Två barn = chock!

Vi har väntat och väntat och tillslut så kom den. Chocken!
Efter att ha sovit ungefär hälften av vad jag vanligtvis gör i snart två veckors tid var jag igår fallfärdig redan vid 19.00. Jag kämpade på tappert till klockan 20.30 men gav sedan upp. Engla som vanligtvis brukar somna vid 19.30 körde med mig och ville jag skulle hämta mackor, vatten, sjunga sånger, och berätta sagor. Wilmer å andra sidan ville snutta, timme in och timme ut. Super nöjd så länge jag tillät. Tillslut tog jag båda barnen med mig in i min säng, bädda ner oss mysigt och gjorde oss redo för sömn. Engla gjorde allt hon inte skulle och jag blev en tjatmamma. Så fort hon fick ett nej började hon gråta hysteriskt och Wille blev då orolig och jag fick börja om med honom. Mitt huvud värkte och ögonen sved av trötthet. När Engla efter att jag gjort allt för att göra henne nöjd skrek till mig att "DU ÄR SÅ HIMMLA ELAK!" bara brast det. Wilmer skrek, Engla grät och jag grät. När Engla såg att även jag grät började hon gråta ännu mer och försöka säga mellan tårarna att allt var hennes fel. När Dennis kom för att hjälpa kunde varken jag eller Engla prata, vi bara grät. Jag grät över att Engla tyckte allt var hennes fel när det var mitt misslyckande, jag grät över att Wilmer grät när han bara är en liten bebis och ska bli tröstad, jag grät över att jag grät när mammor faktiskt inte ska gråta inför sina barn. Dennis fick Wilmer som genast blev nöjd och fick följa med pappa ut på soffan så att jag kunde trösta storasyster.
Sen satt vi där jag och Engla, jag pussade och kramade, vi pratade och jag försökte få henne att förstå att det inte var hennes fel. När vi gråtit färdigt smög vi ut på soffan, dukade fram popkorn och saft och hade familjemys. Efter en stund konstaterade Engla, "Vi är inte ledsna längre, nu är vi lugna och glada."