag. Inte en endaste gång under hela helgen har jag mått illa eller varit i närheten av att kräckas för en under några minuter under gårdagen då jag kom på att vi hade mindre än ett dygn kvar innan vi skulle hem.

2 minuter i tolv i förmiddags lämnade vi vårt underbara rum och checkad ut. Allt kändes bra, jag insåg att jag var tvungen att komma hem och att det innebar dammsugning och vika tvätt. Jag var okej med det. Men så hände något, helt plötsligt ökade pulsen, jag kände ångesten komma krypandes, grep tag i Dennis hand och sa argt till, "gå INTE så fort jag vill att det ska ta lång tid att komma hem". Jag började fundera över möjliga aktiviteter vi kunde göra för att slippa gå hem men Dennis var envis, han ville hem.

Väl i trapphuset kände jag doften, doften som jag fruktat; doften av att vara hemma.

Resten av dagen har jag mått illa, kräkts i omgångar och längtat tillbaks till Scandic. Inget fancy men va underbart det var att kunna krama min underbara pojkvän och känna mig levande igen.