Efter tentan som vi hade i morse (som jag klarade!) fick vi halvspringa den knappa kilometerna som är mellan sjukhuset och högskolan för att hinna i tid, men vi hann!
Jag harv ju gjort Ultraljud förut, bara med Engla gjorde jag 5 stycken och har gjort ett tidigare i denna gravidititeten och aldrig släppt en tår. Inte ens när Engla föddes grät jag som det sig bör. Jag är väl inte sån antar jag. Dennis däremot är lite mer sån, han var rörd i flera timmar efter förra ultraljudet där bebisen mest påminde om en prick, gulligt tycker jag.
När vi gick in så sa jag på skämt "gråt inte ner dig nu för du har inget ombyte med dig!". Jag gick in , la mig till rätta och ganska snart ser vi mini! Ligger och gäspar, sträcker lite på sig, lägger sig och tittar mot oss och jag känner hur känslorna rusar. Om jag grät? Jag storbölade. Hela maskinen skakade av min kropp som skrattade och grät om vart annat. Men det var inte bara jag. Barnmorskan blev väldigt fashinerade över hur aktiv och busig bebisen var. Hon försökte i säkert 10 minuter bara att få till en bra profilbild till oss, det var omöjligt, hur hon än flyttade sig svängde han efter. Han sparkade mot maskinen och hon var tacksam över att hon slutligen lyckades mäta allt hon skulle.
Dom måste haft en bra maskin för man såg verkligen precis hur den rörde sig. Föresten ni hör av jag fortfarande skriver den. Leta kön var ju inte precis aktuellt på den vilden. Men namn fick vi i alla fall. Vilda, alternativt Wilda och den blir en flicka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar