En barndomsdröm

Jag växte upp tillsammans med bästa vännen Anna och hennes bror. Våra familjer umgicks ständigt, skjutsade till dagis ihop, delade stall, åt middagar och annordnade fester ihop. Min uppväxt kan jag inte beskriva annat än underbar och fylld av glada minnen. I alla fall fram till jag blev 12 år fyllda och allt krossades.

Hur som helst, denna uppväxt gjorde att saker jag önskade och tjatade om kanske inte är vad alla andra barn tjatade om och önskade. Min önskan var nämligen att få äta till middag korv och makaroner. En ganska liten önskan kan man tycka, men i mina ögon så oerhört riktig. Hemma hos Anna fick man både piroger, något jag inte sett tidigare, stekt korv, vårrullar och färdiga köttbullar. Och det bästa, såfort det hade bakats bullar fick man lov att äta hur många man ville, det fanns ingen gräns! Jag har många lyckliga barndomsminnen från köket hemma hos Bärgs ska ni veta (ja dom stavar det men ä).

När vi vid tolv års ålder flyttade från vellinge och splittrade familjen fick jag som de flesta skiljsmässobarn en kris, jag ville ha trygghet och en stabil familj igen. Återigen blev korv och makaroner som man åt i vanliga familjer viktigt och ungsstekt lamm och sånt trams mamma och pappa lagt ner timmar på att göra kändes oerhört tungt att behöva äta.

Det kom till en poäng då mamma nästan skämdes då jag och min lillasyster skrek från ena sidan Ica till den andra "Mamma snälla, kan vi inte äta svenssonmat idag?!"

Vid tretton års ålder lärde jag känna Zara, dom hade ett sånt där kök som Bärgs, där serverades korv och pasta i olika former, pulver béarnesås och hur mycket kanelbullar man ville äta. Under de kommande lite , ja vad ska man säga, röriga tonårsåren som sedan följde var det många gånger jag åter fick uppleva familj i den traditionella formen vid matbordet hemma hos Zara. På något sett räddade det mig.

Nu mamma, ska du veta. Igår, då köpte jag färdig béarnesås och i morse åt jag äpplepaj med obegränsad mängd vaniljsås till frukost, innan dess åt jag tre godisbittar och ikväll tänkte jag eventuellt äta lite mer. Men gud vad jag är tacksam trots allt över alla den fina maten jag fick njuta, det handlade nog aldrig om korven egentligen.

och allt det vi inte gjorde..

Som ni förstått av tidigare inlägg så har det varit mycket jobb den senaste tiden, förutom det har vi hunnit med två vändor till skåne och därmed en massa tågåkande, leklandet, Dennis har fått en ny tatuering, kolhydratavgiftning, uppdatera garderoberna, badhuset och baka lite grann.

Vad vi inte hunnit med är nästan lika mycket, städning, och rensning, införskaffa en ny soffa, fixa nytt pass till dennis, lyckas med kolhydratavgiftning (skyller på stress) lämna in sekretess papper till dagis, eller plugga inför tentan...

Nu förstår jag hur ni har det där ute i stugorna

Det är stressigt att jobba! Jag börjar förstå vad det är folk snackar om kan man väl säga. Jag hade aldrig uppehåll när jag fick Engla utan har valt att plugga hela tiden från det att hon var två veckor. Det har knappt varit en ansträngning. Svensk skolundervisning tar ju inte precis musten ur en och Engla bara sov och sov. Alla som hörde att jag var ensamstående och pluggade samtidigt, bodde långt ifrån familj (barnvakter) och allt vad det innebar brukar alltid bli imponerade , berätta hur jobbigt jag måste ha det och hur svårt det måste vara ekonomiskt. Ett tag använde man mig som någon slags mall för supermamman som klarade allt, till och med så att mina lärare brukade säga att de sett mig på mina två timmars promenader på morgon som jag dagligen tog för att lämna Engla på dagis pigg och glad klockan halv 7 och rekomenderade de andra att göra samma sak för att få bra resultat i skolan. Dennis förstod nog aldrig att det var jag som gick i snabb takt varje morgon med tanke på att samma sekund som vi blev tillsammans och jag fick lite avlastning började jag sova och var iprincip borta den första månaden.

Hur som helst, lite sidospår. De senaste fyra veckorna har jag haft praktik, likaså Dennis, och för att få dagishämtning med jobbande att gå ihop har vi fått pussla en hel del med våra scheman. Vi som annars är vanna att enbart plugga på heltid tycker att detta är en pärs.

Jag är trött, Dennis är trött, Engla är trött och framför allt , det finns inte tid för vattenkoppor och Svinis just nu som det verkar finnas gott om.

Nästa termin har vi valt att ta den 10 veckor långa praktiken olika delar av terminen så att vi hinner ses mer än en kvart på jobbet när vi byter av varandra.

Första bilden!

Kommer så väl ihåg hur man satt timmar framför spegeln och övade leende inför årets skolfotografering när jag var mindre. Oftast lyckades man ju klanta sig ändå och se ut som ett fån på de där hemska bilderna som mamma och pappa motvilligt betalade för eftersom det var det enda rätta. Engla som blivit bra på i princip varenda bild hon fotograferats på sedan hon lämnade magen blev naturligtvis hur bra som helst med ett naturligt leende. Gruppbilden väljer jag att inte utlämna här såklart men ni kan få föreställa er den, 16 glada, leende, busiga, barn och en butter blängande Engla som ger mördar blick.

Skatteverket ser undrande på mitt val av man

Vi traskade bort till vårt lokala skattekontor tidigare idag för att fixa ett par saker. Egentligen stod det tre saker på vår lista, vissa mer eller mindre viktiga.

1.Nytt inbetalningskort till restskatten, bortslarvat.

Mannen i disken såg på Dennis med en blick som talade för att han tyckte han var en slarvpelle.

2. personbevis utdrag så vi kan bevisa vi är sambo i samband med Dennis nya passansökan, då passet var chockerande nog bortslarvat.

Mannen kollade nu med en blick som sa att han var en obotlig slarvpelle och att han besvärade hans dag.

Det var någonstans här vi även insåg att vi inte alls är sambo enligt pappret, där står fel! Han bor tydligen på 5e våningen och jag på 6e, nu kollade även jag på Dennis med en blick som sa mer än tusen ord. Hur svårt är det att hålla koll på vilken våning han bor på?

3. Vi bad om papper för hindersprövning.

Nu kollade mannen inte på Dennis utan på mig med en blick som sa " du kommer döda denna man innan åldern gör det". Och sedan sa han, slarvar ni bort något mer kan ni bara komma in så skriver jag ut nytt, och det är bra om ni lämnar in ansökan i tid.

Ajabaja

Engla har en ganska så bestämd sida kan man säga. Andra skulle kalla henne dominant. Somliga skrämande. Dom där somliga är mestadels småpojkar som är vana vid att få som dom vill och som blir lite förskräckta när deras fasoner inte fungerar på Engla. Här ovan ser ni en helt vanlig dag i Englas liv då hon får lite problem med hennes docka som inte riktigt lyder. Det krävs en rejäl tillsägning ansikte mot ansikte och sedan kollade hon henne noga under hela ridturen. Men jag förstår henne, finns inget viktigare än gott uppförande på hästryggen!

Engla 21 månader!

Och detta firar vi med paketer och tårta! Nej, skoja bara. Men hitta massor av fina kläder när jag var ute och fönstershoppade lite (så mycket för min fönstershopping!). Slog in några av grejerna i paket för att hon skulle få det roliga i att öppna paket. När ångesten kom krypandet över alla inköp kom jag snabbt på att det är Englas 21 månaders dag, och vem kan neka henne presenter på en sån dag? Äsch löning i morgon och då är det nya tag!

Har haft en jobbig vecka på praktiken och försöker tänka på allt mysigt som vi gjort helgen som varit. Vi han med både leklandet och badhuset och umgicks och hade roligt. Goda middagar, vin och godis. Vårt badhus här i karlskrona är verkligen helt underbart tycker jag, 32 grader i poolen och fina "hytter" man byter om i.

Jag är en usel människa

Kom nyss hem från ännu en hemsk dag på praktiken och upptäckte att här var tomt, så medans Engla och Dennis är iväg passar jag på att sätta mig några minuter. Så för at att komma till saken, jag har uttnyttjat att de boende på min avdelning lider av demens, en del svårare än andra. Och nej jag har inte lagt ner sterilia sjukvårdsverktyg i en smutsig låda med gamla använda rakhyvlar, det får stå för dem andra anställda.

Vi spelade fia med knuff och det gick så fruktansvärt dåligt för mig att det nästan fysiskt började göra ont, fick som ledvärk av stressen kring att jag aldrig fick gå! Så när jag väl började få tur kan man säga att jag manipulerade dem lite, jag var oftast en god spelkamrat och berättade om reglerna mellan varje slag (då de han glömma vilket håll man skulle gå med och vilken färg de hade) men emellanåt när jag riskerade att bli utknuffad rekomenderade jag dem snabbt ett annat slag. Ibland var dom alärta och uppmärksammade genast vad jag försökte göra och knuffade då ut mig.Men lika många gånger inte. I bland såg jag att någon av de andra tanterna blinkade åt mig som om vi fuskade tillsammans när vi "lurade" någon som var mer dement, ja ni hör själva, fruktansvärt! Sanningen är den att när jag gått i mål som vinnare kände jag mig usel det var ju jag som spelade alla fyra färger egentligen.

Nästa gång skall jag vara en större människa och inte komma med dåliga förslag.

Nu äntligen!

Vi försov oss i morse. Varför? Ja, vad ska man säga. Engla kom inte in vid 05.10 som hon annars brukar för att väcka oss utan runt 8 snåret. Vad hade hänt? Jag vet inte exakt, för någonstans från det att Engla vaknade och det att hon kom in till oss hade hon hittat en påse med polly, dregglat halva över soffa och kuddar, satt i sig den andra halvan och var på det stora hela väldigt nöjd med morgonen.

Efter att ha tvättat rent Engla som faktiskt skulle befinna sig på dagisfotografering helst utan choklad i hela ansiktet en kort stund senare skyndade jag iväg i den kalla hösten. Herrgud va kallt det blivit! Gick in på Wayne´s Coffe, som förövrigt för just det sämsta Coffe och kakor jag någonsin hela mitt liv har smakat och köpte en kopp choklad. Den smakade som allt annat på Wayne´s vidrigt men hjälpte mot kylan.

Satt där sedan fram till Lunch och tryckte in microbiologi och farmakologi i huvudet, köpt en vidrig micro lunch på Wayne´s till det fantastiska priset av 70 kronor och pluggade sedan sönder det som var kvar av mitt huvud.

Fick på det stora hela mest in efter 6 timmars intensivt plugg, Strephtococcos epidemis (tillhör normalfloran på huden). Och då kan det till och med vara så att det är felstavat.

8 långa veckor

Igår var första dagen för den här terminens praktik. Jag läser till sjuksköterska, för att bli barnmorska. Den här terminen går jag med en undersköterska och får knappt agera skötare. Märk min besvikelse när jag fick arbetsuppgifter som att skura toaletterna, diska och tvätta, oj va långt ifrån förlossningar och lite aktion vi var!

Det är helt okej, vad som INTE är okej är alla arga undersköterskor som varit röda i ansiktet av irritation när jag dragit vissa liknelser mellan undersköterskor och städare när detta sedan visar sig vara ganska mycket sanning på min praktik.

Jag skall inte utveckla detta inlägget något vidare då jag vet att detta ämne har en tendens att , ska vi kalla det irritera. Men det kommer bli åtta långa veckor.

(för att göra ett litet förtydligande innan jag retat gallfeber på för många så vet jag väl om att det finns massor av duktiga undersköterskor som kan minst lika mycket som sjuksköterskor. Just på mitt boende tycker dom att sånt som basala hygienrutiner är något onödigt och handspriten står långt in i skåpen.)

Lördag

Är sedan några timmar tillbaks i Karlskrona men då utan Engla. Skruttan är hos pappa över natten och för oss är det "dagismöte" på schemat. Möte är väl fel att kalla det, ordet fest platsar nog bättre. Alltså missförstå mig inte, där är mycket viktiga möten också, men just ikväll handlar det om föräldrarna och gemenskapen. Så då är det hattfest som gäller. Både jag och Dennis är lite dåliga på att komma ihåg sånt man borde så vi fokuserade oss mycket på att komma ihåg tid och datum men lite mindre på det där med hatt. Efter att Dennis sprungit omkring i vårt hus och plingat på hos grannarna, passat på att presentera oss som deras nya grannar och i samma menning fråga om dom har någon hatt att låna ut , utan framsteg så fick det bli improviserat. Jag blev mamma-är-på-rysk-inspirerad-skidsemester-möss-kvinna och Dennis fick bli sjal-fungerar-utmärkt-som-hatt-om-man-gör-om-verbet-till-huvudbonad-Dennis.

Hoppas ni får en rolig kväll!

Vad händer

Sedan jag och Englas pappa valde att helt gå skilda vägar har jag fått släppa på henne och lämna bort över helger till honom. Detta har såklart varit jobbigt men något som fungerat mycket bra. När Englas pappa fick åka till Belgien i jobbet och var borta i 5 veckor så ändrades något. Helt plötsligt hade vi Engla hela tiden och innan vi visste ordet av det hade 5 veckor gått och han var hemma igen. Nu till problemet. Jag och Engla har blivit som fastklistrade i varandra. Samma sekund som Engla somnar för kvällen får jag en stor klump av saknad i bröstet trots att hon ligger i rummet intill. När jag lämnar på dagis kommer klumpen åter. Tanken på att lämna bort Engla en natt får tårarna att rinna. Värst av allt. Tanken på att något kan hända med Engla när jag inte är med.

Förstår naturligtvis att jag måste kanalisera mina känslor så att detta inte går ut över min lilla tjej men för mig är det fruktansvärt att låta en stor del av mitt hjärta vandra omkring i denna stora och faktiskt rätt skrämmande värld.

h
Engla har sovit lite oroligt inatt till följd av vaccinet men blev ändå överlycklilg när mamma tillslut gav med sig och gick upp för att göra frukost. När vi kom till dagis var där mysigt som vanligt med tändaljus och få barn. Var nog första gången på väldigt länge idag som Engla inte alls ville gå till dagis. I alla fall inte lämna mammas famn men nu är det sista dagen för veckan innan vi åker ner till skåne.

Det där med barn enligt boken

Engla är känd bland många som otroligt självständig och där är jag beredd att hålla med till tusen. Vill hon titta på tv så startar hon tvn, vill hon ha hjälp så ber hon om det, annars så leker hon mest för sig själv på och kommer bara ut till oss för att bjuda på något hon lagat en på sin spis. Ibland försöker jag vara en del av leken, men då brukar hon kunna bli irriterad för hon tycker jag tar hennes leksaker. En bestämd dam med andra ord. Det mamma är bäst på anser Engla är baka kakor och läsa böcker. Så ja , jag antar hon har gjort mig till en bullmamma? Hur som helst, Engla försvann någon minut medans jag diskade och blev oroväckande tyst. Letade snabbt upp henne (i vår enorma lägenhet!) och såg att hon hade gjort sig ett fotbad. Jo, ni läser rätt. Min 1,5 åring satt i badrummet på en handduk med fötterna i en fotbalja och med varmt skönt vatten som hon sprutade ner i den samtidigt som hon masserade foten med andra handen. Tre klossar ville hon inte bygga torn av på BVC men göra fotbad det kan hon!(förövrigt så byggde hon senare på eftermiddagen sitt första torn här hemma med h ela 7 klossar!) Nu sitter vi i badrummet båda två, vattenlekar är ju trots allt säkrast under uppsikt och Engla har nu gått över till att duscha håret.

Engla var så duktig idag när hon skulle få sprutor och jag kände ungefär samma sekund som jag förstod att det var sprutor på gång att jag visste för mycket. Helt plötsligt var det inte bara en spruta i mina ögon, nu var det bra mycket personligare än så, var personen som skulle få den stora uppgiften den värdig? Visste hon exakt var nerver var och skulle hon sprita av huden på rätt sätt. Skulle hon använda handskar och skulle hon tvätta händerna enligt föreskrifterna.

Hur sköterskan klarade sig i mina ögon kommer jag inte skriva här, det kan ni ju räkna ut när vi talar om svensk sjukvård. Men Engla klarade sig i alla fall och satt avslappnad och fin i mitt knä men tyckte inte stelkrampen var någon höjdare!

Påväg väg hem från dagis...

Busunge!

Min fina mage

Det senaste året har handlat mycket om skola och vardag. Mammabubblan som jag befann mig i innan jag återgick till att plugga på heltid har jag helt lämnat och jag har faktiskt kommit så långt så jag åter har börjat romantisera gravidillamående och förlossningar. Men framförallt graviditeten i sig. Det första året efter att jag fött Engla tyckte jag synd om alla gravida kvinnor jag såg och gav dom en medlidande blick, tungt och varmt och framför allt kissigt. Helt plötsligt börjar de som fick barn samtidigt som mig ploppa ut nya bebisar och återuppleva foglossning och illamående och jag får lite lite panik över att de snart kommer ha gå in i den andra världen. Lämnat min värld för amningsbubblan, lämna mig för att diskutera slemproppar och mjölkstockning och jag kan inte delta för helt plötsligt förstår jag inte .

20 Månader

Hade en lugn morgon här hemma då jag och Engla är ensamma ett par dagar. Vi åt frukost framför tvn och läste böcker i sängen. När klockan började närma sig halvåtta frågade jag Engla om hon skulle gå på dagis idag och det ville hon naturligtvis och sprang genast och hämtade kläder och klädde på sig. Sprang till dagis och försvann in bland barnen innan jag ens hann reagera och vinka hejdå. Hämtade min kicka redan efter två timmar för BVC besök. Englade vägde nu 10.160 gram och var 84 centimeter lång. De vägde henne tre gånger då de tyckte det var märkligt hon hade halkat ner tre "prickar" på skalan. Men vi konstaterade att hon hamnat på normalkurvan nu när jag slutat amma och att hon alltså växer som hon ska.

Bygga torn däremot kunde hon inte, eller kunde och kunde. Hon KAN men tycker det är mycket roligare att kasta/riva klossarna. Men hon visade stolt (efter lite tjat från stolt mamma som tjatade om hur duktig hon var) peka ut alla hennes kroppsdelar.

Ska strax hämta Engla på dagis igen. Hon fick tre vacciner idag också så lika bra att hon får komma hem och vila lite.

Till mamma

Något säger mig

Att jag kommer vara en person som folk tycker ganska lite om i morgon. Nu är nästan allt packat och jag är redo för att lämna den här lägenheten. Några tårar kommer nog inte bli inblandade utan känner snarare lättnad. Till saken hör att när jag flyttade in här var det en ganska så lätt match. Ett par flyttlådor , en soffa, säng och inte så mycket annat. När jag räknade precis fick jag det till 20 flyttkartonger och en väldig massa möbler.
Just de, sa jag att min nya lägenhet saknar hiss, är på 6e våningen och med spiraltrappor upp.

När man är för trött

Min mamma var barnvakt under 2 timmar igår kväll när jag skulle ut och fira en av mina vänners födelsedag. Engla sov hela tiden och var ovetande om att Mamma var ute och Mormor var där. Men någon som inte skötte det hela så smidigt var jag som glömde nycklarna hemma. Min mamma är underbar, men. För där är ett stort MEN. Man väcker inte henne när hon somnat. Och gärna inte tre gånger heller pågrund av inställda bussar och nycklar som satt kvar i dörren. Detta gjorde alltså jag vilket resulterade i att jag kunde glömma att hon hade planer på att ta morgonpasset med Engla. Så trots att jag bara sovit någon timme när Engla vaknade gjorde jag mitt bästa för att säga godmorgon till Engla med glad röst och göra mysmorgon som det bör när man är ledig från dagis. Men tillslut efter någon timmes lek och mys så däckade jag i min säng och förlitade mig på min mammas uppsyn på Engla. Engla märkte att de två med möjlighet att säga NEJ var mer eller mindre slitna och passade på. Med glädje rev hon upp en stor påse kanel , öste över golvet. Ritade i den med händer och fötter och gjorde sig brun och fin. Därefter gick hon in i mitt sovrum och rullade sig mot den kritvita mattan. För att avslutningsvis hoppa lite i sängen och därmed få min säng att förvandlas till någon slags ö dränkt i kanel.

När min mamma reagerade och sa : "Olga jag tror din dotter har gjort något med kanel" var allt jag kunde få ur mig med stängda ögon och svag röst "Ja och det luktar underbart" Och så var jag borta igen.

Strax därefter kröp engla också ner under täcket, fortfarande dränkt i kanel och somnade. Som tur var vaknade vi pigga och fulla av Energi någon timme senare och började då med ett bad och dammsugning.

Okej det är dags.

Som ni kanske förstår är inte tid något jag har för mycket av. Jag känner ständigt att jag hade behövt minst 12 timmar till per dygn och hinner vanligtvis bara med hälften av vad jag hade behövt. Just nu kan man väl säga att det är mitt hem som blir lidande.

Min mamma kom upp igårkväll och vanligtvis när hon kommer klagar hon alltid på att jag inte har yoghurt hemma.

Titta nu så snäll jag är som köpt hem Yoghurt. Tror ni hon var nöjd? Nej. Efter cirka 12 timmar hemma hos mig säger hon med nästan panik i rösten att vi måste lämna min lägenhet snarast och gå och äta någonstans.

Jag undrar varför.

Jaha

Sminket är klart. Kläderna likaså. Humöret är på topp och Engla sover gott. Men... Så insåg jag att jag inte ska ut fören om tre timmar. Känns som om det hade varit läge att ha någon bra film och godis hemma nu. Men nej, självklart har jag infört någon dum regel om att vi bara äter godis en dag i veckan här hemma. Känns väl sådär nu.

Ingen bebis längre

Engla fick ju som nämnt post för en stund sedan.

Två söta sommarklänningar som hon har att växa lite i. När hon skulle få prova den andra sprang hon iväg och hämtade en gummisnodd till håret som hon fått syn på och försökte allt hon kunde att placera det i håret. Efter ett tag när det inte gick blev hon lite irriterad och lät mig hjälpa.

Resultatet? Nja, jag vet inte riktigt , hon är ju på godväg.. Det är tanken som räknas.

Är vi verkligen så få?

Vad jag vet finns det cirka 4000 Olgor i sverige. Lustigt nog finns tre av dom på min utbildning, men det är en annan historia.

Trots att det alltså finns över 4000 Olgor i Sverige lyckades både den brittiska och den Svenska posten lista ut att det var mig dom menade. Helt otroligt tycker jag.

Man kan ju i och försig gissa till sig att det är SWEDEN det skall stå där vid SW. Och kanske möjligtvis delar av mitt efternamn.

Bra gjort Posten!

Plast i Musli

Fick precis en blå liten plastbit i min Musli. Så liten att den knappt syns men visst är det ett fall för kvällsposten. Måste garanterat vara någon form av av Musli-motståndare som placerat den där i syfte att skada alla Musli ätare! Eller ska jag kanske ta det mer personligt än så? Har jag anledning att tro att det är den där killen i kassan på Willys som jämnt flörtar som insett att det inte kommer bli något och därför placerat plastbiten i min Musli för att hämnas.

Måste nog helt klart gräva i det här.

Äntligen

Vaknade i morse och insåg att jag inte har någonting att plugga. Ingenting alls. Kursen är avslutad och jag är ledig fram tills måndag! Nu ska jag i och för sig flytta i helgen, och jag har inte ens skaffat flyttkartongen, ännu mindre börjat packa som ni kanske då förstår. Men jag känner mig fri och ledig! Vädret skriker bikini och jag är inte den som bråkar, självklart blir det bikini idag! Ska strax in till stan och förhoppningsvis hämta nycklarna till min nya lägenhet, spännande då jag aldrig sett den. Så nu håller vi tummarna gott folk!

Ikväll ska jag försöka till mig och Engla till saltö och grilla och titta på bål, och i natt ska Gulli fira att hon bara har 7 år kvar till 30!

Jag är nog rätt lugn som mamma, oroar mig inte för mycket. Skulle jag vara rädd för att Engla ska bli förgiftad av allt som man absolut inte ska äta (enligt mig) men som hon lyckas stoppa i munnen ändå skulle jag vara en väldigt stressad person. Men jag brukar resonera lite i stil med "är det giftigt kommer hon spotta ut det" och när det kommer till allergi så är jag en av dom som hävdar att vi tvättar händerna för ofta och bor för rent.

Detta har fungerat ganska så bra, när alla andra barn låg sjuka i vinterkräksjuka på Englas dagis var hon ensambarn där. När samtliga av hennes vänner låg med feber och snor lekte Engla pigg och frisk. Och så har det varit fram tills i dag.

Jag nämde på Dagis innan idag att Engla aldrig varit sjuk, hon har aldrig ens haft feber. Något de blev lite chockade över. Lite snor och snörvel är det alltid men inte mer än så.Men till det värsta. Jag glömde säga "peppar,peppar, ta i trä".

Kvällen avslutades med en matt Engla som ville mysa (mellan leken) i mammas knä och somna till ljudet av tvn i soffan. Med 39.2 graders feber.

Och jag har förvandlats från vansinnigt trött till en orolig hönsmamma som springer in och ut med termometer och alvedon och som helst av allt vill bära in Engla till mitt rum och ha henne riktigt nära.

Det är nu jag blir tjock

Jag och Ulrika möttes i skolan i morse. Vi var trötta, stressade, oroliga och ganska så uppgivna. Vi tog först en och en halv timme till att överanalysera vår tenta. Idiotiskt eftersom det endå inte finns något att göra längre. Sedan satt vi och deppade när vi insåg att vi var körda. Riktigt körda.

Efter att ha insett att vi förmodligen inte skulle fått något ordentligt pluggat i skolan (då alla i hela byggnaden också satt och överanalyserade sina tentor) så bestämmde vi oss för att åka in till stan och plugga. Valet var enkelt. Vi skulle besöka Systrarna Lindqvist så klart.

Detta är och jag menar det verkligen, världens bästa café. Allt smakar magiskt, det är helt osanolikt hur någon med sina två händer kan baka bullar som smakar så bra. Men vänta nu, jag är inte klar. En fika med vaniljbulle och hembakad fralla med grönsaker och ost plus dryck för 34 kronor! Som om inte det var nog så bar de ut det till oss och lagom till våra glas var tomma kom hon ut hela vägen ur cafét med en bringare och frågade oss snällt om vi ville ha mer. Vid de här laget stirrade jag bara på denna kvinna som måste vara en Ängel.

Det är nog inte okej alltså

Engla springer om kring som en galning här hemma just nu, jag plockar undan och diskar efter maten lite. Plötsligt kommer Womanizer på. Jag ser hur Engla stelnar till, vänder sig till mig och börjar skratta. Nu står vi här som två galningar och dansar för fulla livet. Hon har riktigt snygga danssteg! Hörde mig själv vid några tillfällen säga "Engla titta på mig då!" Och så visade jag något nördigt Mtv dansa på rumpan move. Nej det är inte okej de här alltså. Inte konstigt hon dansar som hon gör, det är ju jag som lär henne.

Hade en underbar lördag med Truls och Miranda i slottsparken i helgen som var. Vi åt thaimat och pratade om Bröllop och studier. Miranda Läser till Jurist, jag till sjuksköterska och medans vi pratade så stötte vi på visa , låt oss kalla dom "krockar". Miranda frågade mig hur det hade gått på redovisningen vi hade haft i veckan och jag svarade ganska kort och snabbt
"Det gick bra, vi sjöng en sång"

Miranda blir tyst en sekund innan hon tittar lite förvånat "Sjöng en sång?"

Mitt svar blir utan minsta tanke på att det jag sagt var konstigt "Ja, en sång..."

Tystnad

"Men alltså, vi sjöng en sång för att lätta upp stämningen lite..."

Tystnad

Jag nu lite mer fundersam "Hjärtat är vår stora pump som pumpar runt allt blod,... tralalalala"

Tystnad.

Miranda: "Okej, det där är nog inget som någon på min utbildning provat..."

Tystnad.

Det jag fick välja

När Engla föddes var det en del diskussioner kring vad hon skulle heta, något som en del av er säkert minns. Det hela slutade med att hon hette "bebisen" till ungefär 2 månaders ålder. Det fanns helt enkelt inget namn som var fint nog ansåg jag som mamma. Max ville Freja, ett namn som jag tycker väldigt mycket om. Men av något idiotisk anledning (minns inte exakt) så vägrade jag låta honom få den äran. Vet att vi satt där med papprena på bordet redo att skriva vilket namn som helst tillslut.

Till och med en lång variant med bindesträck var aktuellt bara för att vi var för envisa för att låta den andra vinna. Hur som helst vaknade vi tillslut och insåg att vi måste ta vårt ansvar som föräldrar och välja ett namn som fungerar på en framtida toppchef eller skådis eller vad som helst. Ett namn behövde hon ju.

Namnet Engla var ett av de namnen jag tyckte sämst om från början men tillslut det enda som jag kunde tänka mig att gå med på. Det var ju trots allt inte Freja.

Att bestämma ett andra namn lät ju alltså som omöjlig uppgift för två envisa åsnor. Men när jag fastnade för namnet Wilhelmina (orten min pappa är ifrån) var ju turen på min sida, Wilhelm är nämligen Max andranamn. Och lär er nu detta. För att få igenom sin vilja skall man alltid låta mannen tro att det var hans idé.

Engla döptes Lördagen den 8e November 2008 till Engla Wilhelmina.

Förmodligen en världens vackraste plats.

Jag lever

På riktigt. Jag stressar från tidig morgon till sen kväll med att hinna vara allt det jag vill vara. Stressar med inlämningar och tentor. Umgås med vänner och har kul. Tänker på mig själv och på andra. Leker i parken och njuter av Englas helt underbara personlighet. Trots att det är mycket stress just nu känner jag mig mer levande än någonsin, kanske är det alltid så.

Innan jag blev mamma

Engla spenderar dagen med Pappa och Farmor idag, därmed är jag barnfri. En väldigt konstig känsla. Jag har varit utan Engla sammanlagt 4 gånger vid det här laget och kanske är det första gången idag som jag på allvar kan uppskatta egentiden detta ger mig.

Har ätit frukost i lugn och ro, pluggat på en nivå som är okej dagen innan tenta, städat lite, dansat runt i underkläder mycket (frågade mig då och då om jag verkligen brukade göra detta innan jag fick barn men vem bryr sig, kan man så ska man.) Lyssnat på dålig musik utan oro att skada Engla. Har provat samtliga av Zaras kläder (hon åkte härifrån tidigare) och haft tid att både sminka mig och fixa håret (!).

Men, så kommer detta men. Vad gör man sen? Har kommit till poängen då dansa runt i underkläder gick från ganska härligt till rätt töntigt.

Ibland undrar man

Hittade precis den här bilden, fick genast ett leende på läpparna. Kommer så väl ihåg när jag och Zara tog den här. Vi tog flera bilder den här kvällen, på de flesta av dem syns bara jag. Det var meningen, tanken var att vi skulle visa att jag nu var så stor att jag kunde dölja en hel Zara. Nu är i och för sig Zara väldigt liten, men jag var också stor.

Av bilden att döma verkade jag inte själv förstå hur stor jag var med tanke på att linnet som är i storlek 32 ser väl kanske lite litet ut.

Lite tankar.

Jag tänker att min blogg är oerhört ful. Detta är alltså något jag är medveten om men inte hinner eller orkar göra något åt. Tid är det ont om just nu skulle man kunna säga.

En annan sak jag tänker är att jag hatar att betala räkningar, något jag precis gjort. Det är så obegripligt tråkigt att jag nästan i trans läser siffrorna för mig själv. . 4578....8754... Ja ni fattar. Detta är så tråkigt att jag önskar att den enda räkningen jag behövde betala är den som jag betalar för att någon annan gör jobbet åt mig.

Sen insåg jag precis att trots att jag stressat mest hela dagen för att hinna med allt så har jag fortfarande inte hunnit med hälften. Tvätthögen växer (igen!) , tre viktiga samtal som borde varit gjorda för en vecka sedan är fortfarande inte gjorda, här är fortfarande inte städat, inte heller har jag börjat packa. Kunde ju vara en idé eftersom folk runt om kring nu börjar bli stressade åt mig.

Ja, sen var det ju det där med tentan jag borde plugga på och som jag själv anser att jag gör konstant men som fortfarande inte sätter sig.

Allt om Kondomer

Skall jag numera veta. Precis allt faktiskt.
Ja Engla med för den delen som följde med på utbildningen som ett praktiskt exempel på vad som händer om man inte använder sig av de små rackarna. Okej, inte riktigt så kanske, Engla är ju trots allt ett resultat av kärlek. Men hon var med i brist på barnvakt och det gick ju utmärkt, hon lekte med kondomer, åt baguetter och njöt i fulla drag av uppmärksamheten.

Att se det alla andra går förbi

Har precis kommit hem efter en lång dag ute på Hospitering. Denna gång på ålderdomshem, och nej jag känner inget kall! Har torkat lite bajs, lyft på lite bröst, torkat lite mer bajs, smörjt in närmare 100 år gamla fötter och försökt ge de gammla ett skratt. Jag lyckades nog ganska så bra tror jag, tanterna frågade i alla fall hela tiden "va heter du den där snälla?" och tittade på mig. Det låter väl bra?

Hur som så har vi en uppgift till i morgon där vi skall välja ut ett fall och granska, analysera och omvandla till ett etiskt problem. Man kan undra var problematiken ligger , man borde väl bara kunna välja och vraka tycker man med tanke på allt man läser i tidningar. Herregud , folk ligger och dör i sin egna avföring och hittas inte fören veckor senare. Är det inte så?

Nä det glädjer mig att kunna säga att den sanningen jag fått möta idag är en annan. Avdelningen jag har varit på hade en egen katt, hon var väldigt omtyckt. De hade bokklubbar framför öppenspis, de solade och hade ett eget spa, de åt kakor och fikade mest hela tiden, de skrattade och kramades och hade fullt av besökare. Men mitt i allt det fina fanns det där gnagande jobbiga sanningen. Åldern. För även om några tanter skröt och tävlde i vem som var äldst (en var 96 och kallade 89 åringen för barnunge!) så fanns det dom som ingen orkade prata med. En dement kvinna som med panik i rösten bönade och bad att någon skulle hjälpa henne, hon tog min hand och tittade mig i ögonen och bad om hjälp. Hon skrek av smärta när någon nuddade hennes fötter, hon mindes inte var hon var eller vem hon var. Hon kunde inte äta med de andra eftersom de andra boendena inte klarade av hennes ständiga frågor om vem dom var. Hon satt själv och åt i sin egen värld utanför gemenskapen , utanför de sociala, utan besökare och barnbarn. Utan att kunna delta i bokklubbar och promenader. Den enda gången hon fick någon som helst kontakt med livet var när det var dags att byta blöja. Något som skrämde henne och fick henne att skrika i panik och rädsla över att inte förstå vad som hände. Vad vi utsatte henne för.

Där har ni mitt problem. Etik inom vården. Personal som sliter med sina kroppar för att alla ska må bra, personal som masserar ömma fötter och muntrar upp när allt känns grått. endå finns hon där. Trots detta så sitter en kvinna framför ett akvarium och ropar på hjälp med hes röst. En röst alla för länge sedan slutat lyssna på. En röst som inte längre betyder något. Vem sätter gränsen för vart ett värdigt liv går.

En av de fyra etiska grundprincipen lyder "Principen om respekt för självbestämmande"
En annan , Principen att inte skada och principen att göra gott. Bra principer kan tyckas. Men någonstans väldigt svåra. Saker som för en friskmänniska är självklara, val vi aktivt göra varje dag försvinner helt plötsligt. Plötsligt kvarstar bara väldigt få och primitiva val. Val att inte äta, eller val att sluta leva.

Jag blir arg och besviken på mig själv när jag samtidigt som jag svarar, låt oss kalla henne "Greta" för femte gången att hon har betalat för kaffet, något hon egentligen inte gjort men något vi säger för att ge henne ett leende. Hon tackar varmt och hjärtligt för det goda kaffet, kaffe som inte serverats. Jag blir arg och besviken för att jag hör mig själv tänka;
varför, varför slår henne hjärta fortfarande. Varför är hon inte död. För trots att jag älskar Gretas humor, och trots att jag vill att alla människor skall leva ett långt liv så gnager känslan inom mig, klumpen i magen som säger att detta är fel. Är det ett liv, att inte kunna stå eller gå, inte kunna förstå, inte kunna se , vara rädd och arg. Att med lift lyftas ur sin egen avföring. Ett liv där det enda som egentligen finns kvar är konsten att tala, men till vilken nytta. Det är ingen som lyssnar längre. Dom bara väntar. Väntar på att kroppen skall ge upp och låta henne sluta lida.
Det gör ont.

Den sanningen som jag mött idag är en annan en den jag fått läsa mig till. Det är sanningen om lågavlönade kvinnor som sliter med sina ryggar och kroppar för att göra det bekvämt för andra.
Kvinnor som lever för att hjälpa och få de äldre att bli behandlade som de förtjänar. Kvinnor som får knytnävar slagna mot ansiktena men som fortsätter hjälpa med en lugn röst och berättar att de förstår att de slås av rädsla.
Detta är kvinnor som varje dag möter etiska problem. Gånger då de måste välja att inte lyssna. Gånger då de båda grundprinciperna om att inte skada och göra gott krockar och de blir tvingade till val där de inte kan urskilja vad som är vad.









(Jag är mycket väl medveten om att det arbetar även män inom äldrevården men i texten ovan talar jag om de kvinnor som arbetade på det hemmet som jag besökt under dagen. Där anställdes inga män då kvinnorna på boendet inte ville bli duschade av någon av de andra könet. )

Den var bra!

Ja den gick vi nästan på. Vi sitter i skolan som jag nämnde inlägget precis och "pluggar". Det låter bra i alla fall. Helt plötsligt kommer det fram två amerikanska killar och ber om "hjälp" med en tenta de skall skriva i morgon, de behöver hjälp med det svenska språket. Snäll som jag utger mig från att vara hjälper jag dom, vi skriver ingående om deras land, om deras intresse familjemedlemar. De tackar artigt för hjälpen och går. Nu står han minsann här igen bredvid, och den här gången berättar han story of his life på svenska. Bra svenska dessutom. Han berättar blandannat att han är ganska bra på svenska och att han bott här i 1 år och 2 månader. Känns väl sådär sant att de behövde hjälp att skriva 5 meningar på svenska om sig själv.

Jag hör förtillfället Gulli "VAAAAACKERT, vackert land. VVVVAAACKERT land. Som i VVVAAAckert." Känns som om hon också genomskådat dom med tanke på tonläget hon nu använder.

Vilken missär

När man själv gjort något man kanske inte anser var ett av alla de där "bra" beslut du tar så känns det skönt att ta med någon annan i fallet. Här har ni Gulli, tjejen som sprungit, tränat och levt på luft för att på fredag kunna komma i sin drömklänning, och vad ser vi? Ost, Bèasås, dressing, pommes, och vad är det där röda? Oj jo men självklart en berg av ketchup!

Det gick så bra...

Men ser ni så lycklig jag ser ut! Efter att ha gjort utmärkt ifrån oss på vår redovisning, jo men vi gjorde faktiskt det, så var vi tvugna att belöna oss lite. Vi har ätit onyttigt, vi har shoppat lite, vi har ätit lite mer onyttigt för att nu avsluta dagen i skolan med en påsegodis. Ja ni läste rätt, lite omvänt att avsluta dagen i skolan men så är livet för studenter som inte förstår allvaret av att plugga till en tenta fören knappt en vecka innan. Observera att bilden är tagen så att mina lår ser smala ut och mitt huvud ser ut som "master brain". Och angående min min på den översta bilden så talar den för att jag vet att det är fel, jag vet att jag inte borde äta béasås som dryper av fett och nyfriterade pommes på en tisdag men nu gjorde jag det ända och jag gillade det. Riktigt mycket till och med.

Man kan undra

Varför jag skulle jag vilja lägga ut bilder på en offentlig blogg där jag står med en gul ganska äcklig rock som skall skydda mot blod och gud vet allt, med en spruta i handen, ja i armen också för den delen. Bilder som är osmikrande på alla sätt och vis. Men, ja där är ett men. Dom är ju så vackra! Se så fint patientmöte, hur fint nålen har glidit in i venen medans jag kärleksfullt håller ett stadigt grepp, hur respekten för nålen lyser i mina ögon. Ja det är vackert helt enkelt. Det går bra nu!

Jag älskar mina vänner

Vi sitter vid varsin dator i mitt vardagsrum och "pluggar" i alla fall det vi påstår. Helt plötsligt utroper Elin "Nämen gud jag pruttade precis på riktig karlskoga dialekt. Kan det bli mer ärligt? Vänner ska vara ärliga!



Uppdatering:

Elin pratar nu även med sin mage "är det chokladen som gjort dig upprörd lille vän?"

Vi är koncentrerade!

Och nej, jag har inte börjat dricka Kaffe jag tycker bara man ser lite viktigare ut med det i sin hand än utan. Man ser productiv ut helt enkel. Lite som om man är en väldigt upptagen människa som dricker kaffe to go eftersom man har så upptagen att man helt enkelt inte hinner äta frukost hemma. Lite grann säger en kaffekopp i handen att man är lite bättre än alla andra. Jag borde verkligen börja dricka Kaffe, det hade varit bra för min imagé.

Skynda att älska

Har sträck läst Alex Schulmans debut under dagen och måste säga att jag tycker den är bra, riktigt bra till och med. Jag antar att boken passade mig lite extra bra då jag känner igen mycket av det han skriver då jag precis Alex växte upp med en pappa som redan hade levt ett liv, som redan hade provat vad familjlycka på allvar innebar och som jag oroade mig mycket för och fortfarande gör. Något man såklart gör när ens föräldrar blir äldre, skillanden är väl om dom är det redan när man föds. Kändes nästan som om jag läste om min egen familj, min pappa. Om oro och dåligt samvete om rädsla för att någon man älskar skall försvinna innan man hinner lära känna vem han faktiskt på riktigt är.

För mig som barn var pappor inte starka, dom hade svaga hjärtan och man skulle vara försiktig med dom. För mig som barn besökte jag sjukhus och höll min pappas kalla hand efter att han kämpat mot döden. För mig som barn fick jag frågan om jag var ute och gick med Morfar. För mig som barn fanns det ilska mot min mamma när hon bråkade med min pappa för han inte skötte sin hälsa, man skulle ju inte bråka med pappa, han kunde bli sjuk.

Jag växte upp med en äldre pappa vilket såklart påverkade på många sett , man kämpar på ett sätt emot tiden men samtidigt så får man mycket. Jag fick en pappa som kunde berätta för mig om världen, som kunde lära mig om allt jag ville lära. En pappa som överlevt det mesta och som kunde lära mig att det handlar inte om ålder, det är sinnet som räknas.

Det finns ingenting i min barndom jag skulle vilja ändra på , den har gjort mig till den jag är idag och för mig var den idyllisk och jag tror för honom oerhört viktig att få känna att han fick en andra chans att vara en pappa han kunde vara stolt över.

Och som bilder ovan antyder så är min pappa i sitt livs bästa skick och har precis börjat skriva ett nytt kapitel i sitt liv, kapitlet om att leva utan måsten.

(Bild lånad av Viktoria Löwenthal, viktorialowenthal.blogspot.com)

Söndagar borde avskaffas

Varför har man inte gjort det än? Är det någon som faktiskt tycker om söndagar? Långa, ångestfyllda och trötta. En bra beskrivning på dem faktiskt. Jag och Engla bojkottade i alla fall söndag idag och gick inte upp alls. Vi gick aldrig upp idag, vi har ätit, sovit, läst och dansat .... i sängen. Kan det bli bättre?

Hamna i dåligt sällskap

Är det bara jag eller verkar inte min dotter ha nästan vad jag skulle vilja kalla för "talang" när det kommer till att stöka till? Alla barn är duktiga helt klart, men jag finner det ändå otroligt att hon klarar av att ställa till med en röra som den här på under 10 minuter!

Jag ser helt klart likheter med min lillasyster Julia, bara hon hade kunnat lyckas med något liknande. Borde verkligen börja se upp när det kommer till Englas umgängeskrets tror jag bestämmt!