Till mamma

Något säger mig

Att jag kommer vara en person som folk tycker ganska lite om i morgon. Nu är nästan allt packat och jag är redo för att lämna den här lägenheten. Några tårar kommer nog inte bli inblandade utan känner snarare lättnad. Till saken hör att när jag flyttade in här var det en ganska så lätt match. Ett par flyttlådor , en soffa, säng och inte så mycket annat. När jag räknade precis fick jag det till 20 flyttkartonger och en väldig massa möbler.
Just de, sa jag att min nya lägenhet saknar hiss, är på 6e våningen och med spiraltrappor upp.

När man är för trött

Min mamma var barnvakt under 2 timmar igår kväll när jag skulle ut och fira en av mina vänners födelsedag. Engla sov hela tiden och var ovetande om att Mamma var ute och Mormor var där. Men någon som inte skötte det hela så smidigt var jag som glömde nycklarna hemma. Min mamma är underbar, men. För där är ett stort MEN. Man väcker inte henne när hon somnat. Och gärna inte tre gånger heller pågrund av inställda bussar och nycklar som satt kvar i dörren. Detta gjorde alltså jag vilket resulterade i att jag kunde glömma att hon hade planer på att ta morgonpasset med Engla. Så trots att jag bara sovit någon timme när Engla vaknade gjorde jag mitt bästa för att säga godmorgon till Engla med glad röst och göra mysmorgon som det bör när man är ledig från dagis. Men tillslut efter någon timmes lek och mys så däckade jag i min säng och förlitade mig på min mammas uppsyn på Engla. Engla märkte att de två med möjlighet att säga NEJ var mer eller mindre slitna och passade på. Med glädje rev hon upp en stor påse kanel , öste över golvet. Ritade i den med händer och fötter och gjorde sig brun och fin. Därefter gick hon in i mitt sovrum och rullade sig mot den kritvita mattan. För att avslutningsvis hoppa lite i sängen och därmed få min säng att förvandlas till någon slags ö dränkt i kanel.

När min mamma reagerade och sa : "Olga jag tror din dotter har gjort något med kanel" var allt jag kunde få ur mig med stängda ögon och svag röst "Ja och det luktar underbart" Och så var jag borta igen.

Strax därefter kröp engla också ner under täcket, fortfarande dränkt i kanel och somnade. Som tur var vaknade vi pigga och fulla av Energi någon timme senare och började då med ett bad och dammsugning.

Okej det är dags.

Som ni kanske förstår är inte tid något jag har för mycket av. Jag känner ständigt att jag hade behövt minst 12 timmar till per dygn och hinner vanligtvis bara med hälften av vad jag hade behövt. Just nu kan man väl säga att det är mitt hem som blir lidande.

Min mamma kom upp igårkväll och vanligtvis när hon kommer klagar hon alltid på att jag inte har yoghurt hemma.

Titta nu så snäll jag är som köpt hem Yoghurt. Tror ni hon var nöjd? Nej. Efter cirka 12 timmar hemma hos mig säger hon med nästan panik i rösten att vi måste lämna min lägenhet snarast och gå och äta någonstans.

Jag undrar varför.

Jaha

Sminket är klart. Kläderna likaså. Humöret är på topp och Engla sover gott. Men... Så insåg jag att jag inte ska ut fören om tre timmar. Känns som om det hade varit läge att ha någon bra film och godis hemma nu. Men nej, självklart har jag infört någon dum regel om att vi bara äter godis en dag i veckan här hemma. Känns väl sådär nu.

Ingen bebis längre

Engla fick ju som nämnt post för en stund sedan.

Två söta sommarklänningar som hon har att växa lite i. När hon skulle få prova den andra sprang hon iväg och hämtade en gummisnodd till håret som hon fått syn på och försökte allt hon kunde att placera det i håret. Efter ett tag när det inte gick blev hon lite irriterad och lät mig hjälpa.

Resultatet? Nja, jag vet inte riktigt , hon är ju på godväg.. Det är tanken som räknas.

Är vi verkligen så få?

Vad jag vet finns det cirka 4000 Olgor i sverige. Lustigt nog finns tre av dom på min utbildning, men det är en annan historia.

Trots att det alltså finns över 4000 Olgor i Sverige lyckades både den brittiska och den Svenska posten lista ut att det var mig dom menade. Helt otroligt tycker jag.

Man kan ju i och försig gissa till sig att det är SWEDEN det skall stå där vid SW. Och kanske möjligtvis delar av mitt efternamn.

Bra gjort Posten!

Plast i Musli

Fick precis en blå liten plastbit i min Musli. Så liten att den knappt syns men visst är det ett fall för kvällsposten. Måste garanterat vara någon form av av Musli-motståndare som placerat den där i syfte att skada alla Musli ätare! Eller ska jag kanske ta det mer personligt än så? Har jag anledning att tro att det är den där killen i kassan på Willys som jämnt flörtar som insett att det inte kommer bli något och därför placerat plastbiten i min Musli för att hämnas.

Måste nog helt klart gräva i det här.

Äntligen

Vaknade i morse och insåg att jag inte har någonting att plugga. Ingenting alls. Kursen är avslutad och jag är ledig fram tills måndag! Nu ska jag i och för sig flytta i helgen, och jag har inte ens skaffat flyttkartongen, ännu mindre börjat packa som ni kanske då förstår. Men jag känner mig fri och ledig! Vädret skriker bikini och jag är inte den som bråkar, självklart blir det bikini idag! Ska strax in till stan och förhoppningsvis hämta nycklarna till min nya lägenhet, spännande då jag aldrig sett den. Så nu håller vi tummarna gott folk!

Ikväll ska jag försöka till mig och Engla till saltö och grilla och titta på bål, och i natt ska Gulli fira att hon bara har 7 år kvar till 30!

Jag är nog rätt lugn som mamma, oroar mig inte för mycket. Skulle jag vara rädd för att Engla ska bli förgiftad av allt som man absolut inte ska äta (enligt mig) men som hon lyckas stoppa i munnen ändå skulle jag vara en väldigt stressad person. Men jag brukar resonera lite i stil med "är det giftigt kommer hon spotta ut det" och när det kommer till allergi så är jag en av dom som hävdar att vi tvättar händerna för ofta och bor för rent.

Detta har fungerat ganska så bra, när alla andra barn låg sjuka i vinterkräksjuka på Englas dagis var hon ensambarn där. När samtliga av hennes vänner låg med feber och snor lekte Engla pigg och frisk. Och så har det varit fram tills i dag.

Jag nämde på Dagis innan idag att Engla aldrig varit sjuk, hon har aldrig ens haft feber. Något de blev lite chockade över. Lite snor och snörvel är det alltid men inte mer än så.Men till det värsta. Jag glömde säga "peppar,peppar, ta i trä".

Kvällen avslutades med en matt Engla som ville mysa (mellan leken) i mammas knä och somna till ljudet av tvn i soffan. Med 39.2 graders feber.

Och jag har förvandlats från vansinnigt trött till en orolig hönsmamma som springer in och ut med termometer och alvedon och som helst av allt vill bära in Engla till mitt rum och ha henne riktigt nära.

Det är nu jag blir tjock

Jag och Ulrika möttes i skolan i morse. Vi var trötta, stressade, oroliga och ganska så uppgivna. Vi tog först en och en halv timme till att överanalysera vår tenta. Idiotiskt eftersom det endå inte finns något att göra längre. Sedan satt vi och deppade när vi insåg att vi var körda. Riktigt körda.

Efter att ha insett att vi förmodligen inte skulle fått något ordentligt pluggat i skolan (då alla i hela byggnaden också satt och överanalyserade sina tentor) så bestämmde vi oss för att åka in till stan och plugga. Valet var enkelt. Vi skulle besöka Systrarna Lindqvist så klart.

Detta är och jag menar det verkligen, världens bästa café. Allt smakar magiskt, det är helt osanolikt hur någon med sina två händer kan baka bullar som smakar så bra. Men vänta nu, jag är inte klar. En fika med vaniljbulle och hembakad fralla med grönsaker och ost plus dryck för 34 kronor! Som om inte det var nog så bar de ut det till oss och lagom till våra glas var tomma kom hon ut hela vägen ur cafét med en bringare och frågade oss snällt om vi ville ha mer. Vid de här laget stirrade jag bara på denna kvinna som måste vara en Ängel.

Det är nog inte okej alltså

Engla springer om kring som en galning här hemma just nu, jag plockar undan och diskar efter maten lite. Plötsligt kommer Womanizer på. Jag ser hur Engla stelnar till, vänder sig till mig och börjar skratta. Nu står vi här som två galningar och dansar för fulla livet. Hon har riktigt snygga danssteg! Hörde mig själv vid några tillfällen säga "Engla titta på mig då!" Och så visade jag något nördigt Mtv dansa på rumpan move. Nej det är inte okej de här alltså. Inte konstigt hon dansar som hon gör, det är ju jag som lär henne.

Hade en underbar lördag med Truls och Miranda i slottsparken i helgen som var. Vi åt thaimat och pratade om Bröllop och studier. Miranda Läser till Jurist, jag till sjuksköterska och medans vi pratade så stötte vi på visa , låt oss kalla dom "krockar". Miranda frågade mig hur det hade gått på redovisningen vi hade haft i veckan och jag svarade ganska kort och snabbt
"Det gick bra, vi sjöng en sång"

Miranda blir tyst en sekund innan hon tittar lite förvånat "Sjöng en sång?"

Mitt svar blir utan minsta tanke på att det jag sagt var konstigt "Ja, en sång..."

Tystnad

"Men alltså, vi sjöng en sång för att lätta upp stämningen lite..."

Tystnad

Jag nu lite mer fundersam "Hjärtat är vår stora pump som pumpar runt allt blod,... tralalalala"

Tystnad.

Miranda: "Okej, det där är nog inget som någon på min utbildning provat..."

Tystnad.

Det jag fick välja

När Engla föddes var det en del diskussioner kring vad hon skulle heta, något som en del av er säkert minns. Det hela slutade med att hon hette "bebisen" till ungefär 2 månaders ålder. Det fanns helt enkelt inget namn som var fint nog ansåg jag som mamma. Max ville Freja, ett namn som jag tycker väldigt mycket om. Men av något idiotisk anledning (minns inte exakt) så vägrade jag låta honom få den äran. Vet att vi satt där med papprena på bordet redo att skriva vilket namn som helst tillslut.

Till och med en lång variant med bindesträck var aktuellt bara för att vi var för envisa för att låta den andra vinna. Hur som helst vaknade vi tillslut och insåg att vi måste ta vårt ansvar som föräldrar och välja ett namn som fungerar på en framtida toppchef eller skådis eller vad som helst. Ett namn behövde hon ju.

Namnet Engla var ett av de namnen jag tyckte sämst om från början men tillslut det enda som jag kunde tänka mig att gå med på. Det var ju trots allt inte Freja.

Att bestämma ett andra namn lät ju alltså som omöjlig uppgift för två envisa åsnor. Men när jag fastnade för namnet Wilhelmina (orten min pappa är ifrån) var ju turen på min sida, Wilhelm är nämligen Max andranamn. Och lär er nu detta. För att få igenom sin vilja skall man alltid låta mannen tro att det var hans idé.

Engla döptes Lördagen den 8e November 2008 till Engla Wilhelmina.

Förmodligen en världens vackraste plats.

Jag lever

På riktigt. Jag stressar från tidig morgon till sen kväll med att hinna vara allt det jag vill vara. Stressar med inlämningar och tentor. Umgås med vänner och har kul. Tänker på mig själv och på andra. Leker i parken och njuter av Englas helt underbara personlighet. Trots att det är mycket stress just nu känner jag mig mer levande än någonsin, kanske är det alltid så.

Innan jag blev mamma

Engla spenderar dagen med Pappa och Farmor idag, därmed är jag barnfri. En väldigt konstig känsla. Jag har varit utan Engla sammanlagt 4 gånger vid det här laget och kanske är det första gången idag som jag på allvar kan uppskatta egentiden detta ger mig.

Har ätit frukost i lugn och ro, pluggat på en nivå som är okej dagen innan tenta, städat lite, dansat runt i underkläder mycket (frågade mig då och då om jag verkligen brukade göra detta innan jag fick barn men vem bryr sig, kan man så ska man.) Lyssnat på dålig musik utan oro att skada Engla. Har provat samtliga av Zaras kläder (hon åkte härifrån tidigare) och haft tid att både sminka mig och fixa håret (!).

Men, så kommer detta men. Vad gör man sen? Har kommit till poängen då dansa runt i underkläder gick från ganska härligt till rätt töntigt.

Ibland undrar man

Hittade precis den här bilden, fick genast ett leende på läpparna. Kommer så väl ihåg när jag och Zara tog den här. Vi tog flera bilder den här kvällen, på de flesta av dem syns bara jag. Det var meningen, tanken var att vi skulle visa att jag nu var så stor att jag kunde dölja en hel Zara. Nu är i och för sig Zara väldigt liten, men jag var också stor.

Av bilden att döma verkade jag inte själv förstå hur stor jag var med tanke på att linnet som är i storlek 32 ser väl kanske lite litet ut.

Lite tankar.

Jag tänker att min blogg är oerhört ful. Detta är alltså något jag är medveten om men inte hinner eller orkar göra något åt. Tid är det ont om just nu skulle man kunna säga.

En annan sak jag tänker är att jag hatar att betala räkningar, något jag precis gjort. Det är så obegripligt tråkigt att jag nästan i trans läser siffrorna för mig själv. . 4578....8754... Ja ni fattar. Detta är så tråkigt att jag önskar att den enda räkningen jag behövde betala är den som jag betalar för att någon annan gör jobbet åt mig.

Sen insåg jag precis att trots att jag stressat mest hela dagen för att hinna med allt så har jag fortfarande inte hunnit med hälften. Tvätthögen växer (igen!) , tre viktiga samtal som borde varit gjorda för en vecka sedan är fortfarande inte gjorda, här är fortfarande inte städat, inte heller har jag börjat packa. Kunde ju vara en idé eftersom folk runt om kring nu börjar bli stressade åt mig.

Ja, sen var det ju det där med tentan jag borde plugga på och som jag själv anser att jag gör konstant men som fortfarande inte sätter sig.

Allt om Kondomer

Skall jag numera veta. Precis allt faktiskt.
Ja Engla med för den delen som följde med på utbildningen som ett praktiskt exempel på vad som händer om man inte använder sig av de små rackarna. Okej, inte riktigt så kanske, Engla är ju trots allt ett resultat av kärlek. Men hon var med i brist på barnvakt och det gick ju utmärkt, hon lekte med kondomer, åt baguetter och njöt i fulla drag av uppmärksamheten.

Att se det alla andra går förbi

Har precis kommit hem efter en lång dag ute på Hospitering. Denna gång på ålderdomshem, och nej jag känner inget kall! Har torkat lite bajs, lyft på lite bröst, torkat lite mer bajs, smörjt in närmare 100 år gamla fötter och försökt ge de gammla ett skratt. Jag lyckades nog ganska så bra tror jag, tanterna frågade i alla fall hela tiden "va heter du den där snälla?" och tittade på mig. Det låter väl bra?

Hur som så har vi en uppgift till i morgon där vi skall välja ut ett fall och granska, analysera och omvandla till ett etiskt problem. Man kan undra var problematiken ligger , man borde väl bara kunna välja och vraka tycker man med tanke på allt man läser i tidningar. Herregud , folk ligger och dör i sin egna avföring och hittas inte fören veckor senare. Är det inte så?

Nä det glädjer mig att kunna säga att den sanningen jag fått möta idag är en annan. Avdelningen jag har varit på hade en egen katt, hon var väldigt omtyckt. De hade bokklubbar framför öppenspis, de solade och hade ett eget spa, de åt kakor och fikade mest hela tiden, de skrattade och kramades och hade fullt av besökare. Men mitt i allt det fina fanns det där gnagande jobbiga sanningen. Åldern. För även om några tanter skröt och tävlde i vem som var äldst (en var 96 och kallade 89 åringen för barnunge!) så fanns det dom som ingen orkade prata med. En dement kvinna som med panik i rösten bönade och bad att någon skulle hjälpa henne, hon tog min hand och tittade mig i ögonen och bad om hjälp. Hon skrek av smärta när någon nuddade hennes fötter, hon mindes inte var hon var eller vem hon var. Hon kunde inte äta med de andra eftersom de andra boendena inte klarade av hennes ständiga frågor om vem dom var. Hon satt själv och åt i sin egen värld utanför gemenskapen , utanför de sociala, utan besökare och barnbarn. Utan att kunna delta i bokklubbar och promenader. Den enda gången hon fick någon som helst kontakt med livet var när det var dags att byta blöja. Något som skrämde henne och fick henne att skrika i panik och rädsla över att inte förstå vad som hände. Vad vi utsatte henne för.

Där har ni mitt problem. Etik inom vården. Personal som sliter med sina kroppar för att alla ska må bra, personal som masserar ömma fötter och muntrar upp när allt känns grått. endå finns hon där. Trots detta så sitter en kvinna framför ett akvarium och ropar på hjälp med hes röst. En röst alla för länge sedan slutat lyssna på. En röst som inte längre betyder något. Vem sätter gränsen för vart ett värdigt liv går.

En av de fyra etiska grundprincipen lyder "Principen om respekt för självbestämmande"
En annan , Principen att inte skada och principen att göra gott. Bra principer kan tyckas. Men någonstans väldigt svåra. Saker som för en friskmänniska är självklara, val vi aktivt göra varje dag försvinner helt plötsligt. Plötsligt kvarstar bara väldigt få och primitiva val. Val att inte äta, eller val att sluta leva.

Jag blir arg och besviken på mig själv när jag samtidigt som jag svarar, låt oss kalla henne "Greta" för femte gången att hon har betalat för kaffet, något hon egentligen inte gjort men något vi säger för att ge henne ett leende. Hon tackar varmt och hjärtligt för det goda kaffet, kaffe som inte serverats. Jag blir arg och besviken för att jag hör mig själv tänka;
varför, varför slår henne hjärta fortfarande. Varför är hon inte död. För trots att jag älskar Gretas humor, och trots att jag vill att alla människor skall leva ett långt liv så gnager känslan inom mig, klumpen i magen som säger att detta är fel. Är det ett liv, att inte kunna stå eller gå, inte kunna förstå, inte kunna se , vara rädd och arg. Att med lift lyftas ur sin egen avföring. Ett liv där det enda som egentligen finns kvar är konsten att tala, men till vilken nytta. Det är ingen som lyssnar längre. Dom bara väntar. Väntar på att kroppen skall ge upp och låta henne sluta lida.
Det gör ont.

Den sanningen som jag mött idag är en annan en den jag fått läsa mig till. Det är sanningen om lågavlönade kvinnor som sliter med sina ryggar och kroppar för att göra det bekvämt för andra.
Kvinnor som lever för att hjälpa och få de äldre att bli behandlade som de förtjänar. Kvinnor som får knytnävar slagna mot ansiktena men som fortsätter hjälpa med en lugn röst och berättar att de förstår att de slås av rädsla.
Detta är kvinnor som varje dag möter etiska problem. Gånger då de måste välja att inte lyssna. Gånger då de båda grundprinciperna om att inte skada och göra gott krockar och de blir tvingade till val där de inte kan urskilja vad som är vad.









(Jag är mycket väl medveten om att det arbetar även män inom äldrevården men i texten ovan talar jag om de kvinnor som arbetade på det hemmet som jag besökt under dagen. Där anställdes inga män då kvinnorna på boendet inte ville bli duschade av någon av de andra könet. )