Jag önskar mig ingenting. Verkligen ingenting. Jag har tänkt och tänkt men kan ändå inte hitta på något riktigt bra. Bra egentligen kan man tycka men jag är trots allt en riktig Stevens. För att förklara Stevens syndromet lite enkelt kan man säga att jag kan inbilla mig att det inte är så viktigt... fram till julafton vill säga. Då rasar världen om jag inte får något fint. Löjligt absolut, men sant.
Men i år är det ett problem till, jag är familjens ekonomiskt ansvariga, lite som ekonomichef här hemma. Jag beslutar kring det vi lägger pengar på och inte lägger pengar på. Just nu anser jag att familjens ekonomi har alla utgifter den behöver och bör ha lite inköpsstopp. Problematiskt då alla julklappar utom just min är klar.
De julklappar som jag trots allt lyckats tänka ut är utanför alla rimliga gränser, en resa för hela familjen, en kitchen aid och en söt plånbok från LV. Ingenting vår studentekonomi i juletider ber om. Jag för göra det klassiska helt enkelt. Önska mig snälla barn.
onsdag 15 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du kanske ska ta och snabbönska dig några timmars sammanhängande sömn och då kommer du säkert på något bättre än snälla arn. för snälla barn tycker jag det ser ut som att du redan har.
stor kram till er alla, vi kommer hem i januari så då vill vi leka med engla och sniffa på lille wilmer!
puss
espanjafamiljen
Sammanhängande sömn låter fantastiskt men just nu lika troligt som att jag skulle få en kitchen aid ;) Men jag håller helt med om poängen om snälla barn, underbara är dom!
Mysigt med lite kusinmys i januari! Det ser vi fram emot!
puss!
haha
jag uttryckte mig oklart. sammanhängande sömnen skulle bero på snälla mostrar och mormoödrar (och ja, morfar också om vi skulle tro på det...) som skulle kidnappa bebis för utegång några timmar om dagen...
Skicka en kommentar