herregud va små

Nu är till och med blöjorna på plats, bara bebisen som saknas. Herregud vilken liten rumpa som måste gömma sig i magen med tanke på hur små blöjorna är!

Julklappar

Har redan köpt ett par julklappar men är långt ifrån klar. Till Dennis är det enkelt. Bebisen får nog en portion bröstmjölk och en ren blöja. Familjen har detaljerade listor som man helt enkelt bör följa. Min syster Fredrika brukar säga att det inte är så viktigt, men gissa om det är. Det är livsviktigt och inte sällan brukar hennes sambo se svettig och nervös ut redan i november.
Sen har vi Prinsessan Engla. Hon har en lång lista, flera till och med. Dom rymmer allt från Elefanter till lila skateboards och motorbåtar. Hon har inga problem med att uttrycka Önskningar skulle man kunna säga. Engla har ju lite människor runt omkring sig, inte nog med att mina föräldrar är separerade med lite nya uppsättningar utan även Max föräldrar är det. Ovanpå det finns där Dennis föräldrar med morföräldrar och vad som känns som ett par tusen mostrar och fastrar, gudmödrar och gudfäder även det i dubbel uppsättning. Lägg sedan gärna på att Engla är första och enda barnbarnet (sålänge bebisen stannar inne) hos de flesta. Vad jag försöker komma till är att oavsett hur lite eller mycket vi än köper till Engla så blir det alltid för mycket. Blir några få presenter från oss i år skulle jag tro och sedan lite saker som hon behöver.

Underbart tält hittade jag hos blåelefant.se men knappast aktuellt då det kostar lite mer än vad jag normalt betalar för lite tyg och plast.

Som innan man dör?

Vecka 41 i morgon av totalt 40 veckor. Precis ingen logik alls. I morgon är jag alltså på övertid, idag är jag i mål. Fast ändå inte. För jag sitter här hemma och känner mig tusen år från att föda barn. Ingen känsla, ingenting inom mig som säger att "nu är det dags". Inte ens förvärkarna är av någon riktig kvalité längre. Slemproppen fortsätter ju i och för sig att avlägsna sig och tarmtömning sådär 4-5 gånger om dagen, men det är allt som kommer ut. Äckliga grejer, inga söta bebisar.

Den här Graviditeten har varit väldigt Speciell. Den började med illamående på en helt för mig tidigare okänd vidrig nivå. Känslostormar, ångest, oro och ibland en viss känsla av lycka. Detta trots att Bebisen var helt planerad. Sedan kom mellan perioden, utan direkt illamående men med fortsatta våldsamma kräkningar, dock mådde jag bättre och kände mig lite, lite gladare. Sedan kom tredje triemestern, den som man ska må skit. Helt plötsligt mådde jag toppen. Glad, kände mig frisk i kroppen, pigg och full av energi och så fortsatte det fram till två- tre veckor sedan. Trött igen, ont i kroppen, massor av onda förvärkar, irriterad och stressad. Men så vände det igen. Precis när jag trodde att man inte kunde må sämre rent kroppsligt så känner jag mig nästan hög. Jag känner det som om kroppen väger 10 kg mindre, jag rör mig smidigare, jag är piggare, jag är glad , jag orkar göra saker. Men framförallt. Jag känner mig knappt gravid ibland.

Så vad tror ni? Kan det vara som precis innan man dör med en förlossning? Man liksom vaknar upp efter veckor av frånvaro och är piggare än någonsin för att sedan stupa? I mitt fall då föda? Vi hoppas på det.

En känsla av att Bebisen kommer stanna där inne för alltid har infunnit sig starkt.

bf

Fullmåne

Fullmåne sägs kunna få både barn att titta ut och människor att förvandlas till brottslingar. Engla valde att titta ut på fullmåne, Bebisen i magen valde det inte. Mycket och rikligt med förvärkar hela natten men inte en endaste liten bebis. Dock var det inte långt ifrån att jag lät månens kraft inta min kropp och förvandla mig till galen. Har precis kommit fram till att det är dumt att ställa in sig på ett datum, man blir både arg, besviken och väldigt irriterad. Nu får bebisen välja fritt helt enkelt, jag skulle uppskatta om den väljer en dag då vi inte har tenta men inte ens det är ett måste. Bebisen vi väntar på dig men vi förstår att du inte är redo än. Det är okej.

Bebisrum

Egentligen mer en hörna som jag antar inte kommer bli använd på väldigt lång tid, men den finns och är nu färdig. Ja, nästan i alla fall. Mobilen som vi köpt har inte riktigt kommit upp än men vi har gott hopp.

Dagen

Dagen började med lång sovmorgon som fortsatte i någon slags dröm där jag vacknade upp till ett tipp topp städat hem. Mycket märkligt måste jag säga men väldigt uppskattat. Skulle sedan köra en kort väg till affären för att köpa lite nödvändigheter men blev överväldigad av en frihetskänsla där bakom ratten i min nya bil att jag genast bestämmde mig för att köra en bit till och istället handla utanför staden. Väl där insåg jag att jag fortfarande inte var mätt på bilkörning utan tog avfarten mot kalmar. Nästan halvvägs inser jag att av hushållets tre visa/mastercards så hade jag alla med mig och utifall att jag skulle råka föda i Kalmar är det ju bra att se till att Dennis rent tekniskt faktiskt kan ta sig dit så jag vände om. Hela vägen tillbaka, plockade upp Kickan och Vincent som också var sugna på Kalmar och sedna körde jag de 9 milen till Kalmar, 3 vidriga timmar på Ikea tillsammans med resten av hela blekinge och sedan 9 mil tillbaka. Klockan han bli halv sex innan vi var hemma igen trötta och belåtna redo att boa klart det sista.

Nu blir det sängen. Kvällen har vi haft det mysigt här hemma med Mamma och storasyster, ätit Lussekatter och druckit glögg.

ingen bebis

Det gäller att förbereda allt.

Från Englas förlossning finns 3 bilder. En där jag i en mycket osmickrande vinkel drar lustgas, en där Max skrattar samtidigt som jag skriker och en där Engla är född och man får med min feta mage med bristningar, mindre vackra bröst, dubbelhaka, och ruskigt fett ansikte. Det är allt. Inga vackra bilder. Vad händer med fågelperspektiv? Jag vill se så liten ut som möjligt på bilderna, inga jävla dubbelhakor med.

Nu fick jag en idé , jag tog ett gäng med osmickrande bilder på Dennis som jag har informerat honom om åker ut på bloggen om bilderna blir lika hemska som dom han tog på barnmorskebesöket eller typ rakt igenom hela graviditen. Det får bli hans mål, göra mig nöjd med bilderna. Inga dubbelhakor.

Ingen bebis här inte

Vi går och lägger oss. Trots att det verkligen är sant att de sista veckorna är minst lika jobbia som hela den första delen av graviditeten tillsammans tycker jag detta är det bästa. Det är spännande. Ingen vet när, ingen vet hur, ingen vet vem det är som skall komma. Roligast för mig är att jag vet hur fantastiskt det är, Dennis är ovetande om vad som väntar honom vilket gör att det känns lite speciellt för mig att uppleva detta med honom.

Vad har hänt med mitt barn?

Jag känner inte igen Engla. Hon skrattar, hon gosar, hon säger saker som "okej då" när jag säger nej eller säger att hon ska äta upp sin mat. Hon inte bara åt upp sin mat, hon gick med på att tvätta håret och borsta ut dreads utan att ens skrika för att sedan själv ställa sig redo för tandborstning. Skrek inte när hon skulle upp från badet, skrek inte när jag sa att hon skulle sova i sin egen säng. Förstår ni, något är lurt. Kan det vara så att hon fjäskar i hopp om den där elefanten, hästen, hunden och katten hon önskar sig?

vecka 40

Ser ni så mycket magen har sjunkit? Färdig tycker jag det ser ut som. Ska innan bebis kommer fixa lite små saker. Har ett 20 tal sjukdomar att plugga in till på tisdag, ska packa klart förlossningsväskan, städa här hemma och byta till vinterdäck på bilen. I morgon blir det fredagsmys med Åke och hans tjejer och på lördag tänker jag mig långpromenad ute i skärva med Mamma som kommer upp.

Idag efter skolan tvingade jag med mig en sur Dennis som inte alls ville samma sak som jag. Dammsuga bilen och polera varje cm.

Nu är vi kombi

Vi är familjen kombi. Nu kommer jag säga något jag inte trodde jag skulle säga, vilken kör glädje! Ni som kan något om bilar, alternativt inte anser kombi höra ihop med körglädje kan skratta bäst ni vill för jag känner den. Den flödar genom min kropp. Jag gillar min nya bil.

bebisen

Var inne på förlossningen ikväll eftersom jag inte kännt fosterrörelser på hela dagen vid mer än ett tillfälle. Började med ett ultraljud där dom egentligen bara lugnade genom att titta på hjärtat och visade oss sedan ansiktet. Goa kinder! Fick se i 3d vilket jag tyckte var grymt häftigt!
Låg sedan med ctg kurva vilket visade fina hjärtljud och precis som sist så reagerade bebben mycket på ultraljudsljudet och tog igen rörelserna vi väntat hela dygnet på. Visade även värkar på värkmätaren, en och annan av hyfsad kvalité men de flesta var av fisstyrka. Inga att föda bebisar på.
Efter att ctg kurvan var klar och vi längtade hem till Engla och soffan och kände oss rejält lugnade var det dags för Ultraljud igen. Där gick vi igenom allt och då menar jag allt. Mätte och beräknade fram vikten till 3500 gram. Kollade noga alla organ, hjärtat i närmare 5 minuter. Han kollade flödet i navelsträngen och lyssnade. Kollade mängden fostervatten och hur moderkakan såg ut. Vi fick lov att åka hem och lovade att höra av oss i morgon om bebben inte kom igång igen men att allt såg super fint ut.

Måste säga att eftersom vi var inne förra veckan för samma sak kände jag mig lite dum , man vill inte vara i vägen och ta upp onödig tid men de fick en verkligen att känna tvärtom. Välkomnande och tog vår bebis hälsa på största allvar!

flicka eller pojke?

Aftonbladet gör sitt jobb..

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/somnklubb/article8107580.ab I artikeln skriver de om sömnförlamning. Anledningen till att jag tar upp det är för att det drabbade mig en gång och var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag försökte skrika men lyckades inte få fram tillräckligt höga ljuda för att någon skulle höra. Jag låg instängd i min egen kropp och kunde inte röra mig eller prata. Jag la ner all kraft jag hade och verkligen koncentrerade mig på att röra kroppen och skrika, ingenting hände. Tillslut blev ett svagt skrik starkare och starkare och i samma sekund som jag kunde panikskrika högt så kunde jag även röra kroppen. Som om det låstes upp. Efter detta var jag livrädd att vara med om samma igen, rädslan för att inte kunna komma tillbaka.

Mamma som inte är typen som tror på vetenskapliga/medicinska orsaker till saker och ting kom in springade och frågade varför jag skrek och sa att jag bara hade drömt. Nej det var ingen dröm, jag var vaken.

Vecka 40

Det ilar, det trycker, det huger som knivar och molar i rygg och magen till och från mest hela tiden. Bebisen är på väg ut. Inte idag men på söndag. Min kropp övar och jag känner en viss stolthet, vi är så synkade jag och kroppen. Min kropp är helig, den är fantastisk.

Onsdag

Jag har Engla hemma från dagis idag vilket är supermysigt. Stundvis i alla fall. Nyttigt? Absolut. Engla har verkligen kommit in i sin vad jag hoppas är värsta perioden av trots och testar oss ofta och mycket. Det är inte bara skrik och gråt, för lika arg som hon blir för ingenting lika glad och rolig är hon också. Hon har humor!

Det är ganska plågsamt att se också, hon blir så arg och gör saker hon kanske inte riktigt hade tänkt för att sekunder senare inse att det var dumt. Massor av känslor i en mycket liten kropp som hon själv verkar chockad över. Det formligen sprutar ur. Jag känner igen mig så mycket i det, den där ilskan som är helt ofattbar som bara bubblar upp och liksom nätt och jämnt går att hålla inne. Skillnaden är väl att min är väldigt påtaglig nu som höggravid men också vuxen. Engla kan ju alltid skylla på sin ålder. Det är inte lika charmigt när en höggravidkvinna blir högröd i ansiktet över att tanter går långsamt på mjölkavdelningen och tar upp vägen (för jag är ju smidig som ett kylskåp och blockerar ingenstans!).

Dennis bor tillsammans med två mycket kärleksfulla men också mycket tempramentsfulla tjejer just nu, vi kanske ska rösta för att den där inne har en snopp trots allt? För Dennis skull.

Flickvän

Jag är inte världens snyggaste flickvän, inte heller världens sexigaste. Jag är inte världens enklaste eller världens snällaste. Inte heller världens smartaste och inte den mest förstående. Men fatta jag är världens bästa. Fritt fram att fråga min sambo! Han blev som ett barn på julafton när han fick en iphone 4 att leka med. Jag köpte en Samsung Galaxy till mig och var ruskigt nervös att jag skulle ångra att jag inte köpte en ny iphone till mig med, hittils är jag ruskigt imponerad!

Barnmorskebesök

Efter en hel natt utan sömn somnade jag ganska precis lagom till det var dags att gå upp. Eftersom vi inte har någon bil fick det bli en promenad in till stan, Dennis planerade att promenaden som i vanliga fall brukar ta 5-7 minuter skulle ta 30 vilket visade sig stämma ganska exakt. Promenaden resulterade även i att mitt blodtryck låg på 146/98 med en puls på strax under 100. Högt med andra ord.

Annars gick allt bra, ingen mer viktuppgång, bebisen hade fina hjärtljud med ett medel på ca 144 slag/minut och magen hade vuxit sen sist och låg fortfarande precis på kurvan.

Frågade om hon visste varför doktorn uttryckt sig som om de tyckte min mage var liten och hon blev förvånad men kollade ändå i journalen om där stod något. Vilket det gjorde.

"Inte påtagligt liten bebis". Vi spekulerade några sekunder kring vad hon menat med det men la ner det direkt, min barnmorska kände och klämde lite extra och sa att hon inte alls förstod vad läkaren hade menat och uppskattade bebisen till runt 3500 gram. En normalstor bebis.

Pratade lite om förlossningen, och jag tog motvilligt emot en ny tid trots att jag skall avboka den eftersom bebisen redan är här då. Kom igen, 21 november är det som gäller, 1 december finns inte på kartan.

Mina höfter tål att kommenteras. Herregud, bebisen kommer glida ut!