Wilmers dag

Har haft en mysig morgon med Wilmer idag. Mys i soffan, lek i gåstolen och nu ska vi iväg på spädbarnsmassage. En del har de bra. Jag har en nerv ikläm på vänster sida som gör fruktansvärt ont och hade inte sagt nej till mammamassage också. Men , den som inte gnäller han får.

Nicky STHLM?!!

Okej. Diskutionen kring brevet fortsätter. Dennis vill nu längre inte prata med mig. "Det är ju bara TUR jag har jobbat på posten och sett brev som ser ut så, 5000 tusen, nej 10.000 kanske. En hel vecka var jag där. " Han muttrar och ser mycket förargad ut.

Har engla börjat skriva?

Ursäkta detta slitna inlägg. Vi mjukstartar idag kan man säga. Dennis satt och fixade lite vid datorn och kom då på vi var tvugna att skicka iväg en sak. Jag är lite av en kontrollfreak och kände nästan mig stolt när jag utan att lägga någon kommentar sa adressen till Dennis som kånpade ihop brevet. För en sekund tänkte jag säga "du kan skriva adressen på de sista dopinbjudningarna också". Men hejdade mig. Jag vet ju hur det brukar se ut när killar fixar brev. Hittade nu brevet samtidigt som jag satte mig här vid datorn och blir nästan chockad. Det ser bättre ut på bild kan jag säga. Ett barn hade gjort detta prydligare. Adressen mitt på kuvertet lite till vänster? När jag skrattar åt honom får jag kommentaren "Skratta du jag har ju fan till och med jobbat på posten, det ska se ut så!". Okej, vi säger väl det då. Han hotade mig förövrigt med att starta en blogg där han enbart ska skriva om min svagheter om jag publicerar det här, så nu har ni något extra att se fram emot. Och när vi ändå håller på. Vi har ju glömt att berätta att Dennis även satte sig på mig mammas 60 års tårta. På riktigt. Vi hade rumpavtryck i tårtan.

En nyfödd liten Wilmer i pyjamas i storlek 50!

Lille Wilmer börjar bli stor. På Bvc besöket i måndags visade vågen 6800 gram och 67 cm på linjalen dessutom låg han inne med ett toppen humör! För varje cm Wilmer och varje gram han går upp älskar vi honom ännu lite mer. Vilken kille!

Nu kör vi!

De senaste dagarna har varit underbara men herregud vilket tempo! Har precis satt mig i soffan för att försöka slappna av för första gången sedan i lördags. Engla var mer än nöjd över helgen då hon han med både biobesök, museumbesök och blev bortskämd med presenter och godsaker av våra vänner både i söndags, igår och idag. Wilmer däremot tycker helgen har varit skit.

Egentligen har vi bara haft tre riktigt stora problem de senaste dagarna. För få timmar på dygnet, lite bajsbekymmer för Wilmer, och mitt hår som sänkte mitt humör varje gång jag tänkte på det vilket var ganska ofta. Här talar vi inte om en dålig hårdag utan en dålig hårvecka.

Allting löser sig heter det och efter lite sömn vaknade både jag och Engla pigga i och för sig men av att vi sov i bajs. Wilmer var supernöjd som ni kanske kan förstå över att det äntligen var här men Engla var äcklad. Jag var mest förvirrad.

Håret löste sig genom att en kund inte dök upp till sin tid och jag därmed som om det var mitt liv det handlade om snabbt gav vagnen till Zara och Maria, sprang genom stan för att flåsande sätta mig till rätta i frisörstolen.

3 timmar senare, amning under värmefläckten med folietäckt huvud (vilket fick Wilmer att kikna av skratt) och 1300 spänn fattigare kände vi att vi var redo för tempo igen. Det ska vara gott att leva!

Min sambo behandlar mig som prinsessa och jag älskar honom för det

Jag somnade på soffan igår kväll och blev slutligen inburen till sängen som vara nybäddad men nytvättade lakan. Vaknade vid 10.00 i morse av en puss på pannan och en sambo som bad mig mata Wille full så de kunde gå till marinmuseumet för lite lek. Wille blev matad och klar och godispåsen från igår kom in. Trots att vi så sent som igår kväll såg en dokumentär om mat (food inc, se den!) så tryckte jag bort alla tankar om diabetes och njöt.

Nu är klockan 12, jag har skrivit lite c uppsats, ätit godis, sovit lite, tittat på tv i sängen. Jag är redo för dagen. Klockan 3 kommer Åkte och Sofie hit för Hockey-eftermiddag. Ja ni trodde väl inte min sambo fjäskade utan anledning.

Bästa åren av mitt liv

För 2,5 år sedan körde Mamma, jag och mina systrar upp min soffa, en madrass, en kastrull, en spjälsäng och några leksaker till Karlskrona. Jag hade en ipod touch och lite kläder, någon tusenlapp på kontot. Jag fick till min fasa veta att blodprovstagning övades på varandra och att jag skulle skriva en C-uppsats. Ryktena gick om den hemska humanbiologitentan och den långa äldreomsorgspraktiken.

2,5 år senare minns jag alla dom sakerna med glädje, min toma lägenhet, mitt första rör blod, dagen vi hämtade humanbiologitentamen, till och med den lååånga äldreomsorgspraktiken. Man växer flera meter på en utbildning och lär sig saker om sig själv.

Nu är det inte långt kvar, ska sätta mig och kolla lite på C-uppsatsen nu, på något sett känns det som om det är det vi har kvar. Det sista hindret vi ska hoppa. Och jag ska hoppa som om jag bara har en chans!

Engla i maj förra året på besök hos Morfar

Den 15 Maj åker jag till Paris med mamma och mina syskon. Sedan vi flyttade ut och mer sällan träffas och framförallt jämnt har med våra pojkvänner kände vi att man måste organisera upp våra träffar lite mer. Familjemys utan killar. Wilmer får dock följa med men har absolut ingenting att säga till om. Vi vill shoppa, äta, shoppa igen och bara ha det bra. Mamman och den äldre systern vill gå på museum, så det får vi väl kanske ställa upp på en stund. Jag har sedan tidig ålder lärt mig uppskatta museumshops och caféer där jag och min mindre syster brukar landa rätt fort.

3 Juni åker sedan jag och mina fina barn till spanien för kusinmys och försäkran om sommarvärme.

Vardagskaos i all ära men idag är det FREDAG! Frågade Engla i morse om hon visste vilken dag det är idag, första gissningen "Pengadagen?!" Nää, tyvärr.."Godisdagen?!" Nästan... "Fredagsmysdagen?!" Ja!!!. Fredag!

Förresten. Bilderna är tagna när jag helt fashinerad bevittnade Englas reaktion på att behöva sitta kvar till alla ätit upp.

Vi älskar vår Engla. Veckans bästa:

Engla som var med Sofie(vän till mig och Dennis)för att handla lite fika tar upp 1 euro, 2 danska kronor och 1 svensk krona ur sin jackficka. Sedan tittar hon med stora ögon på Sofie och säger, "Mamma sa jag skulle köpa munkar för pengarna!". Sofie tittade på pengarna och på lilla Engla som lät väldigt övertygande och köpte lite munkar. Sedan tog Engla Sofie i handen, gick med bestämmda steg ut ur butiken och in på polarn och pyret för att sedan titta på Sofie återigen, nu med en informativ röst "Nu ska jag leka en stund där borta, du kan titta på kläder så länge så går vi när du är klar."

Jag tycker inte om munkar, har aldrig gett henne pengarna, men visst. Polarn och pyret har vi kanske besökt någon gång.

Nej jag slår inte mitt barn.

Ni ser butterheten han har i blicken. Det bruna märket under ögonen. Röda märken över mage,och lår. För den oerfarne hade man misstänkt , olycka och kanske rent av barnmisshandel. Så är inte fallet. Det här handlar om ett klassiskt fall av instinkt. Jakt. Han vill iväg efter rådjur och älg, känna blodsmak.

Nej okej. Men om jag skulle prata lite mer klarspråk. Vi lämnar Wilmer på rygg i babygymet, lämnar rummet någon minut och kommer tillbaka för att upptäcka till vår förskräckelse att Wilmer ligger med huvudet mot väggen i ett hörn. Han har vänt sig, tagit spjärn med dom små fötterna och ålat iväg.

Man ska inte måla fan på väggen men jag vet vad ni tänker, jag kommer få det tufft, ett helvete skulle somliga kalla det, andra skulle säga underbart. Jag återkommer med min defination efter han börjat gå och fått upp farten.

Jag och Engla bjuder på den här!

Eftersom jag är själv idag när Dennis är på jobbet fick jag av någon smart anledning för mig att soliga, lediga lördagar när man dessutom inte har tillgång till assistans med barnunderhållning, då ska man städa kylen och skafferiet, vika tvätt och rensa. Ni kan ju gissa hur populär jag är här hemma idag. Men efter att vi tagit oss ut till lekparken och njutit av friskluft är jag åter i lä. Jag håller mig fortfarande, tillfälligt borta från Englas "black list".

Nu klär jag och Engla Wilmer i alla hennes gamla kläder. Små söta bodies med blommor och röd-rosa byxor. Dennis hade inte gillat detta kan jag lova men Wilmer, han skrattar och showar.

Vi älskar vår Bebis. Herregud vilka kinder, vilka fötter, vilka små söta ben. Alla dessa leende, skratt, dregelpussar och gos. Han är underbar. Alltid glad. Gillar livet, mat, musik och bröst.

Vi borde alla lära oss mer av Wilmer.

Hemtenta suger

En vecka. Åtta frågor. Inte speciellt svårt, inte komplicerat. Men fy farao vad tråkigt. Därför sitter jag och min tentapartner som vanligt timmarna innan inlämning och svär. Jag har en ökad respekt på jurister, lagar kan vara det tråkigaste i världen näst efter att sitta i kö på banken.

Världens finaste Engla i helgen när vi hade tjejkväll hon och jag!

Engla har haft det lite kämpigt den sista tiden och är stundvis inte den glada tjej vi känner. När hennes värld tillfälligt rasar kämpar jag för att hålla mitt huvud ovanför ytan och vara den mamman hon förtjänar och behöver. Svårt i en värld full av okunskap och feghet. Får försöka fokusera på det positiva, vara lycklig över den kunskap vi ändå stundvis möts av och inte slås ner av de som inte vågar se.

Dop

Vi har bestämmt oss för ett litet dop för de allra närmsta, släkt och vänner. Platsen blev efter en del om och men Karlskrona, det är ju trots allt här Wilmer är född, jag och Dennis har träffats och på något sett det mest naturliga valet. Engla och jag har suttit och fixat lite med inbjudningarna idag och nu återstår det bara att komma ihåg att posta dem!

Det är svårt det där med Dop tycker jag. Jag tycker traditionella Dopklänningar är gräsliga, och hade önskat en söt liten naturfärgad/vit stickad liten kostym, lite lantkänsla. Men. Nu blir det nog det traditionella ändå. Om vi inte skulle springa på det jag föreställer mig, att gå till en skräddare kännas lite väl. Eller, kanske inte. Vi får ser. Det verkar som om vi skall ha Dennis dopklänning om allt faller väl ut.

Sen försöker jag förhandla till mig en blomsterkrans på Wilmers huvud, Englas är redan bestämmd. Vet inte riktigt varför men Dennis känns inte helt såld på idén.

På Englas dop kostade lokalen och tårtan 6000:- tillsammans. Onödigt dyrt och tråkigt då det kändes snålt och tråkigt eftersom det typ blev det. Denna gången har vi fått låna en fin lokal gratis(vi har bytt stad, i Karlskrona finns lite fördelar) och kommer inte köpa en tårta för 3000 (eftersom vi inte är idioter längre), vad vi bjuder på vet vi inte riktigt än.. Men allt sånt löser sig!

Wilmer skall hur som helst bli ett av Guds barn, lika bra att vara på den säkra sidan och varför inte göra livet lite intressant och passa på att sammanföra våra familjer för första gången! Den som filmar det kan nog tjäna en rejäl hacka!

Vi uppdatera lite och långsamt, varför? Vi kämpar fortfarande med sjukdomar, treåringar, bebisar och skola. Lite sol så är vi nog på det igen! Tillsvidare är det prioritering av egentiden som gäller vilket i mitt fall fullständigt går åt till vår härliga soffa.

Min dotter har en lista

Engla har en lista. En såkallad "black list". Hamnar man på den är man körd. Det hon gör är att hon poängsätter familjemedlemar efter hur dom behandlar henne.

Innan Engla föddes och faktiskt även när hon mindre så lovade jag mig själv att jag ALDRIG skulle bli en sådan mamma som höll på att göra mig till, ändra måltider eller aktivitet. Jag skulle inte ge efter! Nu jäklar. Jag skär bort kanter på mackorna, ordnar rosa kalas, köper nya servetter efter klagomål på att de inte var rosa nog. Vi stänger av musiken i bilen, tar bussen till förskolan, förhandlar och mutar. Trots detta hamnar vi gång på gång på den där jäkla listan.

"Mamma, du är mycket snällare än pappa, han är en tråk-pappa!". "Nej inte mamma, hon är dum , bara pappa!" "Mamma, kan jag få ha Wille här, han är inte dum" "Mamma, jag vill inte vi ska ha en bebis längre!" Mamma, både du och pappa är dumma"

Om man säger NEJ hamnar per automatik på listan, hur länge varierar. Trots detta blir det ju en del nej, allt är inte förhandlingsbart. Det bästa med hela dagen är faktiskt att jag inte hamnat på listan en endaste gång, när jag skröt för Dennis menade han att det var för jag fjäskar. Jag tror han är avundsjuk, han har nämligen legat på listan hela dagen.

Förlossningen

Såhär 3 månader senare är det roligare än någonsin att tänka tillbaka på den där iskalla natten i november när Wilmer äntligen ville komma ut. Min förlossning var en riktig drömförlossningen, främst för jag lyckades behålla lugnet (åtminstonde tidvis) och höll mig lugn, avslappnad och fokuserad. Den nedersta bilden när jag ligger och håller för ögonen sammanfattar min förlossning bra. Jag tycker inte om när folk tycker synd om mig eller försöker trösta, jag blir arg och obekväm av det och låg därför och höll för ögonen hela den första halvan av förlossningen. Tog bort ett finger och gav ögonkontakt när jag blev tvungen att hälsa på någon ny, annars gav jag alla order och statusuppdateringar (typ , nu trycker det, eller jag vill ha lustgas nu osv) med händerna för ögonen. Lustgasbilden borde egentligen inte fått vara med, när jag väl fick den hade jag så ont att jag hade svårt att behålla lugnet och inte helt släppa kontrollen och klarade inte av att hålla eller koncentrera mig ordentligt på den då mina händer skakade vilket gjorde att jag kände ett rent och skärt hat mot masken. Däremot fick jag 1 riktigt skön fylla innan jag helt la ifrån mig den, underbart men knappast smärtstillande.