Konsten att våga

Jag är nog lite av en attachment förälder(även om jag mest strävar efter att vara en bra förälder ; inte perfekt men bra), min filosofi är väldigt enkelt. Är barnet tryggt är det välmående. Men något som inte ingår i min filosofi är egentid. En liten brist skulle man kunna kalla det. Jag har fram till nu varit utan Engla i högst två timmar vid ett antal tillfällen som kan räknas på en hand. Inte så många med andra ord. Jag är helt enkelt inte så bra på det. Det är inte det att jag är super nojjig och ringer hem tusen gånger utan jag undeviker helt enkelt tillfällen in i det sista. Men för att komma till poängen, i kväll är det dags.

Om ett par timmar ska jag och några vänner ut och äta , en avskedsmiddag för min vän Maria som flyttar till England om ett par dagar, jag har inte fattat helt om hon åker dit för kärleken eller för att jobba, men förhoppningsvis en bra blandning av båda. Men nu blir det ju lite av en avskedsmiddag för mig också , kommer nog bli en trevlig kväll!

Max är hemma och fiskar pappapoäng och Engla är på ett strålande humör så de kommer nog ha trevligt. Max brukar föresten väldigt medvetet fiska pappapoäng och säger saker som "Åhh va jag saknar Engla!" Efter att vi lagt ner de senaste två timmarna på att få henne att sova. När jag sedan lite oroligt frågar "verkligen?" Så brukar han erkänna att det lät bra och att han bara var ute efter lite poäng.