Sanningen suger.

Engla och jag har mysmorgon hemma när hon plötsligt får syn på ett spöke på Bolibompa, hon blir hysteriskt ledsen på ett sett som visar att hon verkligen blev rädd. Jag försöker genast lugna och berätta att spöken inte finns förutom på bolibompa och så vidare. Samtidigt får jag en klump i magen, bara inte spöken hör vad jag säger och börjar få för sig att visa sig för mig för det vill jag INTE. Till saken hör att jag tvingat upp Dennis natten innan för att följa med mig på toa eftersom jag av rädsla efter att ha kolla på någon dokumentär om spöken inte lyckats sova.

Senare samma dag bestämmer jag mig för att efter flera uppmaningar från Engla om att "flyga moffa" att göra just det och bokar biljetter till i maj. Samma sekund som biljetterna är bokade kommer ångesten. Ska jag alltså dö den 9e maj? Ja om jag inte överlever och dör på hemvägen istället. Jag börjar som en tok att googla allt om flygbolaget, försöka få fram siffror om dess löner till piloter, företagets allmäna ekonomi, vem som sköter servicen. Ja, jag är störd men först och främst så hatar jag att flyga. Jag har huvudet fullt av löpsedlar om döda gravida med barn i flygkrash när jag lägger mig den kvällen men jag hör att ur min mun berättar jag med inlevelse för Engla om hur fantastiskt roligt och pirrigt det är att flyga och hur säkra flyplanen är.

Jag har en plan. Om vi störtar ska jag låtsas för Engla att pirret i magen är roligt och skratta, pussa och krama hela vägen ner.