Vi lever, vi bara bor annorlunda.

En ganska så lång bloggfrånvaro .. igen. Skyller det på hjärtstopp, vinterkräksjukor, kol och tja , vad ska vi slå till med. Diabetes? Har helt enkelt jobbat lite mycket. Dessutom har vi under den här tiden firat två födelsedagar. En engla som blev 2 och en sambo som blev 28. Inte nog med det har vi packat, flyttat, flyttstädat, tagit dagsinköpsrekord på IKEA och skruvat en väldig massa möbler. Nu har vi äntligen börjat landa och njuter av vår nya lägenhet, umgås med våra vänner och älskar att solen skiner!

Mer Sushi åt folket!

Jag och Dennis stannade två kvällar i malmö. Detta resulterade i sammanlagt sushi för 1200 kronor vilket i sig motsvarade 136 bitar. Och vet ni vad? Jag är så sjukt sugen på Sushi!

Min stora tjej

Engla har varit hos sin pappa över helgen och jag och Dennis passade då på att åka ner och umgås med nära och kära i skåne. Alltid väldigt skum känsla när Engla inte är med och man helt plötsligt är ett par utan barn. Jag försöker njuta av sovmorgon och ledighet men efter ett par timmar ensamtid tillsammans och en sovmorgon så känns det sedan rätt menningslöst och ingenting känns riktigt roligt.

När Engla kom hem idag kände jag som jag alltid gör; Va stor hon är! Man ser henne med andra ögon efter ett par dagar ifrån henne och kan helt plötsligt se allt nytt hon lärt sig för öven om det är uppenbart att hon lärt sig mycket nytt sen hon föddes så har det varit så mjuka övergångar att det knappt märkts. Eller så har man glömt. Hon kunde väl krypa nästan direkt? Åt riktig mat har hon väl nästan alltid gjort eller?

Idag slog det mig att henne motorik är jättefin, verkligen som ett barn. Tar handen för munnen när hon hostar och klappar fint med hel hand på kinden osv. Dessutom är hon ju jätteduktig på att prata. Hon använder sig nästan bara av tvåordsmenningar och ibland fler. Engla äta, mamma komma, pappa sitta, bebben ledsen osv.

Va stor hon har blivit.

Lite bilder från i torsdags när det var kalas på dagis som firade 15 år! På eftermiddagen vid hämtning bjöds föräldrarna på tårta och fick höra allt om den spännande dagen som varit. Glass, kakor, trollerikonster och besök av trollkar samt dans gjorde Engla redo för sängen redan vid 18.00 väl hemma!

2 åring med kontrollbehov

Engla har sedan ett par månader börjat testa vart gränsen går, jag skulle nog inte kalla det trots men ändå en form av uppror. När det började blev det utbrott då och då och visst hände det att hon la sig ner i protest på stan när hon inte fick precis som hon ville. Jag låtsades att jag inte kände henne och ganska snabbt kom hon efter. Ingen aning om det är godkännt enligt någon föräldrateori men jag vill inte vara DEN mamman men DOM barnen. Hur som helst. Engla verkar just nu i alla fall vara på det klara med vad mina nej betyder och vet ganska så bra vart gränsen går och när hon går över den. Men. För där är ett MEN. Hon har kontrollbehov på ett sett som nästan känns ledsamt. Hon planerar liksom i minsta detalj hur det ska gå till när hon tillexempel går och lägger sig. Så här kan det gå till:

1.Engla hämtar två böcker och bestämmer vilken jag skall läsa.
2. Innan sista sidan är läst stänger hon boken och säger åt mig att läsa nästa.
3. Jag informerar om att det blir sista boken och börjar läsa.
4. Innan sista sidan är läst så säger hon "LAMPA"
5. Jag släcker lampan
6.Engla säger SJUNGA!
7. Jag börjar sjunga Lillalasse, om jag skulle få för mig att börja med vyssanlull så skriker hon här NEEEEJ! och TYST! och säger BÅT, vilket betyder Lasse.
8. Jag sjunger båda låtarna i rätt ordning och Engla säger sen "Enga vyssa"
9. Jag lämnar rummet och Engla somnar nöjt.

Hade jag bytt ordning på böckerna eller liknande hade nattningen kunnat sluta hur som helst!

Tisdag

Engla och jag har en riktig mysdag idag. Vi har lagt pussel och ätit frukost i soffan. Pysslat lite här hemma och nu medans Engla sover middag försöker jag få lite gjort vid datorn.

Nyårsafton firade vi tillsammans med Petter och Isabelle som är nära vänner till Dennis och ja nu mig också. När vi kom till småtimmarna och samtalen kring nyårslöften hade jag de vanliga. Gå ner mina satans sambokilo, äta bättre, leva bättre ja och så vidare. Petter, Isabelle och Dennis hade RIKTIGA nyårslöften. Gå till läkaren och kolla prover och lite sånt. Sånt som är bra och som det faktiskt finns en chans att man genomför (jag åt choklad till frukost till exempel som ett tecken på mitt nya sockerfria liv!). De övriga vid middagen röstade på något märkligt sett ner mina nyårslöften (visste inte ens det var tillåtet) och tyckte att jag skulle skaffa Linser, ta lite glykosvärden och kanske först och främst gå till tandläkaren som jag inte besökt sedan långt innan jag var gravid.

Linser är beställda, dock inte uthämtade. Glykosvärde är jag inte ett dugg sugen på att veta, skulle jag ångra mig så tar jag ju just nu ca 20-25 om dagen på andra människor och skulle väl kunna klämma in mitt eget finger där någonstans. Tandläkartiden har jag precis bokat och jag säger bara en sak om det. 600 spänn för att bli plågad i en kvart utan möjlighet att andas (jag andas genom munnen och brukar bli tillsagd att jag immar för spegeln). Vi får väl se hur jag känner kring de när dagen närmar sig, kan komma på många saker att göra för dom pengarna som är bra mycket roligare!

Familjen Annorlunda

Engla har precis somnat och disken är diskad. Ska läsa lite sjukdomar innan jag somnar men innan dess är det dags för veckans avsnitt av familjen annorlunda. Jag blev lycklig när jag fick veta att det skulle bli en säsong två även om jag tycker denna är lite mer hmm.. ordet... märkligare? Saknar de två förra familjerna med Bob som var rädd för smuts och kladd och coola konstnärsmorsan (vad hette hon nu då?!) som klarade allt och lite till.
Men mysigt är det och häftigt att se hur dom pusslar med tid som inte finns och formligen strålar av kärlek!

Lättare sagt än gjort

Jag skall erkänna en sak för er. Jag är inte bra på förhållanden. Jag tycker inte om förhållanden och jag är nog egentligen ganska omöjlig att leva med. Jag älskar Dennis, beundrar också. Han älskar mig och det är stort. Han är pålitlig, underbar med Engla, smart, rolig, och duktig. Får man säga duktig? Det jag menar är att han bakar bröd när jag sover så jag ska ha frukost, han jobbar dag och natt för att vi ska ha råd att ha det bra. Han städar när jag springer ner på stan och om det finns utrymme för det så unnar han mig att shoppa för tusentalskronor utan att ens gnälla efter timmar i tråkiga affärer. Jag har det rätt bra med andra ord och jag vet att jag är omöjlig.

Jag har väl också en del bra sidor antar jag. Hoppas det i alla fall. Jag hade inte räknat med att bli kär i Dennis. Hade inte ens föreställt mig det, men dét gick inte att så emot. Han var inte min typ, det var inte okomplicerat, det fanns människor som skulle bli sårade, vi hade ex som gjorde livet surt för oss och mitt i allt ihop fanns Engla. Underbara Engla. Jag och Engla hade bott ihop själv i några månader och trivdes bra med det och helt plötsligt skulle jag snabbt ta ett beslut om jag vill låta en annan man finnas i hennes liv och på något sett lova henne att han inte skulle behöva flytta ut.

Vi tog snabbt ett beslut. Vi skulle satsa, men den första veckan kunde jag knappt prata av rädsla. Jag backade nästan direkt. Ville jag dra mig ur skulle jag göra det snabbt innan någon mer blev sårad. Jag såg på Dennis att han tänkte och kände likadant.

Jag vågade stanna, jag ville att det skulle fungera och framförallt var jag kär. Jag och Dennis är fruktansvärt olika men samtidigt väldigt lika.

Detta blev lite sidospår men mina fingrar bara lyder och ut kom detta.
Det jag skulle komma till var att efter bråk som fått mig att tvila, diskutioner och irritation kunde vi tillslut enas om en soffa. Inte exakt vad Dennis ville ha, inte heller exakt vad jag ville ha men en soffa vi båda kan känna oss glada över. Stolen är vi inte ett dugg eniga om men den har jag lyckats förhandla till mig genom att låta något annat vara svart.

Dennis vill gärna att ALLT ska vara svart medans jag gärna hade dränkt hela hemmet i vitt allternativt galet färgglatt. Men så går det antar jag när man blandar oss två. Vi talar två olika språk men är galet envisa om att den andra ska börja förstå.

Min dotter - en skådespelerska!

Engla är en väldigt rolig lite tjej. Hon är nog förmodligen topp 10 bland dominantaste tvååringarna i världen och styr pojkarna på hennes dagisavdelning med järnhand (vi jobbar på det!!)och har en otrolig fantasi. Jag har nog nästan aldrig sett henne rädd eller otrygg i någon situation utan tvärtom alltid glad och lättroad. Hur som helst. De senaste dagarna har hon börjat förstå att man kan göra mammor väldigt rädda/roade genom att imitera något.

Scen 1. Engla tar en kudde, filt, nalle och ett par solglasögon lägger sig sedan raklång på golvet och varje gång någon går in i köket så börjar hon högt snarka. När någon börjar skratta drar hon som i en maffiafilm ner glasögonen och fnittrar tyst sedan lägger hon sig ner och börjar om genom att ropa på en person och låtsas igen.

Scen 2. Engla skriker AJ!! Jag halvspringer från andra sidan lägenheten och ropar Engla vad hände. Inget svar. Jag kommer in i köket. Engla ligger med huvudet ner mot golvet tillsynes medveteslös helt stilla. Jag ropar "ENGLA VAD GÖR DU?!!?" Engla börjar skratta och jag inser att hon driver med mig...

Två år?!!

Dagens dagen

Tog denna bilden i lördags och meningen var att jag skulle göra lite parodi på bloggvärlden men med tanke på att jag inte orkade starta en dator när jag kom hem gick den idén i kras. Men visst klär jag som sjuksköterska? Kan säga så mycket som att när jag sedan kom hem och deckade i säng så drömde jag att jag var och hälsade på min kusin Jennifer i Hollywood. och levde ett mycket varmare och skönare liv. Missförstå mig inte, jag är väldigt nöjd med mitt liv, trots allt är det ju jag som styr det dit jag vill men när det är minus 17 grader, snöar och man måste jobba i 16 timmar på en lördag/söndag. Då hade jag gärna bytt en stund med henne!

Ni kan läsa hennes blogg här!

Lång vecka, lång helg.

Även om det är ruskigt roligt att praktisera där jag är nu går det inte att komma ifrån att alla intryck och de långa dagarna gör en mer eller mindre död. När jag kom hem igår eftermiddag lycklig över att äntligen vara lite ledig värkte mina fötter och ben efter allt spring. Ryggen värkte också och det kändes som om jag hade äppelmos i huvudet. Men med dåligt samvete efter att ha varit frånvarande hela helgen satte jag igång med att skura väggar och lister (fråga mig tusan inte varför) , tvätta och diska. Mitt i det hela började jag dessutom baka kanelbullar och försöka delegera ut uppgifter till en trött Dennis. Blev klar med en halv sats kanelbullar innan min kropp på allvar började säga ifrån. Blev illamående, värkte i magsäcken och magen blev så svullen att jag var större än jag var i fjärde månaden med Engla.
Försökte uthärda men kroppen sa ifrån på allvar. NEJ.

Somnade sedan i Englas lilla säng, förflyttade mig ut till soffan. Sov en stund och sedan vidare mot sängen. Vaknade vid halv tio idag och mådde mycket bättre.

Jag är frukansvärt sömnkänslig och fungerar inte om jag inte får tolv timmar. Helt sjukt men sant. Hade jobbat till halvtio och var inte hemma fören vi halv elva, somnade och gick upp vid 5 för att hinna till jobbet vi halv sju för att komma hem vid fyra.

Måste verkligen komma på ett bra sett för att klara de passen för så kommer livet se ut ett par veckor framöver och så småningom konstant. Blir nog ett yogapass i kväll och en ta det lugnt dag.

Fredag

Jag jobbar kväll i morgon och tidigt Söndag så här hemma har fredag varit extra heligt just idag. Vi har lekt en massa och Engla har kommit med den ena leksaken efter den andra som jag ALDRIG sett tidigare. Antingen får hon för mycket leksaker eller så har hon någon magisk väska eller något som tillverka leksaker. Bot och bättring helt enkelt.

Tacos har vi ätit, somliga av oss med hela kroppen och lite godis framför bolibompa. Mina linser har jag inte hunnit hämta än heller så jag fick leta fram mina gamla glasögon när jag kände att mina ögon var tunga som stenar av trötthet, något Engla tyckte var väldigt kul.

Har läst lite sagor och sjungit sånger och nu har min lilla knasboll somnat.

Hon var nöjda över att Pappa kom förbi en stund tidigare också påvägen hem från jobbet.

Nu blir det film och godis.

Teori

Gick igenom telefonen och hittade en massa skumma bilder. Jag håller de skummaste för mig själv men bjuder på de här två. Eller kickan bjuder på dem kanske man får säga. Men här ser ni hur en typisk teoridag på skolan kan se ut. Vi sticker varandra, får lite blod. Blir lyckliga. Sätter lite KAD och PVK.

Mer ångest.

Vid halv åtta tiden igår kväll befann jag mig på Blekingesjukhuset. Mitt bland döda människor, svårt sjuka människor, behövande människor och tusentals nya intryck runt om kring mig som tävlade om min uppmärksamhet. När min handledare efter minuter av tystnad från mitt håll frågade mig vad som gjort mig så allvar var svaret pinsamt nog " jag funderar på om jag skall äta godis i morgon kväll!" Den tanken tog alltså upp mer tid där och då än vad något av det som pågick omkring mig gjorde.

Nu nästan ett dygn senare funderar jag fortfarande. Ska jag eller ska jag inte.

En del av mig tycker att det är löjligt att ens fundera, det är ju Fredag för tusan. Svenskarnas heligaste dag. Den andra mer ärliga sidan av mig skriker "TJOCKIS, du har förfan ätit godis alla dagar utom en denna veckan och det spelar ingen roll att det är fredag om du vill bli av med alla sambokilon du samlat på dig!"

Jag vet egentligen utgången, jag vet att den ärliga sidan av mig är den smarta. Men den är ju så tråkig. Jag kommer låtsas att jag inte förstår vad denne menar och fira Fredag som det i Sverige rekomenderas. Tacos, vin och godis. Kanske cheececake också.

Problem när man inte bloggar så ofta

När man bloggar sällan eller nästan aldrig får man slags prestationsångest. Helt plötsligt måste det man skriver vara av vikt eftersom man inte skrivit något alls på ett par dagar eller kanske som i mitt fall månader. Men jag har inget viktigt att skriva, inget intressant heller direkt. Jag hade säkert kunnat ordbajsa ut långa uppsattser om diverse samhällsaktuella ämnen men det är inte därför jag bloggar. Så nu lägger jag ner ångesten och fortsätter skriva helt och totalt oviktiga och mindre intressant inlägg som ändå ger er iblick i allt möjligt som pågår i mitt huvud.

Det är nu det händer!

Efter en mindre bloggpaus, eller ja mindre var den väl inte men vad spelar ett par månader roll egentligen i bloggvärlden där saker är sig lika. Hur som helst, nu är det dags.
Livet är sig ganska likt för oss som just nu innehåller en del stress och till och med jag som förmodligen skulle kunna vinna pris för min oförmåga att bli stressad har lyckats. Runt hörnet väntar flytt och därmed flyttstädning, praktik med mycket sena kvällar och även där stressmoment i form av att utöva mina praktiska kunskaper på patienter. Patienter som redan innan de skulle behöva agera nåldyna för en student mådde pyton.

Kanske ska jag berätta mer om praktiken, vi har ju knappt hörts sedan jag börjad min praktik på helvetet! Jag överlevde helvetet, till och med saknar det, jo det är sant jag grät till och med när jag skulle gå hem sista dagen.

Min nya praktik är något helt annat, jag suger in kunskap, jag vill lära och det bästa är väl att dom kan och vill lära ut. Allt börjar kännas mer verkligt och mer nära med drömmen om att bli barnmorska och för att försäkra att det blir så skall jag börja läsa 15 poäng vid sidan av för att öka mina chanser.

Måste uppdatera lite om Engla också så klart. Hon är som alltid lite för enkel för sitt eget bästa. Klockan 18.30 går hon in på sitt rum och släcker lampan, ber om en saga och somnar sedan på ett par minuter. På dagis påminner hon starkt om sin mamma på dagistiden genom att charma pojkar och ständigt hålla minst en i handen och pussas när tillfälle ges. Annars är det mest bara kul just nu, hon sjunger och dansar till Britney och headbangar till hårdrock. Ett mindre tyst krig har brutit ut här hemma vilket gåt ut på att få igenom sin klädvilja. Dennis vet att jag är svag för sovmornar och skyndar upp långt innan jag ens funderat på att gå upp och klär då Engla i hårdrocks t-shirts och jeans. Då och då gör jag ett försök att lägga fram något "fint" men oftast så ignoreras mina försök och något får mig att tro att Engla valt hans sida.

Jaja, jag hade kunnat uppdatera er i evigheter med risk för att ingen ändå kommer orka läsa, sånna smällar man får ta när man struntar i att skriva på tre månader antar jag!

En barndomsdröm

Jag växte upp tillsammans med bästa vännen Anna och hennes bror. Våra familjer umgicks ständigt, skjutsade till dagis ihop, delade stall, åt middagar och annordnade fester ihop. Min uppväxt kan jag inte beskriva annat än underbar och fylld av glada minnen. I alla fall fram till jag blev 12 år fyllda och allt krossades.

Hur som helst, denna uppväxt gjorde att saker jag önskade och tjatade om kanske inte är vad alla andra barn tjatade om och önskade. Min önskan var nämligen att få äta till middag korv och makaroner. En ganska liten önskan kan man tycka, men i mina ögon så oerhört riktig. Hemma hos Anna fick man både piroger, något jag inte sett tidigare, stekt korv, vårrullar och färdiga köttbullar. Och det bästa, såfort det hade bakats bullar fick man lov att äta hur många man ville, det fanns ingen gräns! Jag har många lyckliga barndomsminnen från köket hemma hos Bärgs ska ni veta (ja dom stavar det men ä).

När vi vid tolv års ålder flyttade från vellinge och splittrade familjen fick jag som de flesta skiljsmässobarn en kris, jag ville ha trygghet och en stabil familj igen. Återigen blev korv och makaroner som man åt i vanliga familjer viktigt och ungsstekt lamm och sånt trams mamma och pappa lagt ner timmar på att göra kändes oerhört tungt att behöva äta.

Det kom till en poäng då mamma nästan skämdes då jag och min lillasyster skrek från ena sidan Ica till den andra "Mamma snälla, kan vi inte äta svenssonmat idag?!"

Vid tretton års ålder lärde jag känna Zara, dom hade ett sånt där kök som Bärgs, där serverades korv och pasta i olika former, pulver béarnesås och hur mycket kanelbullar man ville äta. Under de kommande lite , ja vad ska man säga, röriga tonårsåren som sedan följde var det många gånger jag åter fick uppleva familj i den traditionella formen vid matbordet hemma hos Zara. På något sett räddade det mig.

Nu mamma, ska du veta. Igår, då köpte jag färdig béarnesås och i morse åt jag äpplepaj med obegränsad mängd vaniljsås till frukost, innan dess åt jag tre godisbittar och ikväll tänkte jag eventuellt äta lite mer. Men gud vad jag är tacksam trots allt över alla den fina maten jag fick njuta, det handlade nog aldrig om korven egentligen.

och allt det vi inte gjorde..

Som ni förstått av tidigare inlägg så har det varit mycket jobb den senaste tiden, förutom det har vi hunnit med två vändor till skåne och därmed en massa tågåkande, leklandet, Dennis har fått en ny tatuering, kolhydratavgiftning, uppdatera garderoberna, badhuset och baka lite grann.

Vad vi inte hunnit med är nästan lika mycket, städning, och rensning, införskaffa en ny soffa, fixa nytt pass till dennis, lyckas med kolhydratavgiftning (skyller på stress) lämna in sekretess papper till dagis, eller plugga inför tentan...

Nu förstår jag hur ni har det där ute i stugorna

Det är stressigt att jobba! Jag börjar förstå vad det är folk snackar om kan man väl säga. Jag hade aldrig uppehåll när jag fick Engla utan har valt att plugga hela tiden från det att hon var två veckor. Det har knappt varit en ansträngning. Svensk skolundervisning tar ju inte precis musten ur en och Engla bara sov och sov. Alla som hörde att jag var ensamstående och pluggade samtidigt, bodde långt ifrån familj (barnvakter) och allt vad det innebar brukar alltid bli imponerade , berätta hur jobbigt jag måste ha det och hur svårt det måste vara ekonomiskt. Ett tag använde man mig som någon slags mall för supermamman som klarade allt, till och med så att mina lärare brukade säga att de sett mig på mina två timmars promenader på morgon som jag dagligen tog för att lämna Engla på dagis pigg och glad klockan halv 7 och rekomenderade de andra att göra samma sak för att få bra resultat i skolan. Dennis förstod nog aldrig att det var jag som gick i snabb takt varje morgon med tanke på att samma sekund som vi blev tillsammans och jag fick lite avlastning började jag sova och var iprincip borta den första månaden.

Hur som helst, lite sidospår. De senaste fyra veckorna har jag haft praktik, likaså Dennis, och för att få dagishämtning med jobbande att gå ihop har vi fått pussla en hel del med våra scheman. Vi som annars är vanna att enbart plugga på heltid tycker att detta är en pärs.

Jag är trött, Dennis är trött, Engla är trött och framför allt , det finns inte tid för vattenkoppor och Svinis just nu som det verkar finnas gott om.

Nästa termin har vi valt att ta den 10 veckor långa praktiken olika delar av terminen så att vi hinner ses mer än en kvart på jobbet när vi byter av varandra.

Första bilden!

Kommer så väl ihåg hur man satt timmar framför spegeln och övade leende inför årets skolfotografering när jag var mindre. Oftast lyckades man ju klanta sig ändå och se ut som ett fån på de där hemska bilderna som mamma och pappa motvilligt betalade för eftersom det var det enda rätta. Engla som blivit bra på i princip varenda bild hon fotograferats på sedan hon lämnade magen blev naturligtvis hur bra som helst med ett naturligt leende. Gruppbilden väljer jag att inte utlämna här såklart men ni kan få föreställa er den, 16 glada, leende, busiga, barn och en butter blängande Engla som ger mördar blick.