Min fina sambo

Han är otroligt söt. Han är helt förälskad i sin lille son och säger saker som "Han kommer ta världsrekord i bla..bla..bla". Han är precis som de flesta föräldrar. Övertygade om att just vårt barn är lite bättre än andras barn. Lite smartare, lite snällare, lite duktigare, lite sötare. Jag försökte förklara för Dennis att även om Wilmer är helt fantastisk så är han säkerligen på samma nivå som andra bebisar i samma ålder om än lite sötare. Han fortsatte "Nej men alltså han är så Stark och duktig och vill så mycket, han är OVANLIGT stark....".

Jag tycker han är söt när han tittar med kärlek på Wilmer. Imponeras av stabil nacke och stora rapar. När Engla var nyfödd var jag inte ett dugg bättre. På BB kom den ena mamman efter den andra fram och sa "men gud så söt" när de tittade i den lilla sängen, det blev ALLTID obekväm stämning eftersom jag aldrig tittade tillbaka och sa detsamma. Jag tittade istället med lite medlidande helt och totalt ointresserad av deras bebis. I min värld fanns det bara Engla, jag hade redan fått det bästa och därför kunde knappast något i deras sängar fånga mitt intresse.

Denna gången känner jag mig mer som de där mammorna som kom fram då. På familjegruppen tittar jag, awwar mig, fångar ögonkontakt med de andra bebisarna och tycker alla bebisar är otroliga. Men samtidigt hade ni hört hur jag och Dennis håller på i den där gruppen hade ni kräkts.. "Wilmer kan detta, Wilmer gör så, Wilmer sover hela natten, Wilmer är alltid glad." Vi gillar vår bebis helt enkelt och hur mycket jag än anstränger mig för att inte skryta så lyckas jag inte. Varje gång tänker jag, jag måste skärpa mig folk gillar inte människor som skryter.