vi är på skåneturne

Termin 5 nu kommer vi!

Tentan gick bra tack och lov vilket firades med en hel natts sömn. Vaknade halv 5 i morse och var pigg och kunde absolut inte tänka mig att sova mer så gick upp och pluggade lite. Nu sitter jag och försöker få ihop en cd till bilen. Dennis är nästan kräkfärdig över mina val, ni som känner mig och vet hur dålig musik smak jag har kanske förstår precis varför. Jag å andra sidan njuter i fulla drag, musik när den är som bäst! Och ni vet väl att det är den som kör som väljer musik.

Nu är klockan snart 08.00 och Engla och Dennis skall snart ta sig in till stan för frisörbesök för Engla och jag och Wille skall försöka städa här hemma och packa! Vi åker till skåne en dag tidigare pågrund av det dåliga vädret.

Tenta

Sitter i skolan nu och har precis skrivit min tenta. Nu håller jag tummar och tår för att det gick vägen. Ska lämna in min blankett om terminsuppflyttning också. Overkligt! Sista året!
Hoppas nu tentan gick bra för Dennis också. Inte roligt om bara en av oss klarar den, svårt att bli riktigt glad då.
Wilmer sover supergott i vagnen och var hur duktig som helst på tentan, men tröttheten han drabbats av kan förklaras med den enorma pigghet han upplevde i natt. Pappa Dennis var sådär glad över att morgonpasset började vid 05.00 i morse, och då hade ändå prinsen varit vaken ett bra tag.

Skönaste stilen

Äntligen har Wilmer börjat känna sig som hemma och umgås avslappnat. Han är dessutom underbart mammig och slutar gråta samma sekund jag tar i honom. Dennis är inte helt nöjd, det är jag. Våra grannar var uppe för att försäkra sig om att allt är bra med bebis, de hade nämligen aldrig hört honom gråta. Wilmer gråter ännu inte så ofta, men när det händer, då är han förkrossad och sårad och tårarna sprutar och underläppen darrar. Han går från helt lugn och sovande till det tillståndet på sekunder. När detta händer finns det två lösningar. Jay smith oavbrutet som sjunger, gärna tillsammans med Linnea från idol, eller mjölk.

Engla har lagt sig för kvällen och Wilmer slumrar i soffan på pappa. I morgon är det Tenta, semenarium för Dennis, basgrupp för mig och sedan lite förberedelser inför mitt semenarium på onsdag så jag gör nog bäst i att göra de andra sällskap på soffan.

Engla imiterar tomten...

morgonsnack..

07.30 väckte denna korven mig för andra gången, det innebär att jag bara matat en gång i natt och jag tror det var vid 5. En utmärkt natt med andra ord! Mer sånt Wilmer!
Resten av dagen har vi precis som jag planerade legat i sängen, pluggat och sovit om vart annat. Möte på eftemiddagen som gick bra och nu har vi precis ätit middag och ska strax lägga oss på soffan. Trötta familjen var det här!

Morgonstress hos familjen Stevens/Nielsen

Nu är Engla och Dennis på Englas förskola. Dennis har "kökstjänst" idag och skall se till så alla barnen blir mätta och glada. Engla älskar när Dennis är med på dagis och därför har det blivit ganska många tillfällen på senaste tiden. Jag och Wille har precis kommit hem och håller oss nog i sängen tills det blir dags för möte med vår handledare i eftermiddag. Ska plugga lite läkemedelsräkning härifrån så jag inte gör något idiotiskt misstag i morgon.

Julshopping

Jag och Wilmer har precis kommit hem efter att ha gjort stan en stund. Skönt nog inte så mycket folk idag och inte heller för snöigt eller kallt. En trevlig stund helt enkelt. Blev faktiskt lite kläder till mig själv. När jag kom hem och visade upp alla kläderna för min familj tittade Engla på mig samtidigt som jag försökte tränga ner mig i en tajt klänning. "VAD GÖR DU MAMMA?!" jag försöker trycka in min mage... "MEN DET GÅR INTE, DU ÄR TJOCK NU!!" sa min fina dotter innan hon började gråta. Tack!

Slutet är nära!

Och det känns helt fantastiskt. För varje tenta vi gjort de senaste året har det kännts som om en sten lossnar lite. Vi älskar Karlskrona, det var här vi träffades, här livet började på riktigt. Alla underbara människor som tog emot oss med öppna armar. Vår vackra stad. Men. Det är inte hemma. Nu ser vi slutet och vi är som barn innan julafton. Vi pratar om flytten, planerar, drömmer om att bli färdiga och flytta hem. Hem till skåne. Jag är dock inte bra på seperationer och kommer gråta floder när vi väl lämnar och vi har redan bestämmt att återvända varje sommar. Om ett år kommer vi vara ett steg närmare våra drömmar.

Bra fredag

Medans Engla skuttat av sig Energi på leklandet har jag och Wilmer varit hemma och pysslat. Vi har rensat min garderob, plockat lite, tvättat, beställt de sista julklapparna, slagit in paket, betalt räkningar och pratat med familj i telefon. Samtidigt har vi lyssnat på mysig musik, haft tända ljus och njutit av tystnaden och ensamheten.

Jag kom på en bra julklapp. Ett verktyg jag faktiskt efterfrågar varje gång jag föder barn. Någon typ av såg som kan dela mig i bitar (vid barnfödandet är det att jag inbilar mig att om man sågar av min rygg så slutar smärtan). En bit till Engla, en till Wilmer, en till Dennis och så kanske en bit till mina vänner också. Ja just det, en liten liten bit till mig själv också!

Jag funderade på en sak igår. Eftersom jag lyckades hoppas över hela latensfasen och öppningsfasen utan att känna smärta och började direkt på övergångsfasen för att sedan snabbt komma till krystfasen. Innebär det att jag skulle kunna ta mig direkt till krystfasen nästa gång? Det hade ju varit toppen. Krystfasen är en underbar fas då man vet att helvetet snart är över och att man är sekunder ifrån ren och skär lycka. Dessutom den minst smärtsamma fasen. Då borde jag med andra ord kunna föda ett (eventuellt) tredje barn utan direkt smärta.

Nä just det, trötthet, dela mig själv i tusen bitar för att räcka till, plugga, plugga vidare. Inte planera fler barn. Men hade ni sett gokinderna som ligger och sover här bredvid hade ni gjort samma!

Det där med Engla

En moster uppmärksammade något jag faktiskt är väldigt medveten om. Det är få bilder på Engla i bloggen just nu.

Jag tänkte lista anledningarna.

1. Wilmer är ny och därför lite extra spännande, ganska snart kommer vi säkert tröttna på att ta bilder på honom.
2. Engla är ALLTID naken, och nakenbilder vill vi inte ha på bloggen. (vi erbjuder kläder, vi faktiskt försöker förespråka dem vintertid men Engla vill vara "nakenfis").
3. Engla påstår att det kommer "sol" i ögonen när man försöker ta en bild, därför har alla bilder en hand framför ansiktet.
4. Engla vill absolut inte göra som jag vill, så vill jag hon ska stå framför en kamera i en sekund får vi bara med fartmolnet på bild från när hon avlägsnade sig.

Nu är i alla fall Engla på leklandet och när Dennis ringde uppjagad precis över vilken typ av hysteri med tre helt galna tjejer som slängde sig ut från olika höjder därinne kunde jag avgöra på skriket att hon har roligt! Dennis lär sova gott i natt.

jag förstår inte vad folk menar... vadå fel färg?

Torsdagar är bra dagar!

Jag älskar Torsdagar och alltid har alltid gjort. Dagen innan Fredag! Just denna Torsdagen känns extra bra. Två av tre semenarium och redovisningar avklarade. Dessutom kom den klarade tentan som en fin julklapp som var välbehövlig. I morgon blir det hemma dag med alla barn och försöka passa på när dom sover att skriva så mycket vi orkar på projektplanen, tanken är att sitta även en stund i kväll men vi får väl se vad vi orkar. Nästa vecka är det fullt upp som vanligt. Jobba på Englas dagis på måndag, samt möte med handledare inför projektplanen, Tisdag innebär tenta på morgonen och sen basgrupp. Onsdag är det semenarium och sedan gott folk blir det förhoppningsvis lite jullov då vi faktiskt bara ska njuta av att göra så lite som möjligt!

Ikväll ska vi lyxa till det med julbord här hemma. Vi har valt ut sakerna vi tycker om och struntat i resten och sedan istället lagt till sånt vi tycker bättre om. Tillexempel, bort med jansons och fram med potatisgratängen. Ris a lá malta har vi natruligtvis orimliga mängder av.

Inte vad jag önskat mig

Det blåser kallt så jag som sitter innanför fönstrena kan känna det. Jag ser att det yr snö ute och jag kan utan problem föreställa mig hur halt det är och vilket kaos bilkörning kommer innebära. Har seminarium om en timme så lika bra att ge sig i väg. Skit också, hoppas inte detta innebär min död.

Tack babybjörn!

För att jag fåt mina armar tillbaks! Jag har lärt mig en sak om Wilmer, lite mer än två veckor tog det. Han vill vara nära, nära. Alltså inte i bland, utan hela tiden. Helst tror jag att han hade velat krypa tillbaks in. Han vill hålla handen när vi sover, han öppnar ett öga då och då för att kolla så vi säkert är kvar, på dagen är det sova på magen som gäller och all övrig tid måste man hålla honom mot bröstet, räcker inte med famnen, inte nära nog.

Dagen började i alla fall toppen! Jag klarade min tenta! Dennis ringde först för att berätta om sitt eget resultat, han hade klarat den bra men missat lite på bland annat förlossningens olika faser. Han kan få skylla på att vår förlossning 3 dagar tidigare bara hade en fas i princip vilket var krystfasen så han blev kanske lite förvirrad av det. Efter en liten stund ringde i alla fall Dennis upp igen och berättade att han hade sprungit på tentarättaren som berättade att jag hade klarat den med så nära alla rätt som man kan komma! Bravo Olga!

Julklappsdilemma

Jag önskar mig ingenting. Verkligen ingenting. Jag har tänkt och tänkt men kan ändå inte hitta på något riktigt bra. Bra egentligen kan man tycka men jag är trots allt en riktig Stevens. För att förklara Stevens syndromet lite enkelt kan man säga att jag kan inbilla mig att det inte är så viktigt... fram till julafton vill säga. Då rasar världen om jag inte får något fint. Löjligt absolut, men sant.

Men i år är det ett problem till, jag är familjens ekonomiskt ansvariga, lite som ekonomichef här hemma. Jag beslutar kring det vi lägger pengar på och inte lägger pengar på. Just nu anser jag att familjens ekonomi har alla utgifter den behöver och bör ha lite inköpsstopp. Problematiskt då alla julklappar utom just min är klar.

De julklappar som jag trots allt lyckats tänka ut är utanför alla rimliga gränser, en resa för hela familjen, en kitchen aid och en söt plånbok från LV. Ingenting vår studentekonomi i juletider ber om. Jag för göra det klassiska helt enkelt. Önska mig snälla barn.

Dimmig onsdag

För att belöna oss lite bestämmde vi oss för att ha myskväll igår, oxfilé, god dryck, choklad, popkorn och tända ljus i alla rum. Supermysigt till en början men efter att Wilmer och Dennis var röda av värmeslag och Dennis försäkrat mig om att alla element stod på 5 av 5 insåg jag att det nog var mig det var fel på som hade gåshud och frös så jag skakade. Mycket riktigt, 39.0 visade tempen och jag låg några timmar och bara skakade okontrollerat i natt. Jag gick emot allt det jag själv lär ut, svalt i rummet existerade inte. Jag ställde mig i duschen, duschade tills jag blev rädd för någon form av brännskador och la mig sedan under två duntäcken invirad i en filt. Någon timme senare åkte alla kläder av och täcken ner på golvet och jag öppnade fönstret så vi hade storm i sovrummet. Ja ni hör, hysteriskt.

Vaknade med huvudvärk i morse men varken för varm eller för kall och har ändå lyckats plugga i dag. Däremot har jag haft dåligt med mjölk under hela dagen (för att jag är sjuk?!) vilket har gjort att Wilmer sitter fast vid mig, skam den som ger sig är hans motto. En riktig mammagris!

Så dålig uppdatering beror på att jag sitter som jag gör på bilden och har gjort stor del av dagen.

Bekvämlighet är ett hot mot männskligheten

Hur kommer det sig att när man inte hade något var allt mycket lättare? Man stod och frös när man väntade på bussen, man släpade på tunga matkassar, man bodde trångt, man skippade julpynt av ekonomiska orsaker, man tvingade sin ett åring att sova hos mamma eftersom man var rädd för mörkret. Man köpte kläder nästan i smyg för sig själv, man låtsades som om man inte såg när kortet drogs. Man åt en halv kyklingfilé för man tänkte att då räcker ju en hel i två dagar.

Nu gott folk är det andra bullar. Man skaffade en större lägenhet och fick grymt mycket mer att städa. Man skaffade tvättmaskin som gjorde att man blev bekväm och fick ett tvättberg utan dess like. Man köpte en skön soffa som man av någon anledning valde i vit, mer att tvätta. Man skaffade bil för att slippa åka buss, vänta på en buss verkar inte så jobbigt när man plötsligt skall gräva fram sin bil, skotta fritt för däcken, få in en vagn där bak och två gråtande barn, för att sedan skrapa rutorna invändigt och utvändigt. Då verkar det enkelt att vänta på bussen. Att man helt plötsligt hade råd att äta en hel kycklingfilé gjorde att man gick upp 10 sambokilon och därmed trots att man plötsligt rent tekniskt kan köpa kläder inte har någon lust till det.

För började man efter halva månaden längta efter lönen , för att kunna handla skit. Nu längtar man efter lönen för att lugna ångesten och visa sig själv att man faktiskt hade råd med räkningsberget denna månaden också.

två år sedan

För två år sedan flyttade jag ifrån malmö och en rad bekvämligheter. Jag bodde i en fin nybyggd lägenhet, tvättmaskin och torktumlare, vi hade en bra bil, sparkonto, jag var mammaledig och hade inte så mycket pengar men de pengarna jag hade gick till shopping. Jag hade det ekonomiskt ganska bra och betalade inte några räkningar, visste inte ens vilket elbolag vi hade. Allt sånt skötte Englas pappa.

Så flyttade jag och Engla, vi flyttade till en stor lägenhet på 90 kvadrat bara hon och jag. Med mig hade jag en spjälsäng, lite leksaker, lite kläder, en byrå och en bäddmadrass och en soffa jag köpt för 500 kronor på blocket!. De första två månaderna sov jag på en madrass på golvet inne hos Engla. Mat åt jag vid ett lånat soffbord. Jag och Engla hade ingenting, inte mycket åtminstonde. Eftersom jag tyckte det var för dyrt med buss gick jag varje dag över 3 timmar för att ta mig fram och tillbaks till dagis och till affären. Ofta när det bara var eftermiddag var jag så trött att jag inte orkade något mer än sova, min ben värkte och huvud dunkade. Men för att komma till poängen, jag mådde ruskigt bra. Jag mådde fysiskt bra och med det även psykiskt.

När jag bestämmde efter några månader i den nya alldeles för stora lägenheten för att flytta hände något. Jag gick in i min nya lägenhet, den var helt nybyggd och allt jag önskat mig, en takvåning med murbruk på väggarna och enorm havsutsikt i sovrummet, en chansning jag hade gjort efter att bara ha sett ritningarna. Efter att jag hade flyttat in den dagen skulle jag iväg hem till en vän som fyllde år, jag formligen strålade. Min hud har aldrig sett så bra ut, jag sminkade inte ens mig, tyckte inte det behövdes. Aldrig tidigare i mitt liv har jag mått så bra, på egna ben, ett hem jag älskade, nya möbler, och i fysiskt utmärkt form. Den kvällen träffade jag Dennis på riktigt, jag förstod inte vad som hände, fast i efterhand kanske mer än jag ville erkänna. Jag blev kär på ett sätt jag inte trodde på, jag trodde inte på den typ av förälskelse. När jag och Dennis skilldes åt dagen efter var jag helt nöjd med att bara haft den bästa kvällen i mitt liv, jag trodde det var bra så, att livet skulle gå vidare utan honom. 5 minuter senare ringer Dennis, han är på Ica och har handlat oboj till mig. Han säger att han trodde jag tyckte om det. Ett sätt för honom att säga att han var där för att stanna.

Det är helt sjukt tänker jag varje kväll, i min säng ligger två barn, det är hysteriskt trångt och inte speciellt romantiskt. Varje gång tittar jag på Dennis som ligger där mitt i högen och tänker, vad har jag gjort mot dig?! Han bodde i sin lilla etta, drack öl och spelade tv spel och lyssnade på hårdrock. Nu är han en stolt ägar till en kombi, stressar till dagis varje morgon, sover dåligt pågrund av platsbrist, tittar på sin flickvän som sitter med ett glas på ena bröstet och en bebis på andra och tvingas lyssna på lady gaga om och om igen.

Jag är hysteriskt trött, lite stressad över allt som skall hinnas med , känner mig oerhört otillräcklig som mamma och på det stora helt ganska sliten. Men herregud va lycklig jag är. Skulle jag dö i morgon skulle jag inte ångra någonting men jag hoppas naturligtvis jag får njuta i många år till!

Wilmer och jag

Jag gillar att hänga med Wilmer, det är liksom Wille och jag. Han blir glad när han ser mig och är på det stora hela ett riktigt roligt sällskap. Kanske är det att han tillskillnad från mitt andra barn inte lärt sig att förolämpa mig än, inte mycket om hur elak jag är kommer ur Willes lille mun. Än.

Natten har varit.. lång(?)Mat på sekunden var annan timme, 00,02,04,06 för att sedan vilja gå upp. Men med tanke på hur jag hade med Engla skall jag inte klaga, jag behöver få smaka på hur det är på riktigt att vara småbarnsförälder annars finns risken jag skaffar för många barn.

Nu ska jag försöka plugga några timmar och sedan skall jag och Wilmer åka till skolan för basgrupp och sedan möte med vår handledare inför C-uppsatsen/projektplanen. Vi är berädda på att bli sågade!

16 dagar

Det är 16 dagar sedan Wilmer föddes och jag är nu nere på min före graviditets vikt. Good for me! Men något är märkligt. Var jag så här "go och rund" innan jag blev gravid med Wilmer? Något säger mig att så är fallet då jag har minnen av lättnad samma sekund som graviditetstestet visade positivt och man slapp hålla in magen. I nio underbara månader kunde man slappna av, magen var där den var. Nu (efter jag har firat min viktnedgång med en stor skål Ris a lá malta till frukost) skall det göras något åt det hela, jag skall hitta lite nya mål. Men, det är ingen brådska, jag kan fortfarande komma undan med att jag faktiskt precis varit gravid och det är meningen man ska vara mjuk och go för bebisen att ligga på, ben är faktiskt inte mysigt alls!

Dagen i korthet

1. BVC (Check!)
2. Lämna Dennis i skolan och skicka in inlämningsuppgift (Check!)
3. Skryta på bloggen om Wilmer (check!)
4. Göra klart inlämningsuppgift 2
5. hämta Dennis i skolan
6. Lämna pepparkaksdräkt på dagis
7. Åka till babyproffsen och köpa babybjörnsele
8. Lucia firande på dagis
9. handla mat!
10. titta på julkalendern
11. Sova! (jippi!)

BVC

Wille har sovit ganska dåligt inatt vilket resulterade i en trött Dennis i morse (jag är väl medveten om att Wille inte riktigt är glad för att sova på natten och blir liksom inte trött längre, vi är ett med tröttheten han och jag). Men Dennis som stod för morgonrutinerna med Engla blev lite efter i sitt schema och sedan jag och Wille också. Efter att ha sprungit till BVC och insett att marken inte är springvänlig och min konditon och mina benmuskler inte är vad de borde kom vi i alla fall fram bara 1 minut sena. Wille fick klä av sig, visa upp sin ståtliga mjölkkropp och sedan låta sköterskorna imponeras över 300 gram till på 5 dagar.

Wilmer blev så nöjd att han somnade på skötbädden vilket fick de att imponeras över hans lugn och trygga inställning till livet.

Välkommen till världen!

Välkommen till världen lilla tjej! I morse lite mer än två månader innan beräknat datum tittade en liten kusin till Engla och Wilmer ut! Grattis till mamma Johanna!

Lördag gör vi ingenting

Dennis har två av sina bröder här på besök vilket är hur mysigt som helst. Vi har haft en mysig lördag då vi började dagen med pannkaksfrukost, gick en sväng på stan och åt sedan långlunch tillsammans. Nu leker Engla med Linus inne på hennes rum (jag hör hur hon kör med honom big time!) och Wilmer sover gott hos pappa i soffan. Nu blir det soffan för min del också, disk och städning till trots. Lördag gör jag ingenting!

Goaste leendet

Lathet lönar sig inte.

Jag är vaken men knappt fungerande. Jag är van vid att sova ungefär 12-13 timmar per natt, just nu får jag ihop 6-8 timmar med amningsuppehåll vid 1-2 gånger. Jag har kommit fram till följande. Lathet lönar sig inte. Båda brösten = 4 timmars sömn. Bara amma från ena bröstet = 2 timmars sömn. Wilmer äter bara på ena sidan på natten, sedan sover han igen och jag har inte klagat. Men, i natt när det är tid skall jag minsan göra allt för att hålla honom vaken min egen trötthet till trots för att sedan få sova 2 timmar till i sträck!

Två barn = chock!

Vi har väntat och väntat och tillslut så kom den. Chocken!
Efter att ha sovit ungefär hälften av vad jag vanligtvis gör i snart två veckors tid var jag igår fallfärdig redan vid 19.00. Jag kämpade på tappert till klockan 20.30 men gav sedan upp. Engla som vanligtvis brukar somna vid 19.30 körde med mig och ville jag skulle hämta mackor, vatten, sjunga sånger, och berätta sagor. Wilmer å andra sidan ville snutta, timme in och timme ut. Super nöjd så länge jag tillät. Tillslut tog jag båda barnen med mig in i min säng, bädda ner oss mysigt och gjorde oss redo för sömn. Engla gjorde allt hon inte skulle och jag blev en tjatmamma. Så fort hon fick ett nej började hon gråta hysteriskt och Wille blev då orolig och jag fick börja om med honom. Mitt huvud värkte och ögonen sved av trötthet. När Engla efter att jag gjort allt för att göra henne nöjd skrek till mig att "DU ÄR SÅ HIMMLA ELAK!" bara brast det. Wilmer skrek, Engla grät och jag grät. När Engla såg att även jag grät började hon gråta ännu mer och försöka säga mellan tårarna att allt var hennes fel. När Dennis kom för att hjälpa kunde varken jag eller Engla prata, vi bara grät. Jag grät över att Engla tyckte allt var hennes fel när det var mitt misslyckande, jag grät över att Wilmer grät när han bara är en liten bebis och ska bli tröstad, jag grät över att jag grät när mammor faktiskt inte ska gråta inför sina barn. Dennis fick Wilmer som genast blev nöjd och fick följa med pappa ut på soffan så att jag kunde trösta storasyster.
Sen satt vi där jag och Engla, jag pussade och kramade, vi pratade och jag försökte få henne att förstå att det inte var hennes fel. När vi gråtit färdigt smög vi ut på soffan, dukade fram popkorn och saft och hade familjemys. Efter en stund konstaterade Engla, "Vi är inte ledsna längre, nu är vi lugna och glada."

Ondskefull

De ringde precis från Englas förskola och berättade att de hittat min plånbok. Dennis har glömt sin mobil hemma så jag kan inte ringa och berätta detta (han fick låna min plånbok!). Fatta att jag ska skådespela när han kommer hem. Han ska få berätta med panik i rösten att han tappat den, han ska få säga förlåt tusen gånger och lova att ge mig mina pengar tillbaks... Sedan ska jag säga att dom hittat den.

Tro det eller ej, men jag älskar faktiskt min slarver till pojkvän men lite kul får man ha också!

BVC

Glömde berätta om vårt första BVC besök som vi hade igår.
Fick reda på att Wilmer fått sina fyra sista siffror vilket kändes stort! Vågen visade på 3870 gram och huvudet hade vuxit med 1 cm till 37,5 cm. Han var hur cool som helst och var avslappnad under hela besöket. Annat var det med Engla, hon grät ALDRIG som nyfödd, förutom på bvc.

Om att plugga med bebis

Jag får mycket beröm för att jag orkar plugga samtidigt som jag har en liten nyfödd bebis. Super roligt så klart men. Det känns lite obefogat. Jag fulltankar (båda brösten!) sedan sover korven i 4 timmar. Sedan tankar jag igen och korven sover i 4 timmar till. Så håller jag på dygnet runt. Mellan 19.00 och 22.00 tankar jag konstant. Sedan sover korven i 3-4 timmars pass resten av dygnet.

Så , nog finns det tid till att plugga. Min största fiende till skola är facebook och bloggar inte bebisar!

Min dotter är coolare än jag

Igår morse när vi lämnade Engla på dagis hade årets bilder kommit. Roligt tyckte jag! Dennis hade tittat på de dagen innan och sagt till mig att de var ganska bra. Jag tog upp ensambilden och blev direkt besviken. Den var ingen hit. Tråkigt, men herregud vi har alla lite dålig fotograferingar i ryggsäcken tänkte jag. En sekund ungefär han jag tänka att de ju faktiskt hade gruppbilden också innan jag såg det hemska. Vad har vi gjort fotografen? glömde vi betala korten förra året? Engla var omphotoshoppad till gris. Jag var i chock. När vi kom hem började jag till och med gråta. Inte för något jäkla korts skull utan över tanken på hur stolt Engla var när hon valde kläder till fotograferingen, över hur hon fixat sitt hår med klämmor, över hur hon stolt berättat att hon var stor nog att sitta själv på bilden. Jag grät och Dennis tröstade. Vi bokad tid till ny fotografering och jag fick lova Dennis att inte visa mina känslor inför Engla. Hon kanske skulle tycka att hon var fin.

Engla kom hem från dagis, jag tog på mig bästa skådespelar-mamma-ansiktet och satte mig med Engla i soffan för att visa dom fina fotona. Engla började genast skratta och berätta hur hon gjorde när fotografen tog bilden. Hon visade och visade att även kompisen Ante gjorde samma min. Hon tyckte det var supercoolt och började dansa segerdans i soffan.

Min dotter är coolare än mamma.

Sanningen om Engla

Sanningen om Engla fick vi idag efter att ha haft utvecklingssamtal på Englas förskola. Dom hade bara positivt att säga tack och lov och tyckte Engla utvecklades åt rätt håll. De tyckte hon var duktig språkligt och motoriskt och tillförde barngruppen något alldeles extra när det handlade om musik och sång. Hon ansågs pålitlig och lugn och mycket uppmärksam.

Snygging

Dennis som lovat och svurit att jag har varit snygg hela tiden. Att jag inte ALLS varit svullen i ansiktet. Att han tyckt att jag är huuur fin som helst erkände plötsligt och hastigt igår. "Älskling titta på ditt ansikte, du är snygg igen!".

Tack som fan, inga fler bebisar till honom.

Tisdag

Tog oss motvilligt upp i morse, packade in oss i bilen och körde iväg. Engla till dagis och sedan fort till skolan. Ut med bebis, vagn och iväg för att snart inse att vår lärare var sjuk. Så , hem igen. Har suttit de senaste timmarna och jobbat på lite inlämningsuppgifter som skall in nästa vecka.

Sen fick jag ett roligt meddelande från csn. De verkar som om de nosat fram att jag fått en bebis för helt plötsligt har lagt in en extra utbetalning om två dagar och höjt decembers. Tack!

Familjen Kombi

Har precis kommit hem efter storhandling och dagishämtning. Hur gammal var jag igen? Känns nästan overkligt när jag istället för att fantisera om dyra kläder och skor (gör jag ju såklart också) drömmer om någon smart pryl som får snön att undvika just min bil så jag slipper skrapa rutor. Garage antar jag att det heter, men riktigt så långt ska vi inte gå. Nu ska vi snart äta, Wilmer sover, Engla hoppar runt i sina badtrosor och leker att hon hoppar i vattenpölar. Ris a lá malta till efterrätt!

Terror

76 bilder hittade jag i kameran tagna med vad jag enbart kan gissa sekunders mellanrum. Fotograf? Wilmers största beundrare, pappa Dennis.

Måndag

Vaknade vid 11 efter en hyfsat bra(?)/Dålig(?) natts sömn. Jag minns att Wilmer har pratat (ja alltså gurglat) vid något tillfälle, jag vet att vi har haft lampan tänd hela natten och att Engla kom in och la sig någon gång under natten, mer vet jag inte. Jo ett blöjbyte minns jag också. När jag vaknade hade Dennis lyxigt nog redan börjat skriva på vår projektplan sedan några timmar tillbaks och var redan på vad vi tror är god väg. Lagt ett par timmar på artikelsökningar och nu känner vi oss färdiga för dagen. Ska snart åka iväg och hämta Engla och våga oss ut på vägarna för att storhandla. Handlade Fredagen innan Wilmer föddes vilket börjar kännas som ett tag sedan och kylen skvallrar om att det är tid.

I morgon är det BVC besök. Jag vet inte om det beror på att det är andra barnet eller om det beror på att alla vet att vi läser till sjuksköterskor och jobbar inom vården för nu är det annat än med Engla. Bvc sa nämligen på hembesöket att om jag tycker det blir larvigt att komma och väga honom en gång i veckan när vi har sån koll på läget kan vi strunta i det och sedan berättade hon sanningen om D droppar (tidigare A-D droppar). Det jag trott hela tiden. Kändes som lite "inside information".

En annan sak jag tänkt på angående andra barnet. De har berättat att jag inte får lämna honom själv på skötbordet, måste ha mössa på honom utomhus, ska bada honom i 37 grader och inte bör använda napp innan amningen är igång. Saker man med säkerhet minns sedan första barnet. Däremot "glömde" de att informera om knipövningar, när stygn trillar av, känslostormar när mjölken rinner till, hur länge avslaget håller på och hur och när man anmäler faderskap. Saker man med säkerhet har glömt med andra ord!

projektplan. wilmer är den avslappnade i vårt team!

Söndag gör vi ingenting

Dennis och Wilmer ligger på soffan. Jag och hänger i badrummet. Hon i badet och jag sitter här. Zion och Lotta var förbi på lite fika tidigare men jag gissar på att vi var ett lagom roligt sällskap. Trött är jag idag, och blek. Blir lite mer leverpastej för min del helt enkelt. Ska sätta i hop pepparkakshuset, laga lite mat och sen inte gör något mer alls av denna dag. Gosa, mysa och njuta.

Dennis påstår

Dennis påstår att det var nästan pinsamt när jag i ren panik skrek ut över Br-leksaker butiken igår "VI MÅSTE GÅ JAG FÅR PANIK!". Jag lovar att alla andra som samtidigt befann sig inne i denna mardröm tänkte samma sak. 200 barn som testar alla leksaker samtidigt och minst lika många uppgivna föräldrar som försökte ta sina barn därifrån. Aldrig mer säger jag bara. Jag beställde det vi skulle ha på nätet när vi kom hem och kommer nu beställa resten av årets julklappar på samma vis.

Wilmer

För precis en vecka sedan satt vi hemma i soffan, tittade på idol, hade det mysigt och var ganska ovetande om vad som komma skulle. Att bebisen på riktigt skulle komma ut kändes overkligt och långt borta. Hade jag vetat att han skulle titta ut bara timmar senare hade jag nog varit på bättre humör den kvällen.

Wilmer föddes 06.38 den 27 november på BF +3. Var 51 cm lång och vägde 3825 gram. Han hade navelsträngen 1 varv runt halsen, började sina första minuter i livet med att bajsa ner barnmorskan och mig och fick 9,9,10 på apgar. Pappa klippte navelsträngen och stolt storasyster besökte inom ett par timmar sin lillebror som hon sedan stolt berättade för sina kompisar på dagis var en flicka som hette Alice.

Fredagsmys!

Två tentor på två dagar, nu äntligen är det dags för Fredagsmys! Wille som vi kallar honom charmar oss mer och mer för varje sekund och allra mest mig kanske då han kommit in i underbara rutiner på natten. Mat var 4e timme sedan sömn. Nu ska vi hämta stolta storasystern på Dagis!

tenta dax!Wilmer har sin första dag i skolan!

Förlossning del 3

Vår lille kille kommer ut. Att det är en pojke vet jag ju såklart inte fören undersköterskan frågar om jag vill ha hjälp att lyfta upp honom. Han? Frågar jag. Dennis nickar stolt. Jag frågar ändå för att försäkra mig. Är ni säkra, en pojke? Ett lyckorus går genom kroppen. Sedan ligger han där stilla. Han är helt färdig, nästan inget fosterfett, svart hår. Han bara tittar men jag som gärna vill att han ska skrika lite masserar honom lite över ryggen med hjälp av undersköterskan. Moderkakan kommer ut och skvätter ner hela BM med blod. Vi skrattar igen, bm hittar en liten liten reva som hon väljer att sy trots att jag försöker få henne att avstå. Hon glömmer fästa tråden så hon får göra om det. Återigen skrattar vi och säger att hon får lov att gå hem och sova nu.
Barnmorskan och Undersköterskan tackar för de fick vara med på vår förlossning och rusar sedan iväg för att hinna med tåget. Sedan går timmarna, vi fikar, tittar, visar upp vår kille för stolt storasyster, ringer familj och vänner. Jag duschar, känner mig märkligt frisk för att just har fött och alla i korridoren frågar hela tiden "har du verkligen fött idag?". Jag har inte ont någonstans, jag är inte trött och känner att nu vill jag hem och mysa med min familj. Tårta ska vi ha och champagne. Någon timme innan vi åker börjar jag känna mig matt. Jag blöder mycket men tänker att med tanke på kraften i mina eftervärkar är det säkert normalt. Herregud allt är väl normalt med andra barnet tänker jag.

Klockan 15.00 är vi hemma. Jag känner mig fortfarande matt men herregud jag har precis fött barn. Jag vilar och myser. Min familj kommer och jag försöker umgås och äta, ha trevligt och mysa med Engla och bebis. Men jag orkar inte. Jag kräks, sedan somnar jag. Jag byter blöja (binda) var 5-10 minut och varje gång jag reser mig faller det nästan moderkaksstora klumpar ur mig. Jag duschar och byter och duschar och byter. Tillslut är bindorna slut. Jag får panik, hur ska jag kunna sova inatt, jag kommer blöda ner hela sängen om jag inte bytar binda var 5 minut och beslutar att ringa till bb för att kolla om det är normalt. Det tycker jag skall åka in och någonstans här försvinner all ork. Hjärtat rusar, jag orkar nästan inte gå, väl på akuten tar dom det lugnt. Ingen panik här inte, en undersökterska är nästan nära på att skicka hem mig när hon hör att jag födde på morgonen och blöder. Det är ju normalt att blöda. Hon säger " Herregud du ser ju jättepigg ut för att ha fött i morse, kan man aldrig tro jag låg i sängen i 6 dagar när jag hade fött". Jag svarar att jag i alla fall känner mig döende. När dom tar mitt blodtryck försvinner jag. Dom sätter dropp och lägger mig i hjärtsäng läge, baddar med vatten, tar prover. Mitt hb ligger på 95. Jag blir inkörd i ett rum och en läkare kommer för att undersöka mig. Ganska snart visar det sig att ett kärl, en artär står öppen och orsakar blödningen. Världens hemskaste undersökning av ren smärta (gyn undersökning rekomenderas inte direkt efter man fött barn) resluterar i att läkaren får sy för att få stopp på blödningen. Ett läkemedel som gör mig mindre blödningsbenägen sprutas in i venen och orsakar vad jag först trodde var en nära döden upplevelse som senare visade sig vara en bieffekt av läkemedelet, kraftigt illamående och skakningar i hela kroppen. Jag läggs in på gyn och nya prover på mitt hb tas. Provet visar 79 och läkaren ordinerar blod. Ligger hela söndagen och försöker vila, äta, få igång amning och får blod. Efter två påsar blod känner jag mig som om jag varit på spa i en vecka. Känslan av att kunna gå på toaletten utan att jag orsakar blodbad och faktiskt kunna ha en binda i ett par timmar gör att jag känner ren tacksamhet till den duktiga läkaren. Framåt kvällen känner jag mig riktigt bra och orkar duscha och mysa med bebis. Orkar lyfta honom och intressera mig på riktigt för honom. 9 timmar mellan natten lördag till söndag ammar jag tills brösten nästan blöder, sedan äntligen kom mjölken och bebis (ska snart få ett namn) somnar. Pku test tas, hörseltest och sedan beslutar jag tillsammans med läkaren för att åka hem.

Nu är jag hemma, piggare men inte återställd. Myser med ett helt underbar liten pojke och tycker livet är ruskigt bra. Tacksam över en snabb och i efterhand ganska häftig förlossning och lättad över att jag fick hjälp och sökte den innan jag hunnit bli sämre.

Förlossning del 2

Klockan har hunnit bli 06.00 och Dennis har precis ringt på klockan efter lustgas. Undersköterskan kommer in och frågar vad jag vill och jag säger att jag skulle vilja ha lustgas nu. Hon tar mitt blodtryck mitt i en värk och jag hör bara att hon berömmer min andning och börjar fråga om jag har äggvita i urinen eftersom jag har så högt blodtryck. Hon går utan svar eftersom jag är helt upp i min andning. Min barnmorska kommer in, presenterar sig och säger att hon vill undersöka mig innan jag får lustgas. Kläder av och jag hyfsat irriterad över att allt tar sån tid (enligt mig) frågar precis när hon skall undersöka mig "SKA DU GÖRA DET NU??!". Hon skrattar lite och frågar om jag har en värk nu då? JA. Jag säger sedan att det känns som om vattnet kommer gå snart barnmorskan skrattar och kontrollerar sen. 8-9 centimeter och mycket riktigt, ordentligt buktande fosterhinnor, hon frågar om hon ska ta hål och det tackar jag ja till. Jag börjar skratta och känner en lättnad. Herregud va orättvist mot alla andra, jag har ju inte gjort något; vilken lyx tänker jag. Undersökterskan skämtar lite om att det är nog okej med lustgas nu och jag får masken. Börjar dra och är härligt borta några sekunder under en värk, sen känner jag mig bara förbannad på lustgasen och vill slänga den i väggen. Jag behåller den ändå, tänker att jag kanske kommer ångra mig och vill inte förlora den smärtlindring jag faktiskt har. Bm sätter elektrod på bebis huvud och jag ställer mig på alla fyra. Här händer något. Jag känner mig stolt, som en urkvinna som skall föda och tänker hela tiden att jag behöver ingen för det här, det är tack vare mig jag kommer klara det här. Inte på grund av min barnmorska eller Dennis. Tack vare mig och min kropp. Jag tänker, om jag slappnar av går det fortare. Bm försöker skriva lite journal samtidigt som hon slänger ett öga på om elektroden kommer lägre ner. Dennis hjälper mig att hålla balansen och jag börjar krysta. Bm kommer och kontrollerar och hjälper mig pressa bort den sista cm medans jag krystar. Undersköterskan kommer in i rummet och jag säger "du hörde det var dags eller". Sedan börjar det. Jag trycker och hör att de andra i rummet försöker få kontakt med mig och svarar "Förlåt förlåt jag vet att man inte ska skrika". Alla börjar skratta och säger att de är tillåtet att skrika. Sagt och gjort. Jag skriker, trycker och får då och då kontroll över mig själv och lägger kraften på att trycka. Jag känner efter med en hand och känner att bebisens huvud nästan är ute. Tack gode gud tänker jag och tänker, nu jävlar trycker jag så är helvetet över sen. Jag trycker och trycker och trycker och ploff så var han ute. Krystvärkar i 8 minuter, aktiv förlossning 32. 1.48 minuter sedan första värk.

Förlossning del 1

Vaknade någon gång på natten mot lördag för att gå upp och kissa. Besvikelse infann sig direkt, ingen bebis den natten heller. Vaknar någon timme (?) senare klockan 04.50 av att jag drömt att jag har ringt in till förlossningen för att berätta att jag har värkar. Reagerar över att en samandragning jag får en stund senare känns lite mer än vanlig, men ont gör det ju inte. Somnar någon minut och vaknar igen av att jag åter igen får en samandragning. Tänker att om jag går upp för att kissa kommer det gå över eftersom mina förvärkar alltid gör det. Kommer in på toaletten och kollar på klockan 04.57, får en värk till och ringer därför förlossningen. Vet inte riktigt varför, mest känsla.
Växeln meddelar att det inte är någon som svarar och frågar att det är viktigt. Jag svarar att jag tänkte föda barn och att hon själv kan avgöra om det är viktigt. Hon blir lite nervös och frågar om hon ska försöka igen eller om jag skall återkomma. Jag frågar irriterat om hon vill jag ska föda en annan dag. Hon kopplar fram mig till förlossningen som så småningom svarar att eftersom det är mitt andra barn får jag komma in precis när jag känner att jag vill. Jag väcker Dennis, säger lite på skämt, Bebis... Sedan går jag in i duschen, tvättar bort sminket, smörjer in benen, packar det sista och borstar håret. Värkarna börjar kännas men inte värre än att jag kan andas mig igenom, lite som mensvärk.

Dennis får i uppgift att få tag i Taxi. Jag hör honom säga i telefonen "okej, tack ändå." Han kommer in i badrummet och säger lite lätt "Dom hade ingen ledig". Jag känner viss irritation. Är det ingen som fattar att jag ska föda. Jag svarar något i stil med, "Nähä, den här jävla staden, sanslös." Han ringer vidare och får tillslut med hjälp av tips tag i en bil som lovar vara på plats om 10 minuter. Gosar med Engla, instruerar min lillasyster om hennes uppgifter och går sedan ner till bilen. Taxin tar tid och jag känner medans vi står där ute och väntar att värkarna börjar gå mot lustgasnivå (önskan om) och jag blir otroligt sugen för att göra en tarmtömning. Berättar detta för Dennis och säger "Tror inte det är ett bra tecken, brukar vara nära då". Taxin kommer slutligen, dock efter tillräckligt många minuter för att jag skall vara berädd att slå ihjäl personen som kör. Jag säger inte ord på hela vägen in och lämnar sedan hastigt bilen, trycker på klockan för att bli insläppt och får till svar genom porttelefonen. "Hej! Där står ett meddelande på dörren!". Jag läser på dörren. "Använd skoskydd!".

För jag vet inte vilken gång i ordningen denna natt känner jag "ÄR DETTA ETT SKÄMT?!". Med värkar, höggravid skall jag balansera för att få på mig några jävla skoskydd?!.

Får på mig skoskydden och tar hissen upp, värkarna kommer tätt nu, men fortfarande ganska snälla. Undersköterskan som tar emot oss säger att hon vill ta en vikt innan vi går in i förlossningsrummet. Igen, är detta ett skämt?.

Vågen var sönder så vi får istället gå in på ett förlossningsrum, dom presenterar sig och går sedan. Jag får en värk till och säger efter den. Nu vill jag ha lustgas Dennis, ring på klockan.

ingen mammaglow.. hb 79 och energi och kraft 0

nytt rekord! 32 minuter!

ingen bebis men en sambo med hemtenta som har datorn

Bf +2

Har precis efter ett litet snöäventyr kommit till skolan. Herregud vilket väder. Vi har sedan i maj berättat för Engla att bebisen kommer när det blir vinter och det kan man väl lugnt säga att det är nu? Välkommen ut bebis! I magen är det annars rena lugnet. Bebisen vaknar till någon gång om dagen, rör på sig lite och sover sedan. Några värkar med aningen kraft men inte ens på mensvärknivå (alltså för oss som har det på en riktigt vidrig nivå) men annars ingenting.

Nu är det snart basgrupp och resten av dagen blir det tentaplugg. Fick panik inatt och började plugga läkemedelsräkning och leta artiklar till C-uppsatsen. C-uppsatsen skall för övrigt skrivas om sådär 8 månader!

Vintermys!

Engla ligger nu tyst i sin säng efter att ha ropat in mig vad som känns som 100 gånger för att berätta "en saga" som hon uttrycker det. Dom har handlar om allt från att hon bajsade och torkade sig förra sommaren till att hon har eld i sina ögon som säger att hon ska äta. Fråga mig inte, jag vet inte.

Nu sitter jag bänkad framför Kanal 5 och Svergies skönaste familjer, njuter av varma lussekatter och dricker julmust! Extra härligt är att tvätten ligger i skåpen, disken är diskad, golven är rena och sängen renbäddad!

herregud va små

Nu är till och med blöjorna på plats, bara bebisen som saknas. Herregud vilken liten rumpa som måste gömma sig i magen med tanke på hur små blöjorna är!

Julklappar

Har redan köpt ett par julklappar men är långt ifrån klar. Till Dennis är det enkelt. Bebisen får nog en portion bröstmjölk och en ren blöja. Familjen har detaljerade listor som man helt enkelt bör följa. Min syster Fredrika brukar säga att det inte är så viktigt, men gissa om det är. Det är livsviktigt och inte sällan brukar hennes sambo se svettig och nervös ut redan i november.
Sen har vi Prinsessan Engla. Hon har en lång lista, flera till och med. Dom rymmer allt från Elefanter till lila skateboards och motorbåtar. Hon har inga problem med att uttrycka Önskningar skulle man kunna säga. Engla har ju lite människor runt omkring sig, inte nog med att mina föräldrar är separerade med lite nya uppsättningar utan även Max föräldrar är det. Ovanpå det finns där Dennis föräldrar med morföräldrar och vad som känns som ett par tusen mostrar och fastrar, gudmödrar och gudfäder även det i dubbel uppsättning. Lägg sedan gärna på att Engla är första och enda barnbarnet (sålänge bebisen stannar inne) hos de flesta. Vad jag försöker komma till är att oavsett hur lite eller mycket vi än köper till Engla så blir det alltid för mycket. Blir några få presenter från oss i år skulle jag tro och sedan lite saker som hon behöver.

Underbart tält hittade jag hos blåelefant.se men knappast aktuellt då det kostar lite mer än vad jag normalt betalar för lite tyg och plast.

Som innan man dör?

Vecka 41 i morgon av totalt 40 veckor. Precis ingen logik alls. I morgon är jag alltså på övertid, idag är jag i mål. Fast ändå inte. För jag sitter här hemma och känner mig tusen år från att föda barn. Ingen känsla, ingenting inom mig som säger att "nu är det dags". Inte ens förvärkarna är av någon riktig kvalité längre. Slemproppen fortsätter ju i och för sig att avlägsna sig och tarmtömning sådär 4-5 gånger om dagen, men det är allt som kommer ut. Äckliga grejer, inga söta bebisar.

Den här Graviditeten har varit väldigt Speciell. Den började med illamående på en helt för mig tidigare okänd vidrig nivå. Känslostormar, ångest, oro och ibland en viss känsla av lycka. Detta trots att Bebisen var helt planerad. Sedan kom mellan perioden, utan direkt illamående men med fortsatta våldsamma kräkningar, dock mådde jag bättre och kände mig lite, lite gladare. Sedan kom tredje triemestern, den som man ska må skit. Helt plötsligt mådde jag toppen. Glad, kände mig frisk i kroppen, pigg och full av energi och så fortsatte det fram till två- tre veckor sedan. Trött igen, ont i kroppen, massor av onda förvärkar, irriterad och stressad. Men så vände det igen. Precis när jag trodde att man inte kunde må sämre rent kroppsligt så känner jag mig nästan hög. Jag känner det som om kroppen väger 10 kg mindre, jag rör mig smidigare, jag är piggare, jag är glad , jag orkar göra saker. Men framförallt. Jag känner mig knappt gravid ibland.

Så vad tror ni? Kan det vara som precis innan man dör med en förlossning? Man liksom vaknar upp efter veckor av frånvaro och är piggare än någonsin för att sedan stupa? I mitt fall då föda? Vi hoppas på det.

En känsla av att Bebisen kommer stanna där inne för alltid har infunnit sig starkt.

bf

Fullmåne

Fullmåne sägs kunna få både barn att titta ut och människor att förvandlas till brottslingar. Engla valde att titta ut på fullmåne, Bebisen i magen valde det inte. Mycket och rikligt med förvärkar hela natten men inte en endaste liten bebis. Dock var det inte långt ifrån att jag lät månens kraft inta min kropp och förvandla mig till galen. Har precis kommit fram till att det är dumt att ställa in sig på ett datum, man blir både arg, besviken och väldigt irriterad. Nu får bebisen välja fritt helt enkelt, jag skulle uppskatta om den väljer en dag då vi inte har tenta men inte ens det är ett måste. Bebisen vi väntar på dig men vi förstår att du inte är redo än. Det är okej.

Bebisrum

Egentligen mer en hörna som jag antar inte kommer bli använd på väldigt lång tid, men den finns och är nu färdig. Ja, nästan i alla fall. Mobilen som vi köpt har inte riktigt kommit upp än men vi har gott hopp.

Dagen

Dagen började med lång sovmorgon som fortsatte i någon slags dröm där jag vacknade upp till ett tipp topp städat hem. Mycket märkligt måste jag säga men väldigt uppskattat. Skulle sedan köra en kort väg till affären för att köpa lite nödvändigheter men blev överväldigad av en frihetskänsla där bakom ratten i min nya bil att jag genast bestämmde mig för att köra en bit till och istället handla utanför staden. Väl där insåg jag att jag fortfarande inte var mätt på bilkörning utan tog avfarten mot kalmar. Nästan halvvägs inser jag att av hushållets tre visa/mastercards så hade jag alla med mig och utifall att jag skulle råka föda i Kalmar är det ju bra att se till att Dennis rent tekniskt faktiskt kan ta sig dit så jag vände om. Hela vägen tillbaka, plockade upp Kickan och Vincent som också var sugna på Kalmar och sedna körde jag de 9 milen till Kalmar, 3 vidriga timmar på Ikea tillsammans med resten av hela blekinge och sedan 9 mil tillbaka. Klockan han bli halv sex innan vi var hemma igen trötta och belåtna redo att boa klart det sista.

Nu blir det sängen. Kvällen har vi haft det mysigt här hemma med Mamma och storasyster, ätit Lussekatter och druckit glögg.

ingen bebis

Det gäller att förbereda allt.

Från Englas förlossning finns 3 bilder. En där jag i en mycket osmickrande vinkel drar lustgas, en där Max skrattar samtidigt som jag skriker och en där Engla är född och man får med min feta mage med bristningar, mindre vackra bröst, dubbelhaka, och ruskigt fett ansikte. Det är allt. Inga vackra bilder. Vad händer med fågelperspektiv? Jag vill se så liten ut som möjligt på bilderna, inga jävla dubbelhakor med.

Nu fick jag en idé , jag tog ett gäng med osmickrande bilder på Dennis som jag har informerat honom om åker ut på bloggen om bilderna blir lika hemska som dom han tog på barnmorskebesöket eller typ rakt igenom hela graviditen. Det får bli hans mål, göra mig nöjd med bilderna. Inga dubbelhakor.

Ingen bebis här inte

Vi går och lägger oss. Trots att det verkligen är sant att de sista veckorna är minst lika jobbia som hela den första delen av graviditeten tillsammans tycker jag detta är det bästa. Det är spännande. Ingen vet när, ingen vet hur, ingen vet vem det är som skall komma. Roligast för mig är att jag vet hur fantastiskt det är, Dennis är ovetande om vad som väntar honom vilket gör att det känns lite speciellt för mig att uppleva detta med honom.

Vad har hänt med mitt barn?

Jag känner inte igen Engla. Hon skrattar, hon gosar, hon säger saker som "okej då" när jag säger nej eller säger att hon ska äta upp sin mat. Hon inte bara åt upp sin mat, hon gick med på att tvätta håret och borsta ut dreads utan att ens skrika för att sedan själv ställa sig redo för tandborstning. Skrek inte när hon skulle upp från badet, skrek inte när jag sa att hon skulle sova i sin egen säng. Förstår ni, något är lurt. Kan det vara så att hon fjäskar i hopp om den där elefanten, hästen, hunden och katten hon önskar sig?

vecka 40

Ser ni så mycket magen har sjunkit? Färdig tycker jag det ser ut som. Ska innan bebis kommer fixa lite små saker. Har ett 20 tal sjukdomar att plugga in till på tisdag, ska packa klart förlossningsväskan, städa här hemma och byta till vinterdäck på bilen. I morgon blir det fredagsmys med Åke och hans tjejer och på lördag tänker jag mig långpromenad ute i skärva med Mamma som kommer upp.

Idag efter skolan tvingade jag med mig en sur Dennis som inte alls ville samma sak som jag. Dammsuga bilen och polera varje cm.

Nu är vi kombi

Vi är familjen kombi. Nu kommer jag säga något jag inte trodde jag skulle säga, vilken kör glädje! Ni som kan något om bilar, alternativt inte anser kombi höra ihop med körglädje kan skratta bäst ni vill för jag känner den. Den flödar genom min kropp. Jag gillar min nya bil.

bebisen

Var inne på förlossningen ikväll eftersom jag inte kännt fosterrörelser på hela dagen vid mer än ett tillfälle. Började med ett ultraljud där dom egentligen bara lugnade genom att titta på hjärtat och visade oss sedan ansiktet. Goa kinder! Fick se i 3d vilket jag tyckte var grymt häftigt!
Låg sedan med ctg kurva vilket visade fina hjärtljud och precis som sist så reagerade bebben mycket på ultraljudsljudet och tog igen rörelserna vi väntat hela dygnet på. Visade även värkar på värkmätaren, en och annan av hyfsad kvalité men de flesta var av fisstyrka. Inga att föda bebisar på.
Efter att ctg kurvan var klar och vi längtade hem till Engla och soffan och kände oss rejält lugnade var det dags för Ultraljud igen. Där gick vi igenom allt och då menar jag allt. Mätte och beräknade fram vikten till 3500 gram. Kollade noga alla organ, hjärtat i närmare 5 minuter. Han kollade flödet i navelsträngen och lyssnade. Kollade mängden fostervatten och hur moderkakan såg ut. Vi fick lov att åka hem och lovade att höra av oss i morgon om bebben inte kom igång igen men att allt såg super fint ut.

Måste säga att eftersom vi var inne förra veckan för samma sak kände jag mig lite dum , man vill inte vara i vägen och ta upp onödig tid men de fick en verkligen att känna tvärtom. Välkomnande och tog vår bebis hälsa på största allvar!

flicka eller pojke?

Aftonbladet gör sitt jobb..

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/somnklubb/article8107580.ab I artikeln skriver de om sömnförlamning. Anledningen till att jag tar upp det är för att det drabbade mig en gång och var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag försökte skrika men lyckades inte få fram tillräckligt höga ljuda för att någon skulle höra. Jag låg instängd i min egen kropp och kunde inte röra mig eller prata. Jag la ner all kraft jag hade och verkligen koncentrerade mig på att röra kroppen och skrika, ingenting hände. Tillslut blev ett svagt skrik starkare och starkare och i samma sekund som jag kunde panikskrika högt så kunde jag även röra kroppen. Som om det låstes upp. Efter detta var jag livrädd att vara med om samma igen, rädslan för att inte kunna komma tillbaka.

Mamma som inte är typen som tror på vetenskapliga/medicinska orsaker till saker och ting kom in springade och frågade varför jag skrek och sa att jag bara hade drömt. Nej det var ingen dröm, jag var vaken.

Vecka 40

Det ilar, det trycker, det huger som knivar och molar i rygg och magen till och från mest hela tiden. Bebisen är på väg ut. Inte idag men på söndag. Min kropp övar och jag känner en viss stolthet, vi är så synkade jag och kroppen. Min kropp är helig, den är fantastisk.

Onsdag

Jag har Engla hemma från dagis idag vilket är supermysigt. Stundvis i alla fall. Nyttigt? Absolut. Engla har verkligen kommit in i sin vad jag hoppas är värsta perioden av trots och testar oss ofta och mycket. Det är inte bara skrik och gråt, för lika arg som hon blir för ingenting lika glad och rolig är hon också. Hon har humor!

Det är ganska plågsamt att se också, hon blir så arg och gör saker hon kanske inte riktigt hade tänkt för att sekunder senare inse att det var dumt. Massor av känslor i en mycket liten kropp som hon själv verkar chockad över. Det formligen sprutar ur. Jag känner igen mig så mycket i det, den där ilskan som är helt ofattbar som bara bubblar upp och liksom nätt och jämnt går att hålla inne. Skillnaden är väl att min är väldigt påtaglig nu som höggravid men också vuxen. Engla kan ju alltid skylla på sin ålder. Det är inte lika charmigt när en höggravidkvinna blir högröd i ansiktet över att tanter går långsamt på mjölkavdelningen och tar upp vägen (för jag är ju smidig som ett kylskåp och blockerar ingenstans!).

Dennis bor tillsammans med två mycket kärleksfulla men också mycket tempramentsfulla tjejer just nu, vi kanske ska rösta för att den där inne har en snopp trots allt? För Dennis skull.

Flickvän

Jag är inte världens snyggaste flickvän, inte heller världens sexigaste. Jag är inte världens enklaste eller världens snällaste. Inte heller världens smartaste och inte den mest förstående. Men fatta jag är världens bästa. Fritt fram att fråga min sambo! Han blev som ett barn på julafton när han fick en iphone 4 att leka med. Jag köpte en Samsung Galaxy till mig och var ruskigt nervös att jag skulle ångra att jag inte köpte en ny iphone till mig med, hittils är jag ruskigt imponerad!

Barnmorskebesök

Efter en hel natt utan sömn somnade jag ganska precis lagom till det var dags att gå upp. Eftersom vi inte har någon bil fick det bli en promenad in till stan, Dennis planerade att promenaden som i vanliga fall brukar ta 5-7 minuter skulle ta 30 vilket visade sig stämma ganska exakt. Promenaden resulterade även i att mitt blodtryck låg på 146/98 med en puls på strax under 100. Högt med andra ord.

Annars gick allt bra, ingen mer viktuppgång, bebisen hade fina hjärtljud med ett medel på ca 144 slag/minut och magen hade vuxit sen sist och låg fortfarande precis på kurvan.

Frågade om hon visste varför doktorn uttryckt sig som om de tyckte min mage var liten och hon blev förvånad men kollade ändå i journalen om där stod något. Vilket det gjorde.

"Inte påtagligt liten bebis". Vi spekulerade några sekunder kring vad hon menat med det men la ner det direkt, min barnmorska kände och klämde lite extra och sa att hon inte alls förstod vad läkaren hade menat och uppskattade bebisen till runt 3500 gram. En normalstor bebis.

Pratade lite om förlossningen, och jag tog motvilligt emot en ny tid trots att jag skall avboka den eftersom bebisen redan är här då. Kom igen, 21 november är det som gäller, 1 december finns inte på kartan.

Mina höfter tål att kommenteras. Herregud, bebisen kommer glida ut!