Skynda att älska

Har sträck läst Alex Schulmans debut under dagen och måste säga att jag tycker den är bra, riktigt bra till och med. Jag antar att boken passade mig lite extra bra då jag känner igen mycket av det han skriver då jag precis Alex växte upp med en pappa som redan hade levt ett liv, som redan hade provat vad familjlycka på allvar innebar och som jag oroade mig mycket för och fortfarande gör. Något man såklart gör när ens föräldrar blir äldre, skillanden är väl om dom är det redan när man föds. Kändes nästan som om jag läste om min egen familj, min pappa. Om oro och dåligt samvete om rädsla för att någon man älskar skall försvinna innan man hinner lära känna vem han faktiskt på riktigt är.

För mig som barn var pappor inte starka, dom hade svaga hjärtan och man skulle vara försiktig med dom. För mig som barn besökte jag sjukhus och höll min pappas kalla hand efter att han kämpat mot döden. För mig som barn fick jag frågan om jag var ute och gick med Morfar. För mig som barn fanns det ilska mot min mamma när hon bråkade med min pappa för han inte skötte sin hälsa, man skulle ju inte bråka med pappa, han kunde bli sjuk.

Jag växte upp med en äldre pappa vilket såklart påverkade på många sett , man kämpar på ett sätt emot tiden men samtidigt så får man mycket. Jag fick en pappa som kunde berätta för mig om världen, som kunde lära mig om allt jag ville lära. En pappa som överlevt det mesta och som kunde lära mig att det handlar inte om ålder, det är sinnet som räknas.

Det finns ingenting i min barndom jag skulle vilja ändra på , den har gjort mig till den jag är idag och för mig var den idyllisk och jag tror för honom oerhört viktig att få känna att han fick en andra chans att vara en pappa han kunde vara stolt över.

Och som bilder ovan antyder så är min pappa i sitt livs bästa skick och har precis börjat skriva ett nytt kapitel i sitt liv, kapitlet om att leva utan måsten.

(Bild lånad av Viktoria Löwenthal, viktorialowenthal.blogspot.com)