Att se det alla andra går förbi

Har precis kommit hem efter en lång dag ute på Hospitering. Denna gång på ålderdomshem, och nej jag känner inget kall! Har torkat lite bajs, lyft på lite bröst, torkat lite mer bajs, smörjt in närmare 100 år gamla fötter och försökt ge de gammla ett skratt. Jag lyckades nog ganska så bra tror jag, tanterna frågade i alla fall hela tiden "va heter du den där snälla?" och tittade på mig. Det låter väl bra?

Hur som så har vi en uppgift till i morgon där vi skall välja ut ett fall och granska, analysera och omvandla till ett etiskt problem. Man kan undra var problematiken ligger , man borde väl bara kunna välja och vraka tycker man med tanke på allt man läser i tidningar. Herregud , folk ligger och dör i sin egna avföring och hittas inte fören veckor senare. Är det inte så?

Nä det glädjer mig att kunna säga att den sanningen jag fått möta idag är en annan. Avdelningen jag har varit på hade en egen katt, hon var väldigt omtyckt. De hade bokklubbar framför öppenspis, de solade och hade ett eget spa, de åt kakor och fikade mest hela tiden, de skrattade och kramades och hade fullt av besökare. Men mitt i allt det fina fanns det där gnagande jobbiga sanningen. Åldern. För även om några tanter skröt och tävlde i vem som var äldst (en var 96 och kallade 89 åringen för barnunge!) så fanns det dom som ingen orkade prata med. En dement kvinna som med panik i rösten bönade och bad att någon skulle hjälpa henne, hon tog min hand och tittade mig i ögonen och bad om hjälp. Hon skrek av smärta när någon nuddade hennes fötter, hon mindes inte var hon var eller vem hon var. Hon kunde inte äta med de andra eftersom de andra boendena inte klarade av hennes ständiga frågor om vem dom var. Hon satt själv och åt i sin egen värld utanför gemenskapen , utanför de sociala, utan besökare och barnbarn. Utan att kunna delta i bokklubbar och promenader. Den enda gången hon fick någon som helst kontakt med livet var när det var dags att byta blöja. Något som skrämde henne och fick henne att skrika i panik och rädsla över att inte förstå vad som hände. Vad vi utsatte henne för.

Där har ni mitt problem. Etik inom vården. Personal som sliter med sina kroppar för att alla ska må bra, personal som masserar ömma fötter och muntrar upp när allt känns grått. endå finns hon där. Trots detta så sitter en kvinna framför ett akvarium och ropar på hjälp med hes röst. En röst alla för länge sedan slutat lyssna på. En röst som inte längre betyder något. Vem sätter gränsen för vart ett värdigt liv går.

En av de fyra etiska grundprincipen lyder "Principen om respekt för självbestämmande"
En annan , Principen att inte skada och principen att göra gott. Bra principer kan tyckas. Men någonstans väldigt svåra. Saker som för en friskmänniska är självklara, val vi aktivt göra varje dag försvinner helt plötsligt. Plötsligt kvarstar bara väldigt få och primitiva val. Val att inte äta, eller val att sluta leva.

Jag blir arg och besviken på mig själv när jag samtidigt som jag svarar, låt oss kalla henne "Greta" för femte gången att hon har betalat för kaffet, något hon egentligen inte gjort men något vi säger för att ge henne ett leende. Hon tackar varmt och hjärtligt för det goda kaffet, kaffe som inte serverats. Jag blir arg och besviken för att jag hör mig själv tänka;
varför, varför slår henne hjärta fortfarande. Varför är hon inte död. För trots att jag älskar Gretas humor, och trots att jag vill att alla människor skall leva ett långt liv så gnager känslan inom mig, klumpen i magen som säger att detta är fel. Är det ett liv, att inte kunna stå eller gå, inte kunna förstå, inte kunna se , vara rädd och arg. Att med lift lyftas ur sin egen avföring. Ett liv där det enda som egentligen finns kvar är konsten att tala, men till vilken nytta. Det är ingen som lyssnar längre. Dom bara väntar. Väntar på att kroppen skall ge upp och låta henne sluta lida.
Det gör ont.

Den sanningen som jag mött idag är en annan en den jag fått läsa mig till. Det är sanningen om lågavlönade kvinnor som sliter med sina ryggar och kroppar för att göra det bekvämt för andra.
Kvinnor som lever för att hjälpa och få de äldre att bli behandlade som de förtjänar. Kvinnor som får knytnävar slagna mot ansiktena men som fortsätter hjälpa med en lugn röst och berättar att de förstår att de slås av rädsla.
Detta är kvinnor som varje dag möter etiska problem. Gånger då de måste välja att inte lyssna. Gånger då de båda grundprinciperna om att inte skada och göra gott krockar och de blir tvingade till val där de inte kan urskilja vad som är vad.









(Jag är mycket väl medveten om att det arbetar även män inom äldrevården men i texten ovan talar jag om de kvinnor som arbetade på det hemmet som jag besökt under dagen. Där anställdes inga män då kvinnorna på boendet inte ville bli duschade av någon av de andra könet. )