Förlossning del 3

Vår lille kille kommer ut. Att det är en pojke vet jag ju såklart inte fören undersköterskan frågar om jag vill ha hjälp att lyfta upp honom. Han? Frågar jag. Dennis nickar stolt. Jag frågar ändå för att försäkra mig. Är ni säkra, en pojke? Ett lyckorus går genom kroppen. Sedan ligger han där stilla. Han är helt färdig, nästan inget fosterfett, svart hår. Han bara tittar men jag som gärna vill att han ska skrika lite masserar honom lite över ryggen med hjälp av undersköterskan. Moderkakan kommer ut och skvätter ner hela BM med blod. Vi skrattar igen, bm hittar en liten liten reva som hon väljer att sy trots att jag försöker få henne att avstå. Hon glömmer fästa tråden så hon får göra om det. Återigen skrattar vi och säger att hon får lov att gå hem och sova nu.
Barnmorskan och Undersköterskan tackar för de fick vara med på vår förlossning och rusar sedan iväg för att hinna med tåget. Sedan går timmarna, vi fikar, tittar, visar upp vår kille för stolt storasyster, ringer familj och vänner. Jag duschar, känner mig märkligt frisk för att just har fött och alla i korridoren frågar hela tiden "har du verkligen fött idag?". Jag har inte ont någonstans, jag är inte trött och känner att nu vill jag hem och mysa med min familj. Tårta ska vi ha och champagne. Någon timme innan vi åker börjar jag känna mig matt. Jag blöder mycket men tänker att med tanke på kraften i mina eftervärkar är det säkert normalt. Herregud allt är väl normalt med andra barnet tänker jag.

Klockan 15.00 är vi hemma. Jag känner mig fortfarande matt men herregud jag har precis fött barn. Jag vilar och myser. Min familj kommer och jag försöker umgås och äta, ha trevligt och mysa med Engla och bebis. Men jag orkar inte. Jag kräks, sedan somnar jag. Jag byter blöja (binda) var 5-10 minut och varje gång jag reser mig faller det nästan moderkaksstora klumpar ur mig. Jag duschar och byter och duschar och byter. Tillslut är bindorna slut. Jag får panik, hur ska jag kunna sova inatt, jag kommer blöda ner hela sängen om jag inte bytar binda var 5 minut och beslutar att ringa till bb för att kolla om det är normalt. Det tycker jag skall åka in och någonstans här försvinner all ork. Hjärtat rusar, jag orkar nästan inte gå, väl på akuten tar dom det lugnt. Ingen panik här inte, en undersökterska är nästan nära på att skicka hem mig när hon hör att jag födde på morgonen och blöder. Det är ju normalt att blöda. Hon säger " Herregud du ser ju jättepigg ut för att ha fött i morse, kan man aldrig tro jag låg i sängen i 6 dagar när jag hade fött". Jag svarar att jag i alla fall känner mig döende. När dom tar mitt blodtryck försvinner jag. Dom sätter dropp och lägger mig i hjärtsäng läge, baddar med vatten, tar prover. Mitt hb ligger på 95. Jag blir inkörd i ett rum och en läkare kommer för att undersöka mig. Ganska snart visar det sig att ett kärl, en artär står öppen och orsakar blödningen. Världens hemskaste undersökning av ren smärta (gyn undersökning rekomenderas inte direkt efter man fött barn) resluterar i att läkaren får sy för att få stopp på blödningen. Ett läkemedel som gör mig mindre blödningsbenägen sprutas in i venen och orsakar vad jag först trodde var en nära döden upplevelse som senare visade sig vara en bieffekt av läkemedelet, kraftigt illamående och skakningar i hela kroppen. Jag läggs in på gyn och nya prover på mitt hb tas. Provet visar 79 och läkaren ordinerar blod. Ligger hela söndagen och försöker vila, äta, få igång amning och får blod. Efter två påsar blod känner jag mig som om jag varit på spa i en vecka. Känslan av att kunna gå på toaletten utan att jag orsakar blodbad och faktiskt kunna ha en binda i ett par timmar gör att jag känner ren tacksamhet till den duktiga läkaren. Framåt kvällen känner jag mig riktigt bra och orkar duscha och mysa med bebis. Orkar lyfta honom och intressera mig på riktigt för honom. 9 timmar mellan natten lördag till söndag ammar jag tills brösten nästan blöder, sedan äntligen kom mjölken och bebis (ska snart få ett namn) somnar. Pku test tas, hörseltest och sedan beslutar jag tillsammans med läkaren för att åka hem.

Nu är jag hemma, piggare men inte återställd. Myser med ett helt underbar liten pojke och tycker livet är ruskigt bra. Tacksam över en snabb och i efterhand ganska häftig förlossning och lättad över att jag fick hjälp och sökte den innan jag hunnit bli sämre.

Förlossning del 2

Klockan har hunnit bli 06.00 och Dennis har precis ringt på klockan efter lustgas. Undersköterskan kommer in och frågar vad jag vill och jag säger att jag skulle vilja ha lustgas nu. Hon tar mitt blodtryck mitt i en värk och jag hör bara att hon berömmer min andning och börjar fråga om jag har äggvita i urinen eftersom jag har så högt blodtryck. Hon går utan svar eftersom jag är helt upp i min andning. Min barnmorska kommer in, presenterar sig och säger att hon vill undersöka mig innan jag får lustgas. Kläder av och jag hyfsat irriterad över att allt tar sån tid (enligt mig) frågar precis när hon skall undersöka mig "SKA DU GÖRA DET NU??!". Hon skrattar lite och frågar om jag har en värk nu då? JA. Jag säger sedan att det känns som om vattnet kommer gå snart barnmorskan skrattar och kontrollerar sen. 8-9 centimeter och mycket riktigt, ordentligt buktande fosterhinnor, hon frågar om hon ska ta hål och det tackar jag ja till. Jag börjar skratta och känner en lättnad. Herregud va orättvist mot alla andra, jag har ju inte gjort något; vilken lyx tänker jag. Undersökterskan skämtar lite om att det är nog okej med lustgas nu och jag får masken. Börjar dra och är härligt borta några sekunder under en värk, sen känner jag mig bara förbannad på lustgasen och vill slänga den i väggen. Jag behåller den ändå, tänker att jag kanske kommer ångra mig och vill inte förlora den smärtlindring jag faktiskt har. Bm sätter elektrod på bebis huvud och jag ställer mig på alla fyra. Här händer något. Jag känner mig stolt, som en urkvinna som skall föda och tänker hela tiden att jag behöver ingen för det här, det är tack vare mig jag kommer klara det här. Inte på grund av min barnmorska eller Dennis. Tack vare mig och min kropp. Jag tänker, om jag slappnar av går det fortare. Bm försöker skriva lite journal samtidigt som hon slänger ett öga på om elektroden kommer lägre ner. Dennis hjälper mig att hålla balansen och jag börjar krysta. Bm kommer och kontrollerar och hjälper mig pressa bort den sista cm medans jag krystar. Undersköterskan kommer in i rummet och jag säger "du hörde det var dags eller". Sedan börjar det. Jag trycker och hör att de andra i rummet försöker få kontakt med mig och svarar "Förlåt förlåt jag vet att man inte ska skrika". Alla börjar skratta och säger att de är tillåtet att skrika. Sagt och gjort. Jag skriker, trycker och får då och då kontroll över mig själv och lägger kraften på att trycka. Jag känner efter med en hand och känner att bebisens huvud nästan är ute. Tack gode gud tänker jag och tänker, nu jävlar trycker jag så är helvetet över sen. Jag trycker och trycker och trycker och ploff så var han ute. Krystvärkar i 8 minuter, aktiv förlossning 32. 1.48 minuter sedan första värk.

Förlossning del 1

Vaknade någon gång på natten mot lördag för att gå upp och kissa. Besvikelse infann sig direkt, ingen bebis den natten heller. Vaknar någon timme (?) senare klockan 04.50 av att jag drömt att jag har ringt in till förlossningen för att berätta att jag har värkar. Reagerar över att en samandragning jag får en stund senare känns lite mer än vanlig, men ont gör det ju inte. Somnar någon minut och vaknar igen av att jag åter igen får en samandragning. Tänker att om jag går upp för att kissa kommer det gå över eftersom mina förvärkar alltid gör det. Kommer in på toaletten och kollar på klockan 04.57, får en värk till och ringer därför förlossningen. Vet inte riktigt varför, mest känsla.
Växeln meddelar att det inte är någon som svarar och frågar att det är viktigt. Jag svarar att jag tänkte föda barn och att hon själv kan avgöra om det är viktigt. Hon blir lite nervös och frågar om hon ska försöka igen eller om jag skall återkomma. Jag frågar irriterat om hon vill jag ska föda en annan dag. Hon kopplar fram mig till förlossningen som så småningom svarar att eftersom det är mitt andra barn får jag komma in precis när jag känner att jag vill. Jag väcker Dennis, säger lite på skämt, Bebis... Sedan går jag in i duschen, tvättar bort sminket, smörjer in benen, packar det sista och borstar håret. Värkarna börjar kännas men inte värre än att jag kan andas mig igenom, lite som mensvärk.

Dennis får i uppgift att få tag i Taxi. Jag hör honom säga i telefonen "okej, tack ändå." Han kommer in i badrummet och säger lite lätt "Dom hade ingen ledig". Jag känner viss irritation. Är det ingen som fattar att jag ska föda. Jag svarar något i stil med, "Nähä, den här jävla staden, sanslös." Han ringer vidare och får tillslut med hjälp av tips tag i en bil som lovar vara på plats om 10 minuter. Gosar med Engla, instruerar min lillasyster om hennes uppgifter och går sedan ner till bilen. Taxin tar tid och jag känner medans vi står där ute och väntar att värkarna börjar gå mot lustgasnivå (önskan om) och jag blir otroligt sugen för att göra en tarmtömning. Berättar detta för Dennis och säger "Tror inte det är ett bra tecken, brukar vara nära då". Taxin kommer slutligen, dock efter tillräckligt många minuter för att jag skall vara berädd att slå ihjäl personen som kör. Jag säger inte ord på hela vägen in och lämnar sedan hastigt bilen, trycker på klockan för att bli insläppt och får till svar genom porttelefonen. "Hej! Där står ett meddelande på dörren!". Jag läser på dörren. "Använd skoskydd!".

För jag vet inte vilken gång i ordningen denna natt känner jag "ÄR DETTA ETT SKÄMT?!". Med värkar, höggravid skall jag balansera för att få på mig några jävla skoskydd?!.

Får på mig skoskydden och tar hissen upp, värkarna kommer tätt nu, men fortfarande ganska snälla. Undersköterskan som tar emot oss säger att hon vill ta en vikt innan vi går in i förlossningsrummet. Igen, är detta ett skämt?.

Vågen var sönder så vi får istället gå in på ett förlossningsrum, dom presenterar sig och går sedan. Jag får en värk till och säger efter den. Nu vill jag ha lustgas Dennis, ring på klockan.

ingen mammaglow.. hb 79 och energi och kraft 0

nytt rekord! 32 minuter!

ingen bebis men en sambo med hemtenta som har datorn

Bf +2

Har precis efter ett litet snöäventyr kommit till skolan. Herregud vilket väder. Vi har sedan i maj berättat för Engla att bebisen kommer när det blir vinter och det kan man väl lugnt säga att det är nu? Välkommen ut bebis! I magen är det annars rena lugnet. Bebisen vaknar till någon gång om dagen, rör på sig lite och sover sedan. Några värkar med aningen kraft men inte ens på mensvärknivå (alltså för oss som har det på en riktigt vidrig nivå) men annars ingenting.

Nu är det snart basgrupp och resten av dagen blir det tentaplugg. Fick panik inatt och började plugga läkemedelsräkning och leta artiklar till C-uppsatsen. C-uppsatsen skall för övrigt skrivas om sådär 8 månader!

Vintermys!

Engla ligger nu tyst i sin säng efter att ha ropat in mig vad som känns som 100 gånger för att berätta "en saga" som hon uttrycker det. Dom har handlar om allt från att hon bajsade och torkade sig förra sommaren till att hon har eld i sina ögon som säger att hon ska äta. Fråga mig inte, jag vet inte.

Nu sitter jag bänkad framför Kanal 5 och Svergies skönaste familjer, njuter av varma lussekatter och dricker julmust! Extra härligt är att tvätten ligger i skåpen, disken är diskad, golven är rena och sängen renbäddad!

herregud va små

Nu är till och med blöjorna på plats, bara bebisen som saknas. Herregud vilken liten rumpa som måste gömma sig i magen med tanke på hur små blöjorna är!

Julklappar

Har redan köpt ett par julklappar men är långt ifrån klar. Till Dennis är det enkelt. Bebisen får nog en portion bröstmjölk och en ren blöja. Familjen har detaljerade listor som man helt enkelt bör följa. Min syster Fredrika brukar säga att det inte är så viktigt, men gissa om det är. Det är livsviktigt och inte sällan brukar hennes sambo se svettig och nervös ut redan i november.
Sen har vi Prinsessan Engla. Hon har en lång lista, flera till och med. Dom rymmer allt från Elefanter till lila skateboards och motorbåtar. Hon har inga problem med att uttrycka Önskningar skulle man kunna säga. Engla har ju lite människor runt omkring sig, inte nog med att mina föräldrar är separerade med lite nya uppsättningar utan även Max föräldrar är det. Ovanpå det finns där Dennis föräldrar med morföräldrar och vad som känns som ett par tusen mostrar och fastrar, gudmödrar och gudfäder även det i dubbel uppsättning. Lägg sedan gärna på att Engla är första och enda barnbarnet (sålänge bebisen stannar inne) hos de flesta. Vad jag försöker komma till är att oavsett hur lite eller mycket vi än köper till Engla så blir det alltid för mycket. Blir några få presenter från oss i år skulle jag tro och sedan lite saker som hon behöver.

Underbart tält hittade jag hos blåelefant.se men knappast aktuellt då det kostar lite mer än vad jag normalt betalar för lite tyg och plast.

Som innan man dör?

Vecka 41 i morgon av totalt 40 veckor. Precis ingen logik alls. I morgon är jag alltså på övertid, idag är jag i mål. Fast ändå inte. För jag sitter här hemma och känner mig tusen år från att föda barn. Ingen känsla, ingenting inom mig som säger att "nu är det dags". Inte ens förvärkarna är av någon riktig kvalité längre. Slemproppen fortsätter ju i och för sig att avlägsna sig och tarmtömning sådär 4-5 gånger om dagen, men det är allt som kommer ut. Äckliga grejer, inga söta bebisar.

Den här Graviditeten har varit väldigt Speciell. Den började med illamående på en helt för mig tidigare okänd vidrig nivå. Känslostormar, ångest, oro och ibland en viss känsla av lycka. Detta trots att Bebisen var helt planerad. Sedan kom mellan perioden, utan direkt illamående men med fortsatta våldsamma kräkningar, dock mådde jag bättre och kände mig lite, lite gladare. Sedan kom tredje triemestern, den som man ska må skit. Helt plötsligt mådde jag toppen. Glad, kände mig frisk i kroppen, pigg och full av energi och så fortsatte det fram till två- tre veckor sedan. Trött igen, ont i kroppen, massor av onda förvärkar, irriterad och stressad. Men så vände det igen. Precis när jag trodde att man inte kunde må sämre rent kroppsligt så känner jag mig nästan hög. Jag känner det som om kroppen väger 10 kg mindre, jag rör mig smidigare, jag är piggare, jag är glad , jag orkar göra saker. Men framförallt. Jag känner mig knappt gravid ibland.

Så vad tror ni? Kan det vara som precis innan man dör med en förlossning? Man liksom vaknar upp efter veckor av frånvaro och är piggare än någonsin för att sedan stupa? I mitt fall då föda? Vi hoppas på det.

En känsla av att Bebisen kommer stanna där inne för alltid har infunnit sig starkt.

bf

Fullmåne

Fullmåne sägs kunna få både barn att titta ut och människor att förvandlas till brottslingar. Engla valde att titta ut på fullmåne, Bebisen i magen valde det inte. Mycket och rikligt med förvärkar hela natten men inte en endaste liten bebis. Dock var det inte långt ifrån att jag lät månens kraft inta min kropp och förvandla mig till galen. Har precis kommit fram till att det är dumt att ställa in sig på ett datum, man blir både arg, besviken och väldigt irriterad. Nu får bebisen välja fritt helt enkelt, jag skulle uppskatta om den väljer en dag då vi inte har tenta men inte ens det är ett måste. Bebisen vi väntar på dig men vi förstår att du inte är redo än. Det är okej.

Bebisrum

Egentligen mer en hörna som jag antar inte kommer bli använd på väldigt lång tid, men den finns och är nu färdig. Ja, nästan i alla fall. Mobilen som vi köpt har inte riktigt kommit upp än men vi har gott hopp.

Dagen

Dagen började med lång sovmorgon som fortsatte i någon slags dröm där jag vacknade upp till ett tipp topp städat hem. Mycket märkligt måste jag säga men väldigt uppskattat. Skulle sedan köra en kort väg till affären för att köpa lite nödvändigheter men blev överväldigad av en frihetskänsla där bakom ratten i min nya bil att jag genast bestämmde mig för att köra en bit till och istället handla utanför staden. Väl där insåg jag att jag fortfarande inte var mätt på bilkörning utan tog avfarten mot kalmar. Nästan halvvägs inser jag att av hushållets tre visa/mastercards så hade jag alla med mig och utifall att jag skulle råka föda i Kalmar är det ju bra att se till att Dennis rent tekniskt faktiskt kan ta sig dit så jag vände om. Hela vägen tillbaka, plockade upp Kickan och Vincent som också var sugna på Kalmar och sedna körde jag de 9 milen till Kalmar, 3 vidriga timmar på Ikea tillsammans med resten av hela blekinge och sedan 9 mil tillbaka. Klockan han bli halv sex innan vi var hemma igen trötta och belåtna redo att boa klart det sista.

Nu blir det sängen. Kvällen har vi haft det mysigt här hemma med Mamma och storasyster, ätit Lussekatter och druckit glögg.

ingen bebis

Det gäller att förbereda allt.

Från Englas förlossning finns 3 bilder. En där jag i en mycket osmickrande vinkel drar lustgas, en där Max skrattar samtidigt som jag skriker och en där Engla är född och man får med min feta mage med bristningar, mindre vackra bröst, dubbelhaka, och ruskigt fett ansikte. Det är allt. Inga vackra bilder. Vad händer med fågelperspektiv? Jag vill se så liten ut som möjligt på bilderna, inga jävla dubbelhakor med.

Nu fick jag en idé , jag tog ett gäng med osmickrande bilder på Dennis som jag har informerat honom om åker ut på bloggen om bilderna blir lika hemska som dom han tog på barnmorskebesöket eller typ rakt igenom hela graviditen. Det får bli hans mål, göra mig nöjd med bilderna. Inga dubbelhakor.

Ingen bebis här inte

Vi går och lägger oss. Trots att det verkligen är sant att de sista veckorna är minst lika jobbia som hela den första delen av graviditeten tillsammans tycker jag detta är det bästa. Det är spännande. Ingen vet när, ingen vet hur, ingen vet vem det är som skall komma. Roligast för mig är att jag vet hur fantastiskt det är, Dennis är ovetande om vad som väntar honom vilket gör att det känns lite speciellt för mig att uppleva detta med honom.