Ja alltså, bebisen är ju som ni säkert redan vet ute. Ikväll blev det Body balance, underbart! Jag är verkligen ingen träningsnarkoman, jag flåsar av att försöka ta mig upp för trappan med ett barn i famnen (trots att barnet är väldigt peppande "de är bättre mamma, 1,2,6,3,9.."), men det är verkligen värdefullt för mig att få den timmen för mig själv och stärka mig själv fysiskt och psykiskt.
Passen går faktiskt bra, magträningen är hemsk så klart men jag hänger med bra och det ändå jag har riktigt svårt för är avslappningsdelen. Jag vill inte behöva lämna Wilmer alls och just nu matar jag honom full, ser till att han sover och försvinner sedan i ganska exakt 1 timme och 10 minuter. Jag tänker att han trots allt är utan mig betydligt mycket längre när jag har sovmorgon. När jag kommer inspringande här hemma med bilden av skrikande traumatiserad bebis i huvudet känns det ganska bra att han avfyrar det ena stora leendet efter det andra, som om han försöker säga "slappna av lite mamma jag är inte skadad för livet, det löser ni säkert längre fram".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar