Jag gömmer mig

När jag insåg att mitt ansikte förvandlats under natten till något som kan liknas vid ett svårt fall av hudcancer blev jag först chockad. Senare efter att ha suttit i olika telefonköer och desperat försökt prata med någon som kan hjälpa mig att åtminstonde boka en tid till någon var jag ju naturligtvis chockad över andra saker. Bor jag verkligen i det här landet? Måste man ta sig in med ambulans för att överhuvudtaget få prata med någon? Inte en idiot på sjukvårdsrådgivningen utan någon som faktiskt kan något?

Pinsamt.

Hur som helst, när jag fått meddelandet i örat ett stort antal gånger att rådgivningstiderna i telefon var slut för dagen och att jag hade en timme på mig att försöka slås om dom tidigast i morgon igen från 6 olika mottagningar körde jag på google i stället.

Google gav mig ett snabbt svar bra mycket mer proffsigt än det som 14 minuter i telefonkö hos sjukvårdsrådgivningen resulterad i då hon trodde jag hade "torr hud".

Hur som helst, det verkar inte bättre än att när jag sent i går kväll stupade ner med huvudet förre från soffan och kräktes under att par minuter lyckades spränga ett par tusen blodkärl i ansiktet. Så om 48 timmar borde jag kunna visa mig för folk igen.