Hade en underbar lördag med Truls och Miranda i slottsparken i helgen som var. Vi åt thaimat och pratade om Bröllop och studier. Miranda Läser till Jurist, jag till sjuksköterska och medans vi pratade så stötte vi på visa , låt oss kalla dom "krockar". Miranda frågade mig hur det hade gått på redovisningen vi hade haft i veckan och jag svarade ganska kort och snabbt
"Det gick bra, vi sjöng en sång"

Miranda blir tyst en sekund innan hon tittar lite förvånat "Sjöng en sång?"

Mitt svar blir utan minsta tanke på att det jag sagt var konstigt "Ja, en sång..."

Tystnad

"Men alltså, vi sjöng en sång för att lätta upp stämningen lite..."

Tystnad

Jag nu lite mer fundersam "Hjärtat är vår stora pump som pumpar runt allt blod,... tralalalala"

Tystnad.

Miranda: "Okej, det där är nog inget som någon på min utbildning provat..."

Tystnad.

Det jag fick välja

När Engla föddes var det en del diskussioner kring vad hon skulle heta, något som en del av er säkert minns. Det hela slutade med att hon hette "bebisen" till ungefär 2 månaders ålder. Det fanns helt enkelt inget namn som var fint nog ansåg jag som mamma. Max ville Freja, ett namn som jag tycker väldigt mycket om. Men av något idiotisk anledning (minns inte exakt) så vägrade jag låta honom få den äran. Vet att vi satt där med papprena på bordet redo att skriva vilket namn som helst tillslut.

Till och med en lång variant med bindesträck var aktuellt bara för att vi var för envisa för att låta den andra vinna. Hur som helst vaknade vi tillslut och insåg att vi måste ta vårt ansvar som föräldrar och välja ett namn som fungerar på en framtida toppchef eller skådis eller vad som helst. Ett namn behövde hon ju.

Namnet Engla var ett av de namnen jag tyckte sämst om från början men tillslut det enda som jag kunde tänka mig att gå med på. Det var ju trots allt inte Freja.

Att bestämma ett andra namn lät ju alltså som omöjlig uppgift för två envisa åsnor. Men när jag fastnade för namnet Wilhelmina (orten min pappa är ifrån) var ju turen på min sida, Wilhelm är nämligen Max andranamn. Och lär er nu detta. För att få igenom sin vilja skall man alltid låta mannen tro att det var hans idé.

Engla döptes Lördagen den 8e November 2008 till Engla Wilhelmina.

Förmodligen en världens vackraste plats.

Jag lever

På riktigt. Jag stressar från tidig morgon till sen kväll med att hinna vara allt det jag vill vara. Stressar med inlämningar och tentor. Umgås med vänner och har kul. Tänker på mig själv och på andra. Leker i parken och njuter av Englas helt underbara personlighet. Trots att det är mycket stress just nu känner jag mig mer levande än någonsin, kanske är det alltid så.

Innan jag blev mamma

Engla spenderar dagen med Pappa och Farmor idag, därmed är jag barnfri. En väldigt konstig känsla. Jag har varit utan Engla sammanlagt 4 gånger vid det här laget och kanske är det första gången idag som jag på allvar kan uppskatta egentiden detta ger mig.

Har ätit frukost i lugn och ro, pluggat på en nivå som är okej dagen innan tenta, städat lite, dansat runt i underkläder mycket (frågade mig då och då om jag verkligen brukade göra detta innan jag fick barn men vem bryr sig, kan man så ska man.) Lyssnat på dålig musik utan oro att skada Engla. Har provat samtliga av Zaras kläder (hon åkte härifrån tidigare) och haft tid att både sminka mig och fixa håret (!).

Men, så kommer detta men. Vad gör man sen? Har kommit till poängen då dansa runt i underkläder gick från ganska härligt till rätt töntigt.

Ibland undrar man

Hittade precis den här bilden, fick genast ett leende på läpparna. Kommer så väl ihåg när jag och Zara tog den här. Vi tog flera bilder den här kvällen, på de flesta av dem syns bara jag. Det var meningen, tanken var att vi skulle visa att jag nu var så stor att jag kunde dölja en hel Zara. Nu är i och för sig Zara väldigt liten, men jag var också stor.

Av bilden att döma verkade jag inte själv förstå hur stor jag var med tanke på att linnet som är i storlek 32 ser väl kanske lite litet ut.

Lite tankar.

Jag tänker att min blogg är oerhört ful. Detta är alltså något jag är medveten om men inte hinner eller orkar göra något åt. Tid är det ont om just nu skulle man kunna säga.

En annan sak jag tänker är att jag hatar att betala räkningar, något jag precis gjort. Det är så obegripligt tråkigt att jag nästan i trans läser siffrorna för mig själv. . 4578....8754... Ja ni fattar. Detta är så tråkigt att jag önskar att den enda räkningen jag behövde betala är den som jag betalar för att någon annan gör jobbet åt mig.

Sen insåg jag precis att trots att jag stressat mest hela dagen för att hinna med allt så har jag fortfarande inte hunnit med hälften. Tvätthögen växer (igen!) , tre viktiga samtal som borde varit gjorda för en vecka sedan är fortfarande inte gjorda, här är fortfarande inte städat, inte heller har jag börjat packa. Kunde ju vara en idé eftersom folk runt om kring nu börjar bli stressade åt mig.

Ja, sen var det ju det där med tentan jag borde plugga på och som jag själv anser att jag gör konstant men som fortfarande inte sätter sig.

Allt om Kondomer

Skall jag numera veta. Precis allt faktiskt.
Ja Engla med för den delen som följde med på utbildningen som ett praktiskt exempel på vad som händer om man inte använder sig av de små rackarna. Okej, inte riktigt så kanske, Engla är ju trots allt ett resultat av kärlek. Men hon var med i brist på barnvakt och det gick ju utmärkt, hon lekte med kondomer, åt baguetter och njöt i fulla drag av uppmärksamheten.

Att se det alla andra går förbi

Har precis kommit hem efter en lång dag ute på Hospitering. Denna gång på ålderdomshem, och nej jag känner inget kall! Har torkat lite bajs, lyft på lite bröst, torkat lite mer bajs, smörjt in närmare 100 år gamla fötter och försökt ge de gammla ett skratt. Jag lyckades nog ganska så bra tror jag, tanterna frågade i alla fall hela tiden "va heter du den där snälla?" och tittade på mig. Det låter väl bra?

Hur som så har vi en uppgift till i morgon där vi skall välja ut ett fall och granska, analysera och omvandla till ett etiskt problem. Man kan undra var problematiken ligger , man borde väl bara kunna välja och vraka tycker man med tanke på allt man läser i tidningar. Herregud , folk ligger och dör i sin egna avföring och hittas inte fören veckor senare. Är det inte så?

Nä det glädjer mig att kunna säga att den sanningen jag fått möta idag är en annan. Avdelningen jag har varit på hade en egen katt, hon var väldigt omtyckt. De hade bokklubbar framför öppenspis, de solade och hade ett eget spa, de åt kakor och fikade mest hela tiden, de skrattade och kramades och hade fullt av besökare. Men mitt i allt det fina fanns det där gnagande jobbiga sanningen. Åldern. För även om några tanter skröt och tävlde i vem som var äldst (en var 96 och kallade 89 åringen för barnunge!) så fanns det dom som ingen orkade prata med. En dement kvinna som med panik i rösten bönade och bad att någon skulle hjälpa henne, hon tog min hand och tittade mig i ögonen och bad om hjälp. Hon skrek av smärta när någon nuddade hennes fötter, hon mindes inte var hon var eller vem hon var. Hon kunde inte äta med de andra eftersom de andra boendena inte klarade av hennes ständiga frågor om vem dom var. Hon satt själv och åt i sin egen värld utanför gemenskapen , utanför de sociala, utan besökare och barnbarn. Utan att kunna delta i bokklubbar och promenader. Den enda gången hon fick någon som helst kontakt med livet var när det var dags att byta blöja. Något som skrämde henne och fick henne att skrika i panik och rädsla över att inte förstå vad som hände. Vad vi utsatte henne för.

Där har ni mitt problem. Etik inom vården. Personal som sliter med sina kroppar för att alla ska må bra, personal som masserar ömma fötter och muntrar upp när allt känns grått. endå finns hon där. Trots detta så sitter en kvinna framför ett akvarium och ropar på hjälp med hes röst. En röst alla för länge sedan slutat lyssna på. En röst som inte längre betyder något. Vem sätter gränsen för vart ett värdigt liv går.

En av de fyra etiska grundprincipen lyder "Principen om respekt för självbestämmande"
En annan , Principen att inte skada och principen att göra gott. Bra principer kan tyckas. Men någonstans väldigt svåra. Saker som för en friskmänniska är självklara, val vi aktivt göra varje dag försvinner helt plötsligt. Plötsligt kvarstar bara väldigt få och primitiva val. Val att inte äta, eller val att sluta leva.

Jag blir arg och besviken på mig själv när jag samtidigt som jag svarar, låt oss kalla henne "Greta" för femte gången att hon har betalat för kaffet, något hon egentligen inte gjort men något vi säger för att ge henne ett leende. Hon tackar varmt och hjärtligt för det goda kaffet, kaffe som inte serverats. Jag blir arg och besviken för att jag hör mig själv tänka;
varför, varför slår henne hjärta fortfarande. Varför är hon inte död. För trots att jag älskar Gretas humor, och trots att jag vill att alla människor skall leva ett långt liv så gnager känslan inom mig, klumpen i magen som säger att detta är fel. Är det ett liv, att inte kunna stå eller gå, inte kunna förstå, inte kunna se , vara rädd och arg. Att med lift lyftas ur sin egen avföring. Ett liv där det enda som egentligen finns kvar är konsten att tala, men till vilken nytta. Det är ingen som lyssnar längre. Dom bara väntar. Väntar på att kroppen skall ge upp och låta henne sluta lida.
Det gör ont.

Den sanningen som jag mött idag är en annan en den jag fått läsa mig till. Det är sanningen om lågavlönade kvinnor som sliter med sina ryggar och kroppar för att göra det bekvämt för andra.
Kvinnor som lever för att hjälpa och få de äldre att bli behandlade som de förtjänar. Kvinnor som får knytnävar slagna mot ansiktena men som fortsätter hjälpa med en lugn röst och berättar att de förstår att de slås av rädsla.
Detta är kvinnor som varje dag möter etiska problem. Gånger då de måste välja att inte lyssna. Gånger då de båda grundprinciperna om att inte skada och göra gott krockar och de blir tvingade till val där de inte kan urskilja vad som är vad.









(Jag är mycket väl medveten om att det arbetar även män inom äldrevården men i texten ovan talar jag om de kvinnor som arbetade på det hemmet som jag besökt under dagen. Där anställdes inga män då kvinnorna på boendet inte ville bli duschade av någon av de andra könet. )

Den var bra!

Ja den gick vi nästan på. Vi sitter i skolan som jag nämnde inlägget precis och "pluggar". Det låter bra i alla fall. Helt plötsligt kommer det fram två amerikanska killar och ber om "hjälp" med en tenta de skall skriva i morgon, de behöver hjälp med det svenska språket. Snäll som jag utger mig från att vara hjälper jag dom, vi skriver ingående om deras land, om deras intresse familjemedlemar. De tackar artigt för hjälpen och går. Nu står han minsann här igen bredvid, och den här gången berättar han story of his life på svenska. Bra svenska dessutom. Han berättar blandannat att han är ganska bra på svenska och att han bott här i 1 år och 2 månader. Känns väl sådär sant att de behövde hjälp att skriva 5 meningar på svenska om sig själv.

Jag hör förtillfället Gulli "VAAAAACKERT, vackert land. VVVVAAACKERT land. Som i VVVAAAckert." Känns som om hon också genomskådat dom med tanke på tonläget hon nu använder.

Vilken missär

När man själv gjort något man kanske inte anser var ett av alla de där "bra" beslut du tar så känns det skönt att ta med någon annan i fallet. Här har ni Gulli, tjejen som sprungit, tränat och levt på luft för att på fredag kunna komma i sin drömklänning, och vad ser vi? Ost, Bèasås, dressing, pommes, och vad är det där röda? Oj jo men självklart en berg av ketchup!

Det gick så bra...

Men ser ni så lycklig jag ser ut! Efter att ha gjort utmärkt ifrån oss på vår redovisning, jo men vi gjorde faktiskt det, så var vi tvugna att belöna oss lite. Vi har ätit onyttigt, vi har shoppat lite, vi har ätit lite mer onyttigt för att nu avsluta dagen i skolan med en påsegodis. Ja ni läste rätt, lite omvänt att avsluta dagen i skolan men så är livet för studenter som inte förstår allvaret av att plugga till en tenta fören knappt en vecka innan. Observera att bilden är tagen så att mina lår ser smala ut och mitt huvud ser ut som "master brain". Och angående min min på den översta bilden så talar den för att jag vet att det är fel, jag vet att jag inte borde äta béasås som dryper av fett och nyfriterade pommes på en tisdag men nu gjorde jag det ända och jag gillade det. Riktigt mycket till och med.

Man kan undra

Varför jag skulle jag vilja lägga ut bilder på en offentlig blogg där jag står med en gul ganska äcklig rock som skall skydda mot blod och gud vet allt, med en spruta i handen, ja i armen också för den delen. Bilder som är osmikrande på alla sätt och vis. Men, ja där är ett men. Dom är ju så vackra! Se så fint patientmöte, hur fint nålen har glidit in i venen medans jag kärleksfullt håller ett stadigt grepp, hur respekten för nålen lyser i mina ögon. Ja det är vackert helt enkelt. Det går bra nu!

Jag älskar mina vänner

Vi sitter vid varsin dator i mitt vardagsrum och "pluggar" i alla fall det vi påstår. Helt plötsligt utroper Elin "Nämen gud jag pruttade precis på riktig karlskoga dialekt. Kan det bli mer ärligt? Vänner ska vara ärliga!



Uppdatering:

Elin pratar nu även med sin mage "är det chokladen som gjort dig upprörd lille vän?"

Vi är koncentrerade!

Och nej, jag har inte börjat dricka Kaffe jag tycker bara man ser lite viktigare ut med det i sin hand än utan. Man ser productiv ut helt enkel. Lite som om man är en väldigt upptagen människa som dricker kaffe to go eftersom man har så upptagen att man helt enkelt inte hinner äta frukost hemma. Lite grann säger en kaffekopp i handen att man är lite bättre än alla andra. Jag borde verkligen börja dricka Kaffe, det hade varit bra för min imagé.

Skynda att älska

Har sträck läst Alex Schulmans debut under dagen och måste säga att jag tycker den är bra, riktigt bra till och med. Jag antar att boken passade mig lite extra bra då jag känner igen mycket av det han skriver då jag precis Alex växte upp med en pappa som redan hade levt ett liv, som redan hade provat vad familjlycka på allvar innebar och som jag oroade mig mycket för och fortfarande gör. Något man såklart gör när ens föräldrar blir äldre, skillanden är väl om dom är det redan när man föds. Kändes nästan som om jag läste om min egen familj, min pappa. Om oro och dåligt samvete om rädsla för att någon man älskar skall försvinna innan man hinner lära känna vem han faktiskt på riktigt är.

För mig som barn var pappor inte starka, dom hade svaga hjärtan och man skulle vara försiktig med dom. För mig som barn besökte jag sjukhus och höll min pappas kalla hand efter att han kämpat mot döden. För mig som barn fick jag frågan om jag var ute och gick med Morfar. För mig som barn fanns det ilska mot min mamma när hon bråkade med min pappa för han inte skötte sin hälsa, man skulle ju inte bråka med pappa, han kunde bli sjuk.

Jag växte upp med en äldre pappa vilket såklart påverkade på många sett , man kämpar på ett sätt emot tiden men samtidigt så får man mycket. Jag fick en pappa som kunde berätta för mig om världen, som kunde lära mig om allt jag ville lära. En pappa som överlevt det mesta och som kunde lära mig att det handlar inte om ålder, det är sinnet som räknas.

Det finns ingenting i min barndom jag skulle vilja ändra på , den har gjort mig till den jag är idag och för mig var den idyllisk och jag tror för honom oerhört viktig att få känna att han fick en andra chans att vara en pappa han kunde vara stolt över.

Och som bilder ovan antyder så är min pappa i sitt livs bästa skick och har precis börjat skriva ett nytt kapitel i sitt liv, kapitlet om att leva utan måsten.

(Bild lånad av Viktoria Löwenthal, viktorialowenthal.blogspot.com)

Söndagar borde avskaffas

Varför har man inte gjort det än? Är det någon som faktiskt tycker om söndagar? Långa, ångestfyllda och trötta. En bra beskrivning på dem faktiskt. Jag och Engla bojkottade i alla fall söndag idag och gick inte upp alls. Vi gick aldrig upp idag, vi har ätit, sovit, läst och dansat .... i sängen. Kan det bli bättre?

Hamna i dåligt sällskap

Är det bara jag eller verkar inte min dotter ha nästan vad jag skulle vilja kalla för "talang" när det kommer till att stöka till? Alla barn är duktiga helt klart, men jag finner det ändå otroligt att hon klarar av att ställa till med en röra som den här på under 10 minuter!

Jag ser helt klart likheter med min lillasyster Julia, bara hon hade kunnat lyckas med något liknande. Borde verkligen börja se upp när det kommer till Englas umgängeskrets tror jag bestämmt!

Ny sport

Engla har en ny sport för sig, hon flyttar på möbler mest hela tiden, en ganska så farlig sport kan jag som mamma tycka. Engla däremot tycker den är grymt rolig!

Har flyttat runt hennes lilla korgstol hela dagen och såfort hon hittat ett passande ställe har hon satt sig tillrätta och sett riktigt upptagen och fundersam ut. Efter 5 minuter har hon tagit sig ner på golvet igen och flyttat vidare i letande efter den perfekta platsen.

Läget under kontroll!

Ja tillfälligt i alla fall. Nu kör vi!

Jobbigt läge

Och kommer därmed inte uppdatera bloggen som knappt startades innan den pausades. Tråkigt men något jag finner nödvändigt för att lösa situvationen.