De senaste veckorna har varit mycket, lite mer än vanligt. Därför har också bloggen varit död. Till en början pågrund av tidsbrist, senare pågrund av "var ska jag börja syndrom". Gud va jag låter negativ i min ton idag. Jag hör det själv, illa illa. Men inget att skrämmas av, jag är inställd på någon typ av irritations-sarkasm-ironi-inställning idag, i morgon vaknar jag rosig om kinderna och sprudlande av energi och glädje. Tyvärr roas jag inte ens av mig själv idag och ännu mindre Dennis. Stackaren. Alltid synd om mannen, mannen med hans jobbiga kvinna.