Julklappar

Dennis bror Linus flicvän Johanna (herregud vilken mennning) är på väg hem till oss. Hon har flyttat ner från Karlskrona till Helsingborg för att bli sambo med ovanstående Linus. Hon ringde för en stund sen och berättade att hon packat lastbilen full med julklappar som vi inte lyckats få med oss hem (på grund av full bil) och jag gissar på att Engla kommer bli lycklig när hon vaknar i morgon.

Jag upplever saken lite annorlunda kanske, förvarring?

Vecka 11?

Ja vad ska jag säga? Vi har tittat, där är bara en.

Världens sämsta skillsmässomamma?

Engla har varit hos sin Pappa över helgen, något hon älskar och brukar se fram emot. Hon träffar bara honom varannan helg tyvärr då han bor 30 mil härifrån men det var egentligen inte det vi skulle prata om nu utan hur dålig jag är var det ju.
Dagar innan kommer klumpen i magen, ska Engla inte sova här? Jag pratar glatt med Engla om hur kul hon kommer ha men kommer på mig själv slänga iväg ett sms cirka 10 minuter efter avfärd och frågar om hon är glad eller frågar efter mig. Svaret brukar bli kort och gott, Ja,Nej.

När det gått ungefär 1 dygn brukar jag ringa och fråga om vi inte ska äta lunch tillsammans, gå och bada, baka bullar eller träffas i parken. I bland gör vi det och jag känner mig nästan hög av lycka över att träffa mitt barn men lika ofta är hennes pappa mån om deras ensamtid. Vilket är klart förståligt.

När Engla sen kommer hem brukar hennes rum vara finstädat och inte så sällan brukar det gömma sig paket någonstans.

Jag är inte bra på det där med att lämna bort, jag gillar det inte. Men, jag jobbar på det.

Ta mig här ifrån

Jag och Dennis har årsdag idag och har firat genom att vara hela helgen på hotell. Inget fancy men fräscht och nybyggt (knarkade doften) och med gott om godmat och fantastisk utsikt från rummet ut över havet. Vi hade laddat ut med tidningar och choklad, lite öl (ja inte till mig då såklart) och njöt i fulla drag. Inte en endaste gång under hela helgen har jag mått illa eller varit i närheten av att kräckas för en under några minuter under gårdagen då jag kom på att vi hade mindre än ett dygn kvar innan vi skulle hem.

2 minuter i tolv i förmiddags lämnade vi vårt underbara rum och checkad ut. Allt kändes bra, jag insåg att jag var tvungen att komma hem och att det innebar dammsugning och vika tvätt. Jag var okej med det. Men så hände något, helt plötsligt ökade pulsen, jag kände ångesten komma krypandes, grep tag i Dennis hand och sa argt till, "gå INTE så fort jag vill att det ska ta lång tid att komma hem". Jag började fundera över möjliga aktiviteter vi kunde göra för att slippa gå hem men Dennis var envis, han ville hem.

Väl i trapphuset kände jag doften, doften som jag fruktat; doften av att vara hemma.

Resten av dagen har jag mått illa, kräkts i omgångar och längtat tillbaks till Scandic. Inget fancy men va underbart det var att kunna krama min underbara pojkvän och känna mig levande igen.

Mitt kräsna barn

Jag kommer ihåg att jag i början av min graviditet med Engla kände mig bestulen på min kropp. Helt plötsligt mådde jag dåligt, tyckte inte om samma saker och var otroligt trött. Då visste jag ju inte att jag hade den milda versionen. Den här gången snackar vi om ett barn som innan den ens var tillräckligt många celler för att kunna ge utslag på ett gravidititetstest lamslog mig med illamående och gjorde mig allergisk mot dofter av alla slag...

Så topplistan i matväg och doftväg denna gång hittils, notera då att toplistan egentligen inte är längre än så medans minuslistan är kraftigt förkortad med resterande befintligt mat som finns tillgänglig i sverige.

Top 5
1. Scandics crème brulée
2. Färskpressad apelsinjuice
3. Vatten och ett par räckor. (lagom!)
4. Doften av nybyggt
5. Doften av bensin


Minus listan topp 5
1. All mat du inte finner på top 5 listan
2. Kött
3. Sött
4. Doft av kylskåp
5. Doft av vårt hem

Tenta-ångest en underdrift?

Vaknade i morse och insåg något jag önskar att jag hade förstått för minst en vecka sedan. Jag har tenta i morgon och jag är väldigt dåligt förberedd. Nu lever vi på hoppet gott folk för Engla visar inga tydliga tecken på att hon vill ägna resten av dagen till tarmsjukdomar.

Världens finaste barn?

Engla gillar visserligen inte tanken på att dela på mamma, leksaker och rum men är väldigt glad i "TJOCK" som hon kallar magen. Pussar och kramar och lite kittling får den massor av.

Okej, hon har förstått....

Vid två tillfällen när jag kännt mig ja, ett bra ord för det; Uppgiven? När Engla varit kladdig, skrattat åt tillsägelser, kastat mat på golvet och allmänt betett sig ganska så illa har det hänt något som fått mig att helt stanna upp och bara glömma allt kladd. Hon har nämligen, håll i er nu, sagt "JAG ÄLSKAR MAMMA" och sedan slängt sig i min famn.
Nu precis avslutade hon allt med att säga "mamma, pappa och Engla Bäst".
Igår trodde jag att det var en spontan kärleksförklaring men idag börjar jag misstänka att det handlar om manipulation helt klart.

Sanningen suger.

Engla och jag har mysmorgon hemma när hon plötsligt får syn på ett spöke på Bolibompa, hon blir hysteriskt ledsen på ett sett som visar att hon verkligen blev rädd. Jag försöker genast lugna och berätta att spöken inte finns förutom på bolibompa och så vidare. Samtidigt får jag en klump i magen, bara inte spöken hör vad jag säger och börjar få för sig att visa sig för mig för det vill jag INTE. Till saken hör att jag tvingat upp Dennis natten innan för att följa med mig på toa eftersom jag av rädsla efter att ha kolla på någon dokumentär om spöken inte lyckats sova.

Senare samma dag bestämmer jag mig för att efter flera uppmaningar från Engla om att "flyga moffa" att göra just det och bokar biljetter till i maj. Samma sekund som biljetterna är bokade kommer ångesten. Ska jag alltså dö den 9e maj? Ja om jag inte överlever och dör på hemvägen istället. Jag börjar som en tok att googla allt om flygbolaget, försöka få fram siffror om dess löner till piloter, företagets allmäna ekonomi, vem som sköter servicen. Ja, jag är störd men först och främst så hatar jag att flyga. Jag har huvudet fullt av löpsedlar om döda gravida med barn i flygkrash när jag lägger mig den kvällen men jag hör att ur min mun berättar jag med inlevelse för Engla om hur fantastiskt roligt och pirrigt det är att flyga och hur säkra flyplanen är.

Jag har en plan. Om vi störtar ska jag låtsas för Engla att pirret i magen är roligt och skratta, pussa och krama hela vägen ner.

Vi lever, vi bara bor annorlunda.

En ganska så lång bloggfrånvaro .. igen. Skyller det på hjärtstopp, vinterkräksjukor, kol och tja , vad ska vi slå till med. Diabetes? Har helt enkelt jobbat lite mycket. Dessutom har vi under den här tiden firat två födelsedagar. En engla som blev 2 och en sambo som blev 28. Inte nog med det har vi packat, flyttat, flyttstädat, tagit dagsinköpsrekord på IKEA och skruvat en väldig massa möbler. Nu har vi äntligen börjat landa och njuter av vår nya lägenhet, umgås med våra vänner och älskar att solen skiner!

Mer Sushi åt folket!

Jag och Dennis stannade två kvällar i malmö. Detta resulterade i sammanlagt sushi för 1200 kronor vilket i sig motsvarade 136 bitar. Och vet ni vad? Jag är så sjukt sugen på Sushi!

Min stora tjej

Engla har varit hos sin pappa över helgen och jag och Dennis passade då på att åka ner och umgås med nära och kära i skåne. Alltid väldigt skum känsla när Engla inte är med och man helt plötsligt är ett par utan barn. Jag försöker njuta av sovmorgon och ledighet men efter ett par timmar ensamtid tillsammans och en sovmorgon så känns det sedan rätt menningslöst och ingenting känns riktigt roligt.

När Engla kom hem idag kände jag som jag alltid gör; Va stor hon är! Man ser henne med andra ögon efter ett par dagar ifrån henne och kan helt plötsligt se allt nytt hon lärt sig för öven om det är uppenbart att hon lärt sig mycket nytt sen hon föddes så har det varit så mjuka övergångar att det knappt märkts. Eller så har man glömt. Hon kunde väl krypa nästan direkt? Åt riktig mat har hon väl nästan alltid gjort eller?

Idag slog det mig att henne motorik är jättefin, verkligen som ett barn. Tar handen för munnen när hon hostar och klappar fint med hel hand på kinden osv. Dessutom är hon ju jätteduktig på att prata. Hon använder sig nästan bara av tvåordsmenningar och ibland fler. Engla äta, mamma komma, pappa sitta, bebben ledsen osv.

Va stor hon har blivit.

Lite bilder från i torsdags när det var kalas på dagis som firade 15 år! På eftermiddagen vid hämtning bjöds föräldrarna på tårta och fick höra allt om den spännande dagen som varit. Glass, kakor, trollerikonster och besök av trollkar samt dans gjorde Engla redo för sängen redan vid 18.00 väl hemma!

2 åring med kontrollbehov

Engla har sedan ett par månader börjat testa vart gränsen går, jag skulle nog inte kalla det trots men ändå en form av uppror. När det började blev det utbrott då och då och visst hände det att hon la sig ner i protest på stan när hon inte fick precis som hon ville. Jag låtsades att jag inte kände henne och ganska snabbt kom hon efter. Ingen aning om det är godkännt enligt någon föräldrateori men jag vill inte vara DEN mamman men DOM barnen. Hur som helst. Engla verkar just nu i alla fall vara på det klara med vad mina nej betyder och vet ganska så bra vart gränsen går och när hon går över den. Men. För där är ett MEN. Hon har kontrollbehov på ett sett som nästan känns ledsamt. Hon planerar liksom i minsta detalj hur det ska gå till när hon tillexempel går och lägger sig. Så här kan det gå till:

1.Engla hämtar två böcker och bestämmer vilken jag skall läsa.
2. Innan sista sidan är läst stänger hon boken och säger åt mig att läsa nästa.
3. Jag informerar om att det blir sista boken och börjar läsa.
4. Innan sista sidan är läst så säger hon "LAMPA"
5. Jag släcker lampan
6.Engla säger SJUNGA!
7. Jag börjar sjunga Lillalasse, om jag skulle få för mig att börja med vyssanlull så skriker hon här NEEEEJ! och TYST! och säger BÅT, vilket betyder Lasse.
8. Jag sjunger båda låtarna i rätt ordning och Engla säger sen "Enga vyssa"
9. Jag lämnar rummet och Engla somnar nöjt.

Hade jag bytt ordning på böckerna eller liknande hade nattningen kunnat sluta hur som helst!

Tisdag

Engla och jag har en riktig mysdag idag. Vi har lagt pussel och ätit frukost i soffan. Pysslat lite här hemma och nu medans Engla sover middag försöker jag få lite gjort vid datorn.

Nyårsafton firade vi tillsammans med Petter och Isabelle som är nära vänner till Dennis och ja nu mig också. När vi kom till småtimmarna och samtalen kring nyårslöften hade jag de vanliga. Gå ner mina satans sambokilo, äta bättre, leva bättre ja och så vidare. Petter, Isabelle och Dennis hade RIKTIGA nyårslöften. Gå till läkaren och kolla prover och lite sånt. Sånt som är bra och som det faktiskt finns en chans att man genomför (jag åt choklad till frukost till exempel som ett tecken på mitt nya sockerfria liv!). De övriga vid middagen röstade på något märkligt sett ner mina nyårslöften (visste inte ens det var tillåtet) och tyckte att jag skulle skaffa Linser, ta lite glykosvärden och kanske först och främst gå till tandläkaren som jag inte besökt sedan långt innan jag var gravid.

Linser är beställda, dock inte uthämtade. Glykosvärde är jag inte ett dugg sugen på att veta, skulle jag ångra mig så tar jag ju just nu ca 20-25 om dagen på andra människor och skulle väl kunna klämma in mitt eget finger där någonstans. Tandläkartiden har jag precis bokat och jag säger bara en sak om det. 600 spänn för att bli plågad i en kvart utan möjlighet att andas (jag andas genom munnen och brukar bli tillsagd att jag immar för spegeln). Vi får väl se hur jag känner kring de när dagen närmar sig, kan komma på många saker att göra för dom pengarna som är bra mycket roligare!

Familjen Annorlunda

Engla har precis somnat och disken är diskad. Ska läsa lite sjukdomar innan jag somnar men innan dess är det dags för veckans avsnitt av familjen annorlunda. Jag blev lycklig när jag fick veta att det skulle bli en säsong två även om jag tycker denna är lite mer hmm.. ordet... märkligare? Saknar de två förra familjerna med Bob som var rädd för smuts och kladd och coola konstnärsmorsan (vad hette hon nu då?!) som klarade allt och lite till.
Men mysigt är det och häftigt att se hur dom pusslar med tid som inte finns och formligen strålar av kärlek!

Lättare sagt än gjort

Jag skall erkänna en sak för er. Jag är inte bra på förhållanden. Jag tycker inte om förhållanden och jag är nog egentligen ganska omöjlig att leva med. Jag älskar Dennis, beundrar också. Han älskar mig och det är stort. Han är pålitlig, underbar med Engla, smart, rolig, och duktig. Får man säga duktig? Det jag menar är att han bakar bröd när jag sover så jag ska ha frukost, han jobbar dag och natt för att vi ska ha råd att ha det bra. Han städar när jag springer ner på stan och om det finns utrymme för det så unnar han mig att shoppa för tusentalskronor utan att ens gnälla efter timmar i tråkiga affärer. Jag har det rätt bra med andra ord och jag vet att jag är omöjlig.

Jag har väl också en del bra sidor antar jag. Hoppas det i alla fall. Jag hade inte räknat med att bli kär i Dennis. Hade inte ens föreställt mig det, men dét gick inte att så emot. Han var inte min typ, det var inte okomplicerat, det fanns människor som skulle bli sårade, vi hade ex som gjorde livet surt för oss och mitt i allt ihop fanns Engla. Underbara Engla. Jag och Engla hade bott ihop själv i några månader och trivdes bra med det och helt plötsligt skulle jag snabbt ta ett beslut om jag vill låta en annan man finnas i hennes liv och på något sett lova henne att han inte skulle behöva flytta ut.

Vi tog snabbt ett beslut. Vi skulle satsa, men den första veckan kunde jag knappt prata av rädsla. Jag backade nästan direkt. Ville jag dra mig ur skulle jag göra det snabbt innan någon mer blev sårad. Jag såg på Dennis att han tänkte och kände likadant.

Jag vågade stanna, jag ville att det skulle fungera och framförallt var jag kär. Jag och Dennis är fruktansvärt olika men samtidigt väldigt lika.

Detta blev lite sidospår men mina fingrar bara lyder och ut kom detta.
Det jag skulle komma till var att efter bråk som fått mig att tvila, diskutioner och irritation kunde vi tillslut enas om en soffa. Inte exakt vad Dennis ville ha, inte heller exakt vad jag ville ha men en soffa vi båda kan känna oss glada över. Stolen är vi inte ett dugg eniga om men den har jag lyckats förhandla till mig genom att låta något annat vara svart.

Dennis vill gärna att ALLT ska vara svart medans jag gärna hade dränkt hela hemmet i vitt allternativt galet färgglatt. Men så går det antar jag när man blandar oss två. Vi talar två olika språk men är galet envisa om att den andra ska börja förstå.

Min dotter - en skådespelerska!

Engla är en väldigt rolig lite tjej. Hon är nog förmodligen topp 10 bland dominantaste tvååringarna i världen och styr pojkarna på hennes dagisavdelning med järnhand (vi jobbar på det!!)och har en otrolig fantasi. Jag har nog nästan aldrig sett henne rädd eller otrygg i någon situation utan tvärtom alltid glad och lättroad. Hur som helst. De senaste dagarna har hon börjat förstå att man kan göra mammor väldigt rädda/roade genom att imitera något.

Scen 1. Engla tar en kudde, filt, nalle och ett par solglasögon lägger sig sedan raklång på golvet och varje gång någon går in i köket så börjar hon högt snarka. När någon börjar skratta drar hon som i en maffiafilm ner glasögonen och fnittrar tyst sedan lägger hon sig ner och börjar om genom att ropa på en person och låtsas igen.

Scen 2. Engla skriker AJ!! Jag halvspringer från andra sidan lägenheten och ropar Engla vad hände. Inget svar. Jag kommer in i köket. Engla ligger med huvudet ner mot golvet tillsynes medveteslös helt stilla. Jag ropar "ENGLA VAD GÖR DU?!!?" Engla börjar skratta och jag inser att hon driver med mig...

Två år?!!

Dagens dagen

Tog denna bilden i lördags och meningen var att jag skulle göra lite parodi på bloggvärlden men med tanke på att jag inte orkade starta en dator när jag kom hem gick den idén i kras. Men visst klär jag som sjuksköterska? Kan säga så mycket som att när jag sedan kom hem och deckade i säng så drömde jag att jag var och hälsade på min kusin Jennifer i Hollywood. och levde ett mycket varmare och skönare liv. Missförstå mig inte, jag är väldigt nöjd med mitt liv, trots allt är det ju jag som styr det dit jag vill men när det är minus 17 grader, snöar och man måste jobba i 16 timmar på en lördag/söndag. Då hade jag gärna bytt en stund med henne!

Ni kan läsa hennes blogg här!

Lång vecka, lång helg.

Även om det är ruskigt roligt att praktisera där jag är nu går det inte att komma ifrån att alla intryck och de långa dagarna gör en mer eller mindre död. När jag kom hem igår eftermiddag lycklig över att äntligen vara lite ledig värkte mina fötter och ben efter allt spring. Ryggen värkte också och det kändes som om jag hade äppelmos i huvudet. Men med dåligt samvete efter att ha varit frånvarande hela helgen satte jag igång med att skura väggar och lister (fråga mig tusan inte varför) , tvätta och diska. Mitt i det hela började jag dessutom baka kanelbullar och försöka delegera ut uppgifter till en trött Dennis. Blev klar med en halv sats kanelbullar innan min kropp på allvar började säga ifrån. Blev illamående, värkte i magsäcken och magen blev så svullen att jag var större än jag var i fjärde månaden med Engla.
Försökte uthärda men kroppen sa ifrån på allvar. NEJ.

Somnade sedan i Englas lilla säng, förflyttade mig ut till soffan. Sov en stund och sedan vidare mot sängen. Vaknade vid halv tio idag och mådde mycket bättre.

Jag är frukansvärt sömnkänslig och fungerar inte om jag inte får tolv timmar. Helt sjukt men sant. Hade jobbat till halvtio och var inte hemma fören vi halv elva, somnade och gick upp vid 5 för att hinna till jobbet vi halv sju för att komma hem vid fyra.

Måste verkligen komma på ett bra sett för att klara de passen för så kommer livet se ut ett par veckor framöver och så småningom konstant. Blir nog ett yogapass i kväll och en ta det lugnt dag.