Lättare sagt än gjort

Jag skall erkänna en sak för er. Jag är inte bra på förhållanden. Jag tycker inte om förhållanden och jag är nog egentligen ganska omöjlig att leva med. Jag älskar Dennis, beundrar också. Han älskar mig och det är stort. Han är pålitlig, underbar med Engla, smart, rolig, och duktig. Får man säga duktig? Det jag menar är att han bakar bröd när jag sover så jag ska ha frukost, han jobbar dag och natt för att vi ska ha råd att ha det bra. Han städar när jag springer ner på stan och om det finns utrymme för det så unnar han mig att shoppa för tusentalskronor utan att ens gnälla efter timmar i tråkiga affärer. Jag har det rätt bra med andra ord och jag vet att jag är omöjlig.

Jag har väl också en del bra sidor antar jag. Hoppas det i alla fall. Jag hade inte räknat med att bli kär i Dennis. Hade inte ens föreställt mig det, men dét gick inte att så emot. Han var inte min typ, det var inte okomplicerat, det fanns människor som skulle bli sårade, vi hade ex som gjorde livet surt för oss och mitt i allt ihop fanns Engla. Underbara Engla. Jag och Engla hade bott ihop själv i några månader och trivdes bra med det och helt plötsligt skulle jag snabbt ta ett beslut om jag vill låta en annan man finnas i hennes liv och på något sett lova henne att han inte skulle behöva flytta ut.

Vi tog snabbt ett beslut. Vi skulle satsa, men den första veckan kunde jag knappt prata av rädsla. Jag backade nästan direkt. Ville jag dra mig ur skulle jag göra det snabbt innan någon mer blev sårad. Jag såg på Dennis att han tänkte och kände likadant.

Jag vågade stanna, jag ville att det skulle fungera och framförallt var jag kär. Jag och Dennis är fruktansvärt olika men samtidigt väldigt lika.

Detta blev lite sidospår men mina fingrar bara lyder och ut kom detta.
Det jag skulle komma till var att efter bråk som fått mig att tvila, diskutioner och irritation kunde vi tillslut enas om en soffa. Inte exakt vad Dennis ville ha, inte heller exakt vad jag ville ha men en soffa vi båda kan känna oss glada över. Stolen är vi inte ett dugg eniga om men den har jag lyckats förhandla till mig genom att låta något annat vara svart.

Dennis vill gärna att ALLT ska vara svart medans jag gärna hade dränkt hela hemmet i vitt allternativt galet färgglatt. Men så går det antar jag när man blandar oss två. Vi talar två olika språk men är galet envisa om att den andra ska börja förstå.