Engla åkte vid kvart över ett idag och trots att hon var ivrig att komma iväg är det alltid lite smärtsamt att lämna varandra. Kanske mest jag, men nä vi är nog lika mammiga/engliga bägge två.

Varje sekund jag är ifrån henne finns paniken inom mig , tänk om något händer. Får jag inte träffa henne igen finns jag inte mer. Om hon försvinner, blir påkörd, det börjar brinna eller gud vet vad. När hon sedan är påväg tillbaks till mig kan ju utan problem ringa hennes pappa tio gånger och säga att han ska köra försiktigt, inte köra om, inte köra för nära någon annan bil.

Engla är det finaste jag har mött, en otrolig liten person.

Hon är klok Engla, dessutom är hon grymt rolig och cool. Det känns som om hon är den hon ska vara, som om jag på något magiskt sett än så länge inte förstört och format henne utan låtit henne utvecklas dit hon ska, så som det är tänkt.

För på dagen exakt 3 år sedan i ett soligt New York bara minuter efter jag fått reda på att hon var påväg la jag handen på magen och sa tyst för mig själv, du är speciell , jag älskar dig.